Nu är det officiellt, jag är the hardest working bloggare in showbiz!. Hästpojken stod fortfarande kvar på scenen och tog emot den exalterade hemmapublikens jubel när jag med alerta steg tog mig upp för trappan till Jazzhuset och Klubb Svanen. Den sedvanliga Fidel Castron i baren byttes ut mot en öl och första klunken rann ner samtidigt som Liechtenstein entrar scenen. Som taget ur en film.
First thing first, Pustervik var packat på folk, dom hade antagligen kunnat sälja ett hundratal biljetter till, nästa gång dom spelar i Göteborg föreslår jag topfloor. Steso Songs gjorde vad hon kunde, låtarna vid pianot satt perfekt men hennes sköra röst kom inte riktigt fram i dom snabbare låtarna. Vi inom journalistkåren (!) som stod längst bak hörde inte mycket om vad hon sa mellan låtarna, men det skyller vi på ljudteknikern, det gör vi alltid. Tyvärr så överröstade sorlet sången och jag är osäker på om detta är rätt scen för henne, tror hon behöver en lokal med bättre akustik, då kan det bli riktigt bra. Som jag redan sagt så tror jag hennes nya skiva kommer slå rejält. Den verkar vara riktigt bra.
Samtidigt står Franska Trions pianist Matti Ollikainen och dricker rödvin i andra änden av baren och när dom sedan kör igång sin grej så ser man hur förvirrade landsortspopparna blir. –Ska han verkligen sjunga sådär?
Man skulle ju kunna tro att trion skulle få ett uppsving när Hellström spelade dom i “Dom kallar oss artister” men det verkade inte riktigt ha tagit fart bland kidsen, men det kommer väl det med. Personligen älskar jag det dom gör och dom kommer alltid ha en stående inbjudan till att dricka damme-jeanne vin hos mig.
Det krävdes dock att Hästpojken skulle gå på för att få igång publiken som i sedvanlig ordning stod längst med väggarna, det är även det ja gillar med pustervik, hur man kan stå längs väggarna, minns hur Timbuktu stod och viftade med en handduk under hela Dj-Premier konserten för några år sedan. I övrigt vet jag inte om jag gillar pustervik, eller, jo, eller lite kluven e jag, jag älskar det som görs på pustervik, men dom här jävla platsglasen får mig att må dåligt. Glaskross är halva grejjen när man går ut.
Hästpojken varvar gamla pärlor och nya låtar på ett härligt sätt, Shane Mcgowan har nog aldrig gjorts bättre och jag tror varenda en i publiken skriker ut hur man har varit full på Liseberg och knarkat i Flemmingsberg, dom flesta har nog bara gjort det förstnämnda, jag har iallafall inte varit i Flemmingsberg men jag har både varit full och knarkat på Liseberg så det kanske räknas ändå.
Mellansnacket sitter riktigt bra och sättet som Martin E för sig på scenen är helt oslagbart, jag gillar även hur Pontus på synten står och fliker in one-liners i sin något neddämpade mick. Jag gillar honom, tycker han borde prata mer, skulle till och med kunna tänka mig att ge honom ett radioprogram, fast då skulle han väl tjöta hål i huvudet på oss.
Katarina är ett hål, som är min favoritlåt på skivan var även bäst igår kväll,raden “Även om livet är förjävligt ibland…” är helt magisk. Det slog mig när man såg folket hur talande allting var för Göteborgsmentaliteten, jag var stolt där, i några sekunder iallafall. Dom riktiga journalisterna gillar ju att snacka om kungar av olika saker, Håkan har ju då alltid varit kungen av Göteborg men nu när han istället blivit kung av hela Sverige så tänker jag på riktigt Aftonbladet-vis utnämna Martin Elison till kungen av Göteborg. Både lite fjantigt och klyschigt men jag får stå för det.
Träffade även Augustifamiljens kapellmästare Stefan Sporsén där bak i bruset, han var där på studiebesök då han ska ta över pianoverksamheten under två veckor när Franska Trion-Matti ska ta semester i Provence eller något.
Nästa gång jag ser Hästpojken blir nog på Peace & Love men gårdagen gav mersmak och jag kan tycka att alla borde gå och se dom om ni får chansen. Dom spelar som sagt i Jönköping i kväll så jag tycker att ni där kan hoppa över kvällens fredagsmys eller frikyrkliga studiecirklar och ta några roppar med några ljumna folköl och bege er till Bongo Bar.
Caligula avslutade kvällen på Pustervik och några snabba steg senare satt vi i en taxi utanför Jazzhuset där Göteborgs bästa tjejband ska på sten. Några efterblivna landsortskids framför oss i dörren fick mig nästan att tappa det då dom tyckte att allt skulle vara gratis bara för att man står på gästlistan. Speciellt om man hela tiden påpekade att man stod på gästlistan. Men inte skulle väl det störa min kväll? nej nej.
Jag tycker verkligen att Liechtenstein (som jag aldrig kommer lära mig att stava) är fantastiska.Deras scenspråk är fantastiskt, inga flirtiga poser och klichéartade konster med instrumenten. I journalistvärlden blir det alltid ett sånt liv när en grupp som helt består av tjejer dyker upp, jag minns när jag fick äran att se Face-84 på mitt jobb för några år sen, 4 snygga tjejer som spelade covers, alla hyllade dom och det skulle bli melodifestivalen och hela rasket. För att väga upp sina musikaliska tillkortakommanden så poserade man väldigt sensuellt och gitarristen visade att hon minsann kunde spela med gitarren på ryggen. I Liechtenstein så poserar man fan ingenting, och det gör mig genuint glad, man spelar sin fantastiska musik, som den ska spelas och det kommer man väldigt långt på. Jag hoppas och unnar dom större framgångar i framtiden, en singel ska tydligen vara på gång i vår som verkar lovande, en skiva på det vore ju gött.
Så går det alltså till när två av Göteborgs bästa band spelar på en torsdagskväll. Nu är det fredag, kanske hinner skriva en liten fredagsrapport sen så ni vet vad ni ska göra i helgen. Jag ska nämligen jobba, man måste ju ta lite samhällsansvar ibland.
Que Club 