Göteborgs bästa klubb Pustervik Dansar och Ler som under Pusterviks spa-vistelse numera huserar i Lagerhuset bjuder ikväll på något utöver det vanliga. Inte bara det att dom bjuder på tre välkända och oerhört bra göteborgs-band utan vi får även vara med om något unikt, The Berndts uppvaknande i en ny stilig skrud.
The Berndt har sedan januari 2010 seglat under vingarna på den här bloggen, eller om det är tvärtom, antagligen tvärtom. Hursomhelst så älskar jag det The Berndt gjorde på debutskivan The Berndt – GBGBG och spekulationerna om uppföljaren har varit vida och vilda. Någon efterfrågade kanalisering av energi, någon ville skita i allt och bara köra på, en annan sket i vilket så länge han får vara med i ett band. Den enda försäkring vi har angående kvalitén är egentligen att det är inspelat i den legendariska Nacksvings-studion. Att en studio som gett oss skivor som Tältprojektet – Vi äro tusenden, Nationalteatern – Rövarkungens ö och den sjuka klassikern Motvind – Känn dej blåst ska ge liv åt Lerums största band är egentligen ganska självklart. Uppgiften att axla detta musikaliska arv kan anses en aning övermäktigt, därför behövdes det något speciellt, något nytt, rentav något så revolutionärt som att helt enkelt byta namn, skapa sig ett nytt varumärke genom att skrota ett gammalt. Som när Caligula & Co betalade 1 miljon för att göra Göteborg till Go:teborg, fast ändå inte.
Så säg välkomna till Theo Berndt, Upstate Göteborgs färskaste band. Idag den 10e December är det officiella datumet för omstarten och det ska så klart firas på Lagerhuset. Senast vi sågs, va på Pustervik i juni 2010, då var det galet, det var fullsmockat och det var svettigt. “Jävlar vad populära dom verkar vara” sa jag, “Jävlar va trångt det va på pendeln in från Lerum” sa en annan. Sanningen ligger väl där i mellan någonstans. Hur som helst så vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss av kvällen, ni gör bäst i att inte missa det hela, för det kommer bli galenskaper!.
Ett annat band som jag skrivit om sedan dag 1 är BOA, detta utmärkta lilla pop-kapell har charmat oss hela hösten, dels genom singeln Push men även genom pärlor som Vagabond, Pool och Raincheck. Lyssna på samtliga på deras soundcloud eller på spotify Boa – Forever and never.
Som om detta inte vore nog så bjuder man även upp The Tension som redan tagit över Tyskland men väntar nu på genombrottet på hemmaplan, det borde och kan komma när som helst, och då kan ni ju stoltsera med att ni redan känner dom. Deras singel Electricity är inte tråkig alls!
Så ta er dit för guds skull, jag ska försöka ta mig dit, det kan bli svårt, men jag ska göra vad jag kan.
DJ Ikväll är Magnificent Olle
Datum:10 December 2011
Tid: 22:00 – 03:00
Ålder: 18år
Plats:Lagerhuset
Gatuadress: Heurlins Plats 1
Stad/ort:Göteborg, Sweden
Pris: Förköp: 80 kr / Dörren 100kr
Biljetter: http://www.pusterviksbiljetter.com/http://www.ticnet.se/
Lagerhuset ligger ca 200m bortom Pustervik mot vattnet.
Det går väll inte att missa att julen är på ingång, tv´n börjar redan rada upp komedierna med Arnold Schwarzenegger som vi älskar att se och vi ojar oss över dyrt det egentligen är med saffran. Musiken kommer ni väll också klaga på antar jag, jag kan väll förstå er, eftersom ni fortsätter lyssna Triad – Tänd Ett Ljus och Adolphson & Falk – Mer Jul år efter år.
Mauro Scocco trodde att han släppte årets jullåt för nån vecka sedan när han försökte vara lika mycket New York som Per Bjurman i låten Julkort från New York. Malena Ernman tror väll att hennes överarmar ska hjälpa henne till att bli årets frälsare men så blir det ju inte, det kommer inte bli som ni tänkt er, för årets jullåt kommer från Lerum City.
Om tidernas jullåt kommer från Shane Macgowan och Kirsty MacColl och förra årets jullåt kommer från Bob Dylan så är det alltså grabbarna i The Berndt som kommer med guld, rökelser och myntta. Lagom till julebryggen.
Dom spelade förra veckan på henriksberg när Kräftskivefestivalen bjöd på klubbarrangemang. Jag hade ju kunnat vara där om inte den där skolan va så viktig för mig. Misstro mig inte, The Berndt är viktiga dom med, men det vet dom ju redan om.
När vi talade med Emil Lundin i början av sommaren så snackades det om att man skulle gå in i studion och försöka kanalisera all den där energi bandet har till att göra något lite mindre spretigt utan att för den sakens skull inte förlora spontaniteten. Där någonstans hittar vi även soundet på den nya låten, det låter alldeles utmärkt, slipat och fint. Fortsätter dom på den inslagna vägen så kan jag nog lova att nästa skiva kommer bli en succé som kommer skapa vågor från Aspen stora nog att täcka hela Sverige.
Så tro mig mina vänner, tro på mig. För jag har väll aldrig ljugit för er innan va?
Hade detta varit en blogg bland alla andra bloggar så hade jag också haft en krystad adventskalender och räknat ner, upp, fram, tillbaks och antagligen fel. Nu jobbar jag ju inte så, det jag jobbar med däremot är listor, så förvänta er listor. Bra jävla listor, inga gaffa-listor eller Andres Lokko-listor, utan bra listor, med substans och en ärlighet som Birro bara kunde drömma om.
Efter vårens internet-hype så var gårdagens singelsläpp från Bobastian mer än efterlängtat. Dom tre låtarna som skulle utgöra Känns EP blev sönderspelade innan sommaren hade nått sin kulmen och nu när sommaren kippar efter ny energi och alkisarna i Saltholmen drar sig in i det lilla lusthuset i skydd från höstvindarna så visar Bobastian oss att sommaren ändå finns kvar i vårt blod.
Den nya singeln Brista eller Bära kunde man höra i olika sammanhang under våren och jag vill minnas att den spelades två gånger på Majvallen i våras, nu har den dock fått en helt ny kostym och med samba-toner och en ohämmad energi så är det här en ångvält som kommer köra över både brittsommaren och hösten.
Ni förstår ju att detta inte kunde lämnas orört så en klassisk mailintervju var nödvändigt.
– Det som skulle bli Känns EP i sommras släpptes istället som fria mp3or på grund av ekonomin. Nu är första singeln till slut släppt, är det här “revanschen”?
-Nja, vi hade väl inga högre förväntningar på att vi faktiskt skulle ha råd att trycka ep:n, så vi ser det mest som en bra chans att visa folk att vi existerar.
-Lerumsbaserade Pophat Music med skivbolagsdirektören Emil Lundin i spetsen som till vardags spelar i The Berndt har nu signat er för den här singeln med förhoppningar om mer, hur uppstod den kontakten? Och hur ser det samarbetet ut?
-Robert hade planer på att arrangera en spelning med The Berndt i samma veva som vi släppte de första låtarna, så det var så Emil kom i kontakt med oss. Samarbetet ser ut som så att Pophat drar det tunga lasset och vi sköter den roliga biten.
-Richard Hallin från Bonnie & Clyde har producerat era tidigare låtar och har nu även vart med på den här tillsammans med Philip Granqvist som stått för mastern, hur stor inverkan har Richard på er musik?.
-Han har faktiskt haft stor inverkan på musiken. Rille är väldigt drivande som producent. Låtarna brukar ändras en hel del i studion med hjälp av hans idéer och inputs.
-Energin och musiken i sig känner vi igen sen tidigare men det som gör att ni står ut över dom övriga banden i Göteborg är texterna som enligt mig är en av dom stora behållningarna, vems ord är det som skriks ut?
-Robert har skrivit alla texter förutom i en av de gamla låtarna, Saltholmen. Den skrev Johan på något vänster.
-Textmässigt så handlar det ju mycket om backstreets-romantiken och det så kallade utanförskapet, samhället får sig en del kängor och en avlönad journalist skulle väll kalla det för “medveten musik”. Vi har ett partival om några veckor, hur ser ni på det?
-Vi har ingen enad åsikt om politiska saker, det brukar inte vara något hett samtalsämne när vi ses. Texterna skriver ju Robert, och ingen frågar om dem. Men hälften av oss äger iallafall varsin palestinasjal och bor i Majorna.
–Brista eller bära skulle uppenbarligen kunna vara en sommardänga, försöker ni ge oss hopp inför den stundande hösten?
-Jo, det skulle man väl kunna säga, fast tanken var ju egentligen att släppa den under sommaren. Tiden räckte inte till helt enkelt.
-När man kommer upp som en ny pop-akt i Göteborg så är det uppenbarligen omöjligt att inte jämföras med sina föregångare, hur trötta är ni på det?
-Vi är faktiskt ganska trötta på det. Det är ju kul att bli jämförd med sina influenser, men vi vill ju ändå ha ett eget sound. Vilket vi tycker att vi har.
-Hur nära är ni en fullängdare?
-Vi är närmare nu än när du frågade oss i juni, trots att bandet inte har varit samlat på hela sommaren. Vi har väldigt lösa planer på en fullängdare eller en lite längre ep, men när har vi ingen aning om.
-Hur ser det ut med spelningar i höst?
Det vet vi inte än. Vi blev utslänga ur den gamla replokalen och har precis fått tag i en ny, så nu har vi börjat repa för första gången på ett ganska bra tag. Men dyker det upp något så är vi aspå.
Ni arrangörer som läser här borde vara aspå ni med, så kontakta Bobastian snarast.
Singeln Brista eller Bära finner ni här på tram7.se och snart även på Spotify och I-tunes.
Då jag själv sitter i Jönköping och får lyssna på The Cardigans, som tydligen är det enda bandet från Bibelbältet så kan jag gå genom högskolan och slå mig för brösten över att Göteborg fortsätter leverera och dominera i musik-sverige.
Att gå upp klockan halv 10 på en söndag och lyssna på Merle Haggard – Misery And Gin i sängen är ändå ganska gött, hade trott att jag skulle ut igår men fredagskvällen tog ut sin rätt till slut.
Det var en fantastisk fredag, hösten hade kommit till stan och vi åkte aldrig till Liseberg för att se Joel Alme pga höstrusket. Sedan att VM hade börjar bidrar kanske också. Vi siktade istället in oss på Pustervik Dansar och Ler, en av Göteborgs absolut bästa arrangemang. Till skillnad från när Per Egland och Petter Seander spelade så var det denna gången väldigt mycket folk, näst intill fullt. Några Fidel Castros med Angostura senare så var det alltså dags för Que Clubs stora favoriter i Göteborg.
Herrejävlar vad tighta The Berndt var, helt otroligt egentligen, eftersom det var första gången jag såg dom så var jag helt blown away. Även min vän som aldrig hade hört bandet innan var helt tagen av den energin och spelglädje som Berndts utstrålar. The Berndt – Hurried Feathers är uppenbarligen en av dom bästa live-låtarna någonsin. Även Diamond Girlz och inledande Leave Our Name Alone satt som ett smäck. Även om jag gillar skivan väldigt mycket så är det uppenbart att deras musik är gjord för att spelas live. På så sätt är det synd att vi inte får se dom mer i sommar, förutom i Mellerud då, ska vi åka dit kanske?.
Jag känner mig som en groupie, jag brukar ha ett ganska distansierat förhållande till artister, men ibland slår det ju helt fel och för en utomstående så riskerar jag ju att framställa mig själv som ett mongo som hyllar 5 grabbar från Lerum till skyarna, men det är bara för att ni inte fattar vad det handlar om. Pojkarna och flickorna längst fram i publiken fattar vad det handlar om, hade jag varit några år yngre så hade jag kanske stått där jag med men just nu så trivs jag bäst att stå och slentrian-skrika i baren.
Ett ytterligare bevis på min uppskattning för det här är nog ändå att jag efter konserten köpte min livs första tygpåse, förstår ni? Jag har aldrig haft en tygpåse innan och dom som känner mig kommer skratta åt mig när jag använder den då det inte riktigt är min grej att ha. Men det skiter jag i, för jag ska bära den orangea tygpåsen med det vita B:et som en medalj.
Näe, det var en trevlig kväll, väldigt trevligt. Bra musik spelades det också, speciellt Blümchen – Heut’ Ist Mein Tag.
På lördagen var det dags för mina nästa gunstlingar på bloggen Bobastian att spela. Majvallen var spelplatsen och bland benskydd och grillad korv så skulle Göteborgs-romantikerna dra av sin korta men kvalitativa repertoar. Några fotbollsmorsor och dom närmast sörjande hade tagit sig dit, men det spelar egentligen ingen roll, varken Rom eller Majorna byggdes ju på en dag och jag är säker på att Bobastians tid kommer komma. Skulle jag romantisera det hela så skulle jag påstå att sångaren Robert Aspenskog känns som en ung Joe Strummer, men det känns som om det är dom “riktiga” journalisterna som ska dra dom där ganska töntiga och onödiga parallellerna, för mig räcker det att säga att det är riktigt jävla bra skit det här, helskotta gött som vi skulle sagt.
Mycket svordomar nu. Men ett stort vokabulär och bloggeri har bevisligen aldrig hört ihop.
Hur som helst så kommer grabbarna nu satsa på att spela in under sommaren så ni kan vara redo på mer stordåd från den här gruppen, och som vanligt så kommer jag punktmarkera dom här.
Efter den lilla konserten så begav jag mig till stan för att ladda upp inför dagens stora match, Öis-Trollhättan på Gamla Ullevi.1500 på läktaren och regn och rusk tillsammans med den sämsta match jag någonsin sett fick mig inte få bättre humör så jag gick hem och omvärderade min livssituation istället.
Jag kom fram till att även jag är född i fel generation.
Gänget bakom Pustervik dansar och ler har verkligen inte legat på latsidan den här våren och varför avsluta det bara för att sommaren tar vid?.
I morgon bjuder man alltså in Valter Nilsson och The Berndt till en minst sagt sjuk kväll då båda akterna har gjort sig kända som fantastiskt bra live.
Vi har ju skrivit om dom förut, och det är ingen hemlighet att jag är barnsligt förtjust i deras debutskiva. Träffade en grabb på mitt jobb som var från Lerum och jag sa direkt att The Berndt är det bästa som någonsin kommit från just Lerum, han hävdade att jag antagligen var den enda utanför Lerum som lyssnade på dom men jag övertalade han snabbt att The Berndt minsann was the shit. Han trodde mig inte och påkallade att Aspen fortfarande var det finaste med lerum. Men nog om det.
The Berndt var det ja, härligt, vilken energi, vilken glädje, vilken organiserad spontanitet.
För att kasta lite mer ljus på fredagens tillställning så tog vi oss ett digitalt samtal med Emil Lundin, vokalist och gitarrist i The Berndt.
Ni lämnade Sverige ganska kort efter eran releasfest på Parken och begav er ut i Europa, så detta är den första gången på länge ni spelar i Göteborg, hur känns det?
– Mäktigt!
Pustervik är ett klassiskt spelställe där man varit allt för ofta, med blandad framgång. Det sägs att Martin Elisson är den enda som någonsin blivit utslängd från klubben Soulastatic och jag själv blev vänligt men bestämt avvisad därifrån senast. Hur många gånger har du blivit utslängd därifrån?
-Precis. Trots att vi spelat på det flesta klubbar, resturanger och laspallar i Göteborg blir det premiär för Pustervik. Själv har jag inte lyckats bli utkastad och hoppas inte heller att det inte blir någon premiär av den karaktären imorn heller, ahah!
Efter eran releasfest så drog ni ner i Europa på en liten turné, va Europa redo för The Berndt?
-Europa var redo, riktigt redo. Vi har fått de vibbarna tidigare. Utlandet gillar Berndt medan Sverige har varit mer svårflörtat. Men vi ska smöra vidare…
Vilken stad tog er med storm?
-Bäst gensvar fick vi nog i Graz, Österrike. En väldigt vacker studentstad upp i bergen. Det var fullt, fötter på borden och mycket jäger!
Vilken stad tog ni med storm?
-Kan nog ha vart i Cecena, Italien. Vi spelade på ett litet café och det fullkomligt urartade. Linus (bas) flög ut i köket och Fred (gitarr) skallade väggen. Italienarna var få och nog inte heller redo för en explosion utav dess like men tog det riktig bra och gav fin respons.
Sommarens enda festivalspelning landade i Mellerud, är Mellerud redo för The Berndt?
-Det hoppas vi! Jag och min bror har en lite sommarstuga inte långt därifrån. Huruvida det skulle öka Berndtpeppen för Mellerudsborna vill jag låta vara osagt, men vi planerar lite special treats även då.
Anledningen till att den det inte är så mycket konserter bokade i sommar beror på att bandet är i full gång att styra upp en ny skiva, hur går det?
–Det går bra. Just nu är vi i förproduktionen vilket betyder att vi spelar in låtidéer, repar och testar oss fram. Men faktum är att vi kommer köra en helt ny låt redan imorgon. Kanske en försmak på hur det kommer låta?! Teaser här: http://vimeo.com/12402389
Blir det klassisk adhd-pop eller kommer ni bjuda på stora överraskningar?
-Vi är nog ett band som tycker det är ganska tråkigt att stampa kvar i det gamla. Gillar att utvecklas o bla bla.. Om första plattan var ett försök att spotta ur oss allt vi ville kommer vi kanske tänka till ännu en gång och softa ner det lite. Det betyder dock inte att adhd elementen kommer försvinna utan mer att helheten kommer växa.
Vågar man presentera eventuella producenter och medarbetare ännu?
-Som sagt så är vi just nu i något slags förstadie där vi arrangerar låtarna och spelar in demos i Oscars (trummor) studio. Vi har lite förslag på samarbeten och producenter för ett senare skede men vi får nog fortsätta hemlighetsmakeriet tills vi vet mer klart hur vi gör…
I övrigt stundar sommaren, Vad blir sommarens soundtrack?
-Sommarens soundtrack snickrar man nog ihop själv i form av nån digital lista. Men om jag ska nämna två favoriter just nu säger jag Fang Island och när solen börjar gå ner, The Tallest Man On Earth. Kan nog även bli en del tystnad också, skönt att vila örat.
Till sist, har även noterat att du har ett gediget musikintresse, några festivaler eller spelningar alla borde gå på? Jag skulle säga Jackson Browne på måndag men det är väl ingen under 50 som tänkte gå dit.
-Precis hemkommen från Siesta! där vi såg en hel del bra grejer som Mew, Anna von Hausswolff, Andreas Söderlund etc. Hoppas på Way Out West (med: Panda Bear, Jónsi, Chemical Brothers) och Popaganda (med: Belle & Sebastian, Hot Chip), kanske Peace & Love med men det verkar så jävla gigantiskt.
Ja ni förstår ju vilken kväll det kan bli, inte nog med The Berndt så får vi även Valter Nilsson som jag i ärlighetens namn inte lyssnar så mycket på, fråga mig inte varför, det jag hör låter bra. Så här skriver iallafall arrangörerna om det hela
VALTER NILSSON släpper snart sin EP “Just another motherfokker” och med det så kommer han att åka runt och spela lite varstans, denna gången här på Pustervik Dansar & Ler, ni som såg han på Valborg på Jazzhuset vet vad som väntas, svettigt, röjigt och otroligt jävla bra. Om ni gillar att hoppa och dansa runt, då passar detta er. Valter är bara ett stort energiknippe som exploderar på scenen och tillsammans med bandet The Fokkers gör han kvällen. http://www.myspace.com/valternilsson
Dom som ska spinnn that shit är Peno och André från Pustervik dansar och ler crewet, samt Magnificent Olle som är direkt influgen från Borås City. Några andra som kommer landa på Röda Rummets gamla helikopterplatta är grabbarna i Kasban som kommer landa så fort deras spelning nere i Kajskjul 8 är klar.
Det kan bli en himla trevlig kväll med andra ord, 80 kronor i dörren men om ni köper förköp så slipper ni ligga sömnlösa över att inte komma in.
22.00 öppnar man övervåningen och då är plastglasen diskade till perfektion, vid 23.00 står Valter på scenen och The Berndt kör igång runt kvart i 12.
Torsdagen går i laddningens och peppens tecken, det är mycket nu, inte bara det att Fotbolls VM stundar utan även det att vi har en himla massa bra musik att se fram emot.
Ikväll kl 22.00 så börjar SVT sin uppladdning inför VM på allvar och visar bland annat den klassiska krönikan från 94. Så mellan 22.00 och 06.00 så hittar ni mig framför tv´n. Men detta är ingen fotbollsblogg, nej nej, sån skit ska inte vi hålla på med här, här snackar vi musik och i morgon så visar sig Göteborg från sin allra bästa sidan, Joel Alme står på Taubescenen och The Berndt står på pustervik, på samma kväll, fantastiskt. Mer om det senare.
Den stora peppen är dock inför måndag då vi ska till Trädgårdsföreningen och se Jackson Browne tillsammans med världens bästa musiker David Lindley. Det kommer bli fantastiskt, mer om det senare men jag vill ändå ge er något att suga på så ni är redo på måndag.
Jag har varit på väg att påminna er om dom flera gånger dom senaste veckorna, dels när man såg en av medlemmarna på inspelningen av Per Egland och Anna von Hausswolff medverkan i P3 Live Sessions, samt på Shout out Louds för nån vecka sedan.
Hur som helst så har man nu släppt en singel från skivan GBGBG, Walked for the future heter den och är som en singel ska vara, riktigt jävla bra. Skivan som släpptes tidigare i år har rullat friskt, Diamond Girlz är enligt mig en av årets bästa låtar.
Då skrev jag lite nedvärderande om Lerum, jag har dock omvärderat Lerum och tack vare The Berndt och halva Bobastian så har jag beslutat mig för att ändå gilla Lerum, av hela mitt hjärta.
Dom färgglada pojkarna ska nu bara se till att boka lite spelningar, något annat vore otänkbart efter en sådan stark debut-lp. Ger dom oss några fina festivalspelningar i sommar så kanske sommaren blir lika färgglad som pojkarna själva.
I det lilla singelpaketet som anlände till inkorgen så låg även två remixer, två rent fantastiska remixer. I synnerhet David Borkmanns remix, helt magiskt egentligen. Även They Call us Vandals leverar kvalité.
“Jag vet att Hästpojken kommer göra en sjukt jävla bra skiva nu, och sedan kommer jag göra en jävla bra skiva. Sedan är det slut. Nej men jag känner det. Det är nog bara en tidsfråga innan man hänger nere på du vet, något ölcafé”
-Jonas Game
“jag tror genren Göteborgspop kommer finnas kvar så länge utövarna känns genuina och inte som någon kopia på något gammalt.”
-Kristian Anttila
Jonas Game har väl rätt i att Hästpojken skulle göra en sjukt bra skiva och hans egen väntar vi fortfarande på, men att det ska ta slut där? Det kommer det aldrig göra. I Göteborg finns en mängd unga utövare som gör det Kristian Anttila söker och med dom kriterierna så är jag stolt att välkomna bandet Bobastian in i värmen på Que Club.
Fyra killar som står med ena benet bland fruit of the loom-kids som drar tags på fyllan i Majorna och med andra benet bland tribalprydda innebandyfrisyrer i Lerum. Trots dessa omgivningar så har The Berndt redan visat att man kan bli vettig trots en uppväxt bland den meningslösa medelklassen i Lerum. Nu står alltså även Bobastian och slår mig på näsan, ska jag omvärdera min uppfattning om Lerum?
Tack vare internets möjligheter så kunde Robert Aspenskog (Sång & gitarr), Oliver Johansson (Gitarr & körsång), Johan Nordling (trummor) och Nils Esping (bas och körsång) bilda bandet i hösten 2009. Man tog hjälp av Rickard Hallin som är ena halvan i Bonnie & Clyde för att spela in en första EP. Låtarna ligger uppe på deras myspace och om ni gillar den stereotypiska göteborgspopen som baseras på känsla i rösten och fina melodier så kommer ni gilla det här.
Jag har alltid varit lite orolig för att nästkommande kull av ungdomar ska bli förlorade i samhällets fördumning men så såg jag räddningen. I låten Saltholmen sjunger man om hur man sitter på värmebänken och väntar på att 11an ska ta dom till Saltholmen, med lite hackenberg i påsen. När jag var i deras ålder,vilket inte var jätte längesedan men i början av 2000-talet så satt även vi med hackenberg i påsen (eller det T-livs erbjöd oss för under 40lappen). Vi satt dock på Järntorget och väntade på fyran men det var då och nu är nu som dom säger i Dom kallar oss Artister.
Det var även i den här åldern man började lyssna på det som spelades när våra föräldrar var unga, jag minns hur min mamma himlade med ögonen när man hade första delen av Barn av vår tid på repeat hela eftermiddagarna. Man tog sedan efter delar av kläderna, levnadssättet och värderingarna. Jag var redan på den tiden övertygas om att jag var född i fel generation. För min egen del så är jag fortfarande övertygad att jag hade behövt vara född 1945 för att komma till min fulla rätt, mina äldre kollegor tycker att jag borde leva i min egen tid. Det förslaget fick ju även Dylan och jag antar att föräldrarna till pojkarna i Bobastian har sagt något liknande.
Bobastian håller för tillfället på att spela ihop sig och söker spelningar för fullt, om det här hade varit en Klubb och inte bara en sketen blogg med ett klubbnamn så hade jag bokat dom. Ge dom några år på livescenen i Göteborg, köp deras EP när den kommer och sedan kommer dom erövra hela Göteborg, det är det jag tror, för det här är geniunt och det är rent fantastiskt.
Tre låtar ligger som sagt uppe på deras myspace och jag kommer hålla er uppdaterade om nyheter angående det här.
Jag vaknade i morse med hopp och längtan i kroppen men allt det där förstördes när jag hörde Joel Alme´s No Class dundra ut ur mobilen. Allt det fina jag kände inför helgen raserades av chefens röst. Jag är en slav under kapitalets vingar, imperialism och fascism kommer förgöra mig.
Jag kommer förvisso bli rik men det är ytterst oväsentligt om man ser till vad jag går miste om. Så farväl BOA, Eldkvarn, Zackarias, Karin Ström och allt det andra jag nu kommer missa i helgen. Jag kommer hem på måndag. Då ses vi igen.
I ren frustration var jag tvungen att köpa 10 skivor med bl a Rigas, Liechtenstein, My Darling YOU!, Mont mardié. Kite, The Berndt och Elias and the Wizzkids mfl.
Dom flesta har rullat för länge i spotify att dom va värda en plats i skivhyllan. Så nu är jag glad igen.
Nu vad jag efter igen, men inte sist iallafall. antar jag…
The Berndt, 5 pojkar från Lerum utanför Göteborg, jag ska inte hymla med någonting men jag hatar Lerum. En massa hockeypojkar som förpestar min tillvaro varje fredag när jag åker förbi drottningtorget på 60 bussen. Jag föraktar era frisyrer, era vita jeans och framförallt det ni har i era påsar. Lerum är osofistikerat och allmänt obehaglig.
men nog om det.
The Berndt var det ja, härligt, vilken energi, vilken glädje, vilken organiserad spontanitet. Göteborg fortsätter överööösa oss med indiepop och det blir allt svårare att sticka ut. Istället för att falla in i Almedal-facket (som absolut inte är dåligt) så tar man sig vidare och skapar någon blandning som faktiskt är helt unik, och varje låt är unik i sig. Man skulle ju kunna sitta i timmar och dissekera låtarna men det är bara avlönade journalister som gör sådant, då dom inte har så mycket annat att skriva om. Vad sägs om att se en helhelt istället?
Pojkarna hade releasfest i fredas på Parken, varför jag inte va där vet jag inte, antar att jag va hemma och såg på På Spåret (och tog 1978 på Retur efter att första tonen på Racing in the streets spelades). I efterhand kan jag ångra det lite eftersom jag antagligen hade fått lika många rätt om jag sett reprisen istället. I en perfekt värld hade jag varit och sett The Berndt i fredas och My Darlig YOU! på lördagen. Så var inte fallet.
(nu såg jag på sportspegeln, ska vi skjuta Anja Pärsson, tillsammans?)
Kikade på bandets turnéschema och tyckte det va lustigt att den ena kräddiga staden avlöser den andra men att listan samtidigt avslutas med spelplats Mellerud. Det är bra, alla artister borde komma hem från Europa och spela i Mellerud, så att ni får lite perspektiv på saker och ting. Tror det lönar sig i längden.
Det verkar va bra killar de här, även om deras lista över influenser var något av de kräddigaste jag har sett, lite Andres Lokko varning på den. Dom ska vara bra live också, de säger dom själva och det ser jag även på You Tube. Ska försöka se dom när dom landat efter sin Mellerud spelning.
Det finns en bra artikel om dom på kulturbloggen som Jenny har gjort, hon e bra
Que Club 