Monthly Archives: August 2010

Bobastian-Brista eller bära

Efter vårens internet-hype så var gårdagens singelsläpp från Bobastian mer än efterlängtat. Dom tre låtarna som skulle utgöra Känns EP blev sönderspelade innan sommaren hade nått sin kulmen och nu när sommaren kippar efter ny energi och alkisarna i Saltholmen drar sig in i det lilla lusthuset i skydd från höstvindarna så visar Bobastian oss att sommaren ändå finns kvar i vårt blod.

Den nya singeln Brista eller Bära kunde man höra i olika sammanhang under våren och jag vill minnas att den spelades två gånger på Majvallen i våras, nu har den dock fått en helt ny kostym och med samba-toner och en ohämmad energi så är det här en ångvält som kommer köra över både brittsommaren och hösten.

Ni förstår ju att detta inte kunde lämnas orört så en klassisk mailintervju var nödvändigt.

– Det som skulle bli Känns EP i sommras släpptes istället som fria mp3or på grund av ekonomin. Nu är första singeln till slut släppt, är det här “revanschen”?

-Nja, vi hade väl inga högre förväntningar på att vi faktiskt skulle ha råd att trycka ep:n, så vi ser det mest som en bra chans att visa folk att vi existerar.

-Lerumsbaserade Pophat Music med skivbolagsdirektören Emil Lundin i spetsen som till vardags spelar i The Berndt har nu signat er för den här singeln med förhoppningar om mer, hur uppstod den kontakten? Och hur ser det samarbetet ut?

-Robert hade planer på att arrangera en spelning med The Berndt i samma veva som vi släppte de första låtarna, så det var så Emil kom i kontakt med oss. Samarbetet ser ut som så att Pophat drar det tunga lasset och vi sköter den roliga biten.

-Richard Hallin från Bonnie & Clyde har producerat era tidigare låtar och har nu även vart med på den här tillsammans med Philip Granqvist som stått för mastern, hur stor inverkan har Richard på er musik?.

-Han har faktiskt haft stor inverkan på musiken. Rille är väldigt drivande som producent. Låtarna brukar ändras en hel del i studion med hjälp av hans idéer och inputs.

-Energin och musiken i sig  känner vi igen sen tidigare men det som gör att ni står ut över dom övriga banden i Göteborg är texterna som enligt mig är en av dom stora behållningarna, vems ord är det som skriks ut?

-Robert har skrivit alla texter förutom i en av de gamla låtarna, Saltholmen. Den skrev Johan på något vänster.

-Textmässigt så handlar det ju mycket om backstreets-romantiken och det så kallade utanförskapet, samhället får sig en del kängor och en avlönad journalist skulle väll kalla det för “medveten musik”. Vi har ett partival om några veckor, hur ser ni på det?

-Vi har ingen enad åsikt om politiska saker, det brukar inte vara något hett samtalsämne när vi ses. Texterna skriver ju Robert, och ingen frågar om dem. Men hälften av oss äger iallafall varsin palestinasjal och bor i Majorna.

Brista eller bära skulle uppenbarligen kunna vara en sommardänga, försöker ni ge oss hopp inför den stundande hösten?

-Jo, det skulle man väl kunna säga, fast tanken var ju egentligen att släppa den under sommaren. Tiden räckte inte till helt enkelt.

-När man kommer upp som en ny pop-akt i Göteborg så är det uppenbarligen omöjligt att inte jämföras med sina föregångare, hur trötta är ni på det?

-Vi är faktiskt ganska trötta på det. Det är ju kul att bli jämförd med sina influenser, men vi vill ju ändå ha ett eget sound. Vilket vi tycker att vi har.

-Hur nära är ni en fullängdare?

-Vi är närmare nu än när du frågade oss i juni, trots att bandet inte har varit samlat på hela sommaren. Vi har väldigt lösa planer på en fullängdare eller en lite längre ep, men när har vi ingen aning om.

-Hur ser det ut med spelningar i höst?

Det vet vi inte än. Vi blev utslänga ur den gamla replokalen och har precis fått tag i en ny, så nu har vi börjat repa för första gången på ett ganska bra tag. Men dyker det upp något så är vi aspå.

Ni arrangörer som läser här borde vara aspå ni med, så kontakta Bobastian snarast.

Singeln Brista eller Bära finner ni här på  tram7.se och snart även på Spotify och I-tunes.

Då jag själv sitter i Jönköping och får lyssna på The Cardigans, som tydligen är det enda bandet från Bibelbältet så kan jag gå genom högskolan och slå mig för brösten över att Göteborg fortsätter leverera och dominera i musik-sverige.

http://www.myspace.com/bobastian

Advertisements

Från Årsta till Jönköping, från Jönköping till Göteborg

Jag har försökt förklara

Det är alltid lika fint när en gammal pop-räv ska släppa material under nytt epitet, det är även lika fint när varenda recension handlar om andra artister. Visst bjuder ändå Ludwig Bell in till det när han själv drar paralleller till Håkan Hellström och sjunger ut Nils Ferlins ord som om det vore hans egna, vilket det blir då Bell levererar sin vardagslyrik med största möjliga trovärdighet.

Jag är en idiot tog oss med storm i våras och andra singeln Kärlek slutar alltid med bråk gav ordentlig mersmak. Så förra veckan när Jag har försökt förklara anlände så var förväntningarna riktigt stora och inledande dängan Normandie – Landskrona satte ribban direkt. Öppningsraden är något av det bästa jag har hört och det är i just texterna som Ludwig Bell har sin storhet, eller genialitet rättare sagt, för det finns ingen storhet över det här. Det är inga svulstiga Joel Alme-arrangemang eller låtsas-poesi som Tomas Andersson-Wij utan det är bara en genialisk enkelhet som går som en röd tråd genom hela skivan. Skivan går upp och ner men lyckas till slut landa i en perfekt helhet, lite som Johnny Drama med Florence Valentin. Hela skivan blir en ren njutning och även om saknaden av driv och energi kan bli påtaglig ibland så blir det aldrig någonsin tråkigt. Mycket tack vare Bells lyrik.

Vi behöver ju sådant här, vi behöver folk som är nöjda med att det är okej, vi behöver folk som sjunger om vilka idioter vi är, om hur man är tillfreds med sitt menlösa vardagsliv samtidigt som man sträcker sig efter den där strimma lycka. Som vi antagligen aldrig kommer nå, men vi kan ju försöka.

Kite-Jonny Boy

När det som skulle bli sommarens bästa festival blev inställd så försvann den där drömmen om att få se Kite live i år, jag missade ju dom på Jazzhuset i våras men trots att Som en Dröm ställde in så tänker nu Göteborgs bästa klubbarrangörer göra mig lyckliga ännu en gång.

Pustervik Dansar & Ler går en fin höst till mötes, Fredagen den 10e spelar The Cat Killers tillsammans med Söderut och torsdagen den 30e september så låter man alltså Kite hålla releasfest för sin nya EP som föga oväntat kommer heta “III”.

Tidigare idag så lade man upp den nya singeln “Jonny boy” på soundcloud och om ni gillar det Kite har gjort tidigare så kommer ni tycka som mig, att  detta är riktigt bra. Sådant driv och energi samtidigt som det är återhållsamt och vackert. Niklas Stenemos röst gör ju inte saken sämre.

Jag hoppas verkligen att Stenemo och Christian Berg får det genomslag dom förtjänar i och med den tredje skivan. Att det inte stannar vid att vara hyllade av journalister och artister utan verkligen når ut, för det här är för bra för att gå miste om. Istället för att låta skivbolag styra dom och pressa dom till att släppa en fullängdare  så fortsätter man att släppa 4-5 låtar åt gången med riktig hög kvalité. Ett tillvägagångssätt som fler artister borde anamma.

Kite III släpps 22e September på Progress Productions och kommer kosta 49 kr. Ett givet köp som du beställer här http://progress-productions.com/kiteIII/

Singeln Jonny Boy finner du här: Jonny Boy

Ni får en gammal klassiker också;

Jönköping by night

Innan vi tar tag i musiken så bjuder jag på lite kvällsunderhållning.

Den här skylten sitter tydligen i Rinkeby, jag vet inte, men det där nya arbetarpartiet ljuger ju iallafall inte.

Men vi tar en låt på det ändå va? För att klara av natten. Även om det är morgonen som är värst.

What Would Waylon do?

Sista natten på jobbet nu, känns bra, satt och slentriansökte lite på internet och hittade en text jag skrev om Waylon Jennings för 2-3 år sedan. Den är egentligen väldigt dålig skriven, och det känns som en skoluppsats. Men det spelar faktiskt ingen roll då den ändå är ganska informativ. Så läs nu detta, så ni lär er något.

“När man berättar folk att man lyssnar på country så får man oftast en väldigt konstig reaktion på det, countrymusik är i dagens Sverige starkt förknippat
med rednecks, linedance och Dollywood. Countryn är tillsammans med musikstilen Rythm and Blues praktexempel på stilar som gått käpprätt åt helvette.
Det som är starkast förknippat med country idag är countrypop, en vidareutveckling av det så kallade Nashville-soundet som skapades på 50 talet i Nashville.
För att göra en väldigt lång historia kort så betydde det att producenterna hade väldigt stor makt över vad som spelades in och släpptes, allt skulle
vara finslipat och perfekt. Det var alltså här det började gå snett för Nashville.

När jag sedan försöker förklara för mina åhörare att det finns två sidor av Nashville och det är den andra sidan jag lyssnar på, den med Waylon Jennings
och Willie Nelson i fronten så förstår dom fortfarande inte. Till slut så nämner jag Johnny Cash och då börjar allt klarna, alla har väll sett “Walk the Line”
och blivit charmade av denna J.R Cash. Alla verkar älska och lyssna på Johnny Cash men så fort man nämner Waylon Jennings så förstår dom ingenting, någonstans har det havererat.

Allt började i Texas där Waylon föddes 1937, han började jobba som diskjockey på en radiokanal där han träffade Buddy Holly som såg potentialen i Waylon.
Buddy Holly producerade en singel åt Waylon och frågade sedan om han ville följa med som basist på hans nästkommande turné.
Den tredje Februari 1959 så skulle Waylon sitta på samma plan som Buddy Holly, Ritchie Valens och The Big Bopper Richardson men Waylon gav bort sin plats
till förmån för den sistnämnda. Planet kraschade och samtliga dog på plats. “The day the Music died” sjunger Don Mclean angående den dagen.

Waylon Jennings återvände till sitt vanliga jobb och det var först 1965 som det började hända saker, han flyttade till Nashville, till samma lägenhet
som Johnny Cash som låg i skilsmässa och var ett mänskligt vrak av all alkohol och alla droger. Ett skivkontrakt med RCA och några singlar räckte för att Waylon skulle tröttna på det så kallade Nashville-soundet. han ville slå sig fri, han ville ha konsnärlig frihet, att få skriva om det han ville och inte det som passade listorna.
Waylon och sin trogne kamrat Willie Nelson sökte sig ner till Austin i Texas där dom skapade den så kallade Outlaw-countryn.
Outlaw-countryn fick ett oerhört stort genomslag genom Willie o Waylons skivor men namnet är taget med en viss distans, med att kalla sig Outlaw menar
dom inte att man är en kriminell person som mördar och våldtar utan att det symboliserar ett slags utanförskap. Outlaw-countryn var smutsig och rå, den berättade om sanningen och inget annat, alltså något helt annat än vad som pågick i Nashville.

På 80-talet så kantades Waylons liv av ett stort kokainmissbruk vilket ledde till att han sattes i personlig konkurs ett flertal gånger och
han var på botten men i mitten av 80-talet blev han ren och karriären fick ny fart genom bildandes av supergruppen The Highwaymen.
Det var alltså Waylon tillsammans med sina två livskamrater Johnny Cash och Willie Nelson samt singer/songwritern Kris Kristoffersson.
Med ett flertal rent fantastiska sånger så håller jag Highwaymen som något av de största inom musikvärlden, deras live-dvd är något som borde finnas
i varje hem.

Under 90-talet gjorde inte Waylon speccielt många framsteg, men han blev god vän med James Hetfield i Metallica och insperade dom till deras album 
“Load” som kom 1996. En hel del år på vägarna i turnébussen fick avslutas hösten 2001 då hans diabetes blev värre och värre och han avled i Arizona i februari 2002.

En kort sammanfattning av en fantastisk man som levt ett fantastiskt liv, i syfte att kasta lite ljus på dom countrylegenderna som representerar  rätt sida av Nashville, det finns många fler, men Waylon förtjänar att stå i främre raden.

Jag kan tipsa er att köpa den här mini-boxen

http://cdon.se/musik/jennings_waylon/original_album_classics_(5cd)-886546

den innehåller hans fem viktigaste skivor 

    * Lonesome, On’ry and Mean
    * Ol’ Waylon
    * This Time
    * The Ramblin’ Man
    * Waylon & Willie

Vill ni kolla upp enskilda låtar så får ni några tips här

Luckenbach, Texas (Back To Thebasics Of Love)
Amanda
Mammas Don’t Let Your Babies Growup To Be Cowboys
I’m A Ramblin’ Man
Drinkin and dreamin
Trouble man

Sedan vill jag även uppmärksamma låten “Are You Sure Hank Done It This Way” där han förklarar läget i Nashville väldigt bra.

När det gäller Highwaymen så föreslår jag att ni köper allt ni hittar med dom men dom bästa låtarna är

American Remains
Highwayman
Silver Stallion
Against the Wind
Desperados waiting for a train

Gillar man Johnny Cash, så borde man kolla upp det här, Waylon är trots allt en av dom största countrystjärnorna någonsin, den störste om du frågar mig.
För att återknyta till filmen Walk the Line så spelar Waylons son Shooter Jennings sin pappa i två scener, Shooter som har egen karriär och är även han 
något ni borde kolla upp.

Kvällens låttips är The Wurlitzer Prize med Waylon Jennings, magiskt är ordet!.”

Tvivel och Vin!

Klockan är strax efter 04 och jag är ensam om att hålla ställningarna på en sovande båt mot Tyskland, vad gör man då för att hålla sig vaken i 4 timmar till? Jo, man lyssnar på Familjen.

Den senaste singeln från Hässleholm City heter Det Var Jag och är som hela den senaste skivan en stor njutning. Det är underligt hur Familjens musik växer hos mig, ingen av hans låtar har egentligen sprängt mitt huvud vid första lyssningen. Antagligen av den enkla anledningen att jag är lite tveksam till att det är snubblande likt sån där techno och trance som ungdomarna längst bak i bussen lyssnar på. Låtarna smyger sig istället på mig för att sedan fullständigt köra över mig. Mastiga arrangemang till ljuvlig lyrik, det räcker liksom så.

För alla gånger som vi dansat
å sjungit med fast ingen kan,
å aldrig låtsat bara chansat,
å sket i skolan för det kvittar,
va fan vet dom om vår romans,
ni kommer hitta oss i hamnen
för allt vi gjort.

En textrad som antagligen säger det bäst hur landet ligger.

Att bloggens nivå numera är undermålig beror endast på att jag har annat att tänka på. Kommer i land på lördag bland rostiga cyklar, gummidäck, fabriksfasader, krossat glas och avgasrör. På söndag flyttar jag till Sveriges Jerusalem och däremellan så ska jag hinna med vinet, och tvivlet. Det är ju på dom grundpelarna allting är byggt på.

Som om solen går runt jorden.

När vi landar i det där så ska vi ta tag i det här, Ludwig Bells nya skiva har kommit, Bobastian och Söderut har blivit signade och Hästpojken tar med sin Antilla till Liseberg nästa fredag. Det är mycket nu.

You-tube är blockat på min sketna jobbdator så ni får ingen musik, men sök på videon till Det var jag, för den är rent fantastisk.

Inte en gång till

Jag har verkligen tömt varje ord på dess mening, jag har inget mer att säga, för tillfället, fråga mig inte varför. Jag borde ju verkligen berätta för er om morgondagens spelning på Trädgårn med Kim Larsen som vi ska på, eller om hur Gimme Indie, som antagligen är den bästa musiksidan någonsin har lagt ut Ludwig Bells skiva för provlyssning. Eller hur fantastisk Ceo är i intervjun på Devotion. Borde skrivit om GP scen där både Söderut och Boa var med, borde ha gjort så mycket annat än det jag gjort.

Men jag orkar fan inte.

Min sista kväll i min lägenhet i Lunden, sen väntar jobb, nätter hos baby och sedan en flytt till Sveriges Jerusalem. Ofattbart, var tvungen att sätta på Hellströms konsert från Roskilde 09, blanda mig en southern comfort med ginger ale och lime, tända en cigg och konstatera att det egentligen inte finns nått mer att nämna, bara en stad att bränna.

Så låt oss glömma att Compute spelar på fredag på Kontiki eller att Pustervik dansar och ler har bokat Söderut, låt oss glömma att jag under dom 5 kommande åren inte kommer ha råd att köpa några skivor, eller att jag aldrig mer kommer kunna ställa mig i fönstret och se hur något blixtrar till där på Lundenskolans vind.

Såg ett program om Hjalmar Branting, visst, en hjälte för arbetarrörelsen, men i grund och botten en småborgelig reformist. Tro fan att socialdemokratin är död när man har sådana som sina hjältar.

Hur som helst..

Anton Kristiansson – Lilla London

Min gode Anton, du lyckas säga det så bra, jag minns när du påpekade att min DMX keps var ful för att han körde på nödrim, vi var 15 år och jag tyckte att DMX – Flesh Of My Flesh, Blood Of My Blood var den bästa skivan som någonsin gjorts. Det där har jag ju lyckats omvärdera, alla vet ju redan att Nashville Skyline är den skivan jag ska ta med mig ner i graven.

Den skivan ligger ju ändå på något sätt grund till hela Pluras textförfattarskap, Hellströms också kan man säga, o då undrar ni så klart vad som ligger till grund i mitt egna författarskap, och det undrar nog fan jag med, för det är inte några pulitzer pris som kommer ramla ner över mig efter det här inlägget.

Snarare The Wurlitzer Prize

Jag gillar hur efterblivna människor är, hur dom hänger på hyper, hur folk har börjat länka Alf Robertson-låtar på Facebook för att Hellström körde Jag Lämna Mitt Hjärta I Göteborg innan hans konsert, va fan. vad vet ni egentligen.

Nu börjar jag bli otrevlig

Det här är det bästa inlägget jag någonsin skrivit

Tänkte länka till One More Night med Dylan, men den finns ju inte någonstans, så jag ger er något att bygga en dröm på istället.

Jag har tömt varenda ord på dess mening

Ja, vad gör man då egentligen? Vad ska man göra, jo, ah näe, jag vet inte, men att ta till lite simpel humor har väl alltid fungerat.

Så då kan vi ju ta till lite simpel revy-komik från Göteborg, Alla Ska Bada var en ganska hysterisk revy, ibland hysteriskt dålig men då och då så är den så fruktansvärt bra. Så titta på första klippet här, ungefär 1.50 in och njut av Per Fritzell överklass-göteborgska. En dialekt som jag finner fantastisk.

Bankdirektören är det roligaste jag har sett, resten är la dynga..fast Anna von Hausswolff är med i sista scenen, det är ju alltid något.

nu åker jag på havet i 8 dar, sen ska vi styra upp det här.

Psalm 23 lär komma i höst..

Illizit music ligger inte på latsidan va, nyss släppte man OBX nya skiva på whoa.nu som i min mening är den bästa skivan som gjorts i hiphop-sverige i år, mer om den skivan kommer komma senare.

Gudfadern Gubb gör även han sitt bästa för att hanka sig fram i livet och hitta nya sätt att grinda på, den nya skivan har blivit uppskjuten ett flertal gånger men nu verkar det som om hösten blir ljusare i Göteborg.

Eller som Gubb själv säger;

“Vill bara säga till alla som diggar mina tidigare grejjer att ;
Om ni förväntar er en glad, lättsam, partyinfluerad hip hop platta full med ytliga bangers….så kommer mången bli besvikna. LÄS TITELN: PSALM:23:
Med andra ord …plattan kommer vara mörk, mörk som apokalypsen. Världens ände nalkas. Psalm 23 är en skiva för kämparna, underdoggsen och för dem som aldrig fått nåt gratis i livet…”

Helvette va tung han är, Gubb. Väntar fortfarande på att någon ska dra ihop en kväll i Göteborg med Gubb, OBX, Parham, Roffe Ruff och göbbarna, nästan så man ska ta tag i det själv.

Så lyssna bra, ta det bara, han är fortfarande Gudfadern!