Tag Archives: augustifamiljen

Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen

Det är en massa musik som nu börjar dyka upp på Spotify, bobastian har vi ju skrivit om, samt Melodies in Mono. Det är bra saker helt enkelt, så hooka upp QueClub på Spotify så håller ni är relativt uppdaterade. Ny musik blandas med gamla dängor som man aldrig tröttnar på. Kör på det.

I övrigt så sitter jag i Jönköping City och pluggar inför en tenta, har gått på koffein-tabletterna nu då jag inte har någon form av kraft i kroppen. Jag är slut, helt slut. Utbränd tror jag bestämt, fråga mig inte hur, det enda jag gjort på sistone är att dricka vin.

I morgon tar vi oss dock hem till Göteborg igen, Klubb Svanen på kvällen och på fredagen så är det först Augustifamiljen på Liseberg och sedan Raekum Dexter på en St George i Majorna, svårt att vara lycklig då.

Så med andra ord så kommer vi ta tag i den här mediokra bloggen rejält under veckoslutet. Först ska vi bara klara av en här jävla tentan.

Känn ingen sorg för mig Varberg..

Sommaren 2001 var den sista sommaren som jag spenderade helt och hållet på familjens lantställe strax söder om Varberg, jag lyssnade på i stort sett bara på två saker då, hiphop och progg. Jag var dock hemligt överförtjust i Håkan Hellström och hans debutskiva, det var dock aldrig något jag kunde ta med mig ut till Slottskogen och spela för göbbarna när det vankades folköl i bergen. Näe, jag fick nöja mig med att lyssna på Håkan i smyg i mitt pojkrum.

Den sommaren så kunde jag tillsammans med en kompis från Borås dock inte vara utan Håkan, han var med oss hela den sommaren, på varenda cykeltur och varenda strandpromenad, så på något sätt så kommer den skivan alltid vara förknippad med dom där vägarna längs västkusten. Det var inte utan att man log när man hoppade på den där cykeln igår kväll för att cykla den där vägen in till Varberg med Känn ingen sorg för mig Göteborg i Ipoden. Trots att det var 8 år sedan jag cyklade den där vägen så svängde cykeln av sig själv genom Träslövsläge och Södra Näs, jag behövde inte tänka, bara cykla och le.

Slutdestinationen var Majas vid havet, en trevlig liten restaurang som bjuder på fantastisk underhållning under hela sommaren. Kvällen till ära så skulle Augustifamiljen stå på scen, tillsammans med hemliga gäster. Något jag aldrig skulle missa.

Bland dom röd-svettiga semestersvenskarna så fann vi även en och annan kräddig indie-frisyr, några gubbrockare samt några som antagligen sett på På Spåret under vintern. Trevande inledning bland publiken även om pojkarna i bandet var på gott humör från början, Wreckless Eric – Whole Wide World sitter i allafall som ett smäck som inledningsspår. Det var väll först när Ebbot dök upp som publiken vaknade till, och sedan tog det aldrig slut. Titiyo kom och gjorde en fantastisk version av Bob Dylan – It’s All Over Now Baby Blue, sedan eskalerade det hela när Theodor Jensen dök upp, åh herregud.

The Plan – Mon Amour fick hela stället att smälla av totalt, det går egentligen inte att beskriva hur bra allting var, Simon Ljungman sjöng The Hollies – He Ain’t Heavy He’s My Brother, Daniel Gilbert gjorde den bästa versionen av Goin’ To Acapulco jag någonsin hört. Ebbot sjöng Johnny Cash – Ring Of Fire med en tamburin på huvudet.

Ah ni förstår ju, sådär kan jag ju hålla på hur länge som helst, det ville liksom aldrig ta slut, dom spelade i nästan 3 timmar och ändå stod publiken och skrek efter mer. Under ett av extranummrena så sjöng Theodor Jensen och Oscar Wallblom Håkan Hellström – Dom Dimmiga Dagarna (Foggy Days) till Stefan Sporsén som fyllde år efter klockan 12. Det var bland det finaste jag någonsin hört.

Samtliga på scenen var helt galna, Ebbot sa att det kändes som en turnéavslutning och visst kändes det som om vi hade varit med om något extra. När Oscar Wallblom river av Tom Petty and The Heartbreakers – American Girl till ett annat välkänt piano-intro så är stämningen helt otrolig, att man sedan ger oss Band – The Weight som avslutning så finns det inte mer att önska.

Det är svårt att förklara det där, men det var bland det bästa jag har sett, så om ni inte sett dom den här sommaren så är det nog för sent, men jag lovar att återkomma om dom gör någon mer spelning efter kvällens gig på Blomstermåla i Särö.

Det var alltså inte svårt att vara lycklig när man cyklade hem i totalt mörker klockan 1 på onsdagsnatten, med Hellströms debut i lurarna och när man kom tillbaka till stugan så satt farsan och drack öl på verandan, vissa saker förändras aldrig.

Omvärdera mig raring!

Jag är förvirrad, lite förtvivlad, men ändå lycklig.

På den eminenta bloggen http://moshpitbymicksa.wordpress.com/ fick jag häromdagen tipset om lite nya låtar och det var en låt där som var extremt intressant.

Tiësto feat. Tegan & Sara – Feel It In My Bones

Dj Tiësto, jag har egentligen ingenting att säga honom men då han är en av världens mest kända trance-dj´s och dessutom från Holland så har jag per automatik avfärdat honom. Det där är ju inte min grej va, jag vill inte åka till Sensation White, jag vill inte ens tänka tanken på att någon jag känner är där, jag bryr mig inte om feta ljusshower och  ljusrör i munnen. Hur blir det då när en person som representerar allt det där plötsligt gör jävligt bra musik?.

Ska jag omvärdera Dj Tiësto? nej, naturligtvis inte, hade han istället lagt på någon sönderpitchad soul-slinga på samma beat så hade jag mått lika dåligt som när Basshunter sitter i venten. Svaret heter naturligtvis Tegan And Sara, två flickor från Kanada som jag antar att ni redan känner till, två fantastiska röster och med fantastiska låtar i bagaget, inte ens Dj Tiësto kan väll misslyckas tillsammans med dom. Jag fann dom väl när dom släppte The Con och förälskelsen var väl total när jag hörde deras cover på Bruce Springsteen & The E Street Band – Dancing In The Dark.

Näe, det går väl som sagt inte att komma ifrån att Dj Tiësto är en väldigt bra producent, även om han inte är min typ av pojke, men när han gör det tillsammans med min typ av flickor så är jag den första att hylla honom. Så därför tycker jag numera att han är okej, han fyller ju någon sorts funktion, trots allt.

En annan sak jag uppenbarligen har omvärderat är Ebba von Sydow efter att ha läst om henne i senaste Gaffa. Där säger hon att hon är gammal indie-pöppare, att hon skrivit för groove och haft ett eget fanzine, att hon när hon va ung lyssnade på brit-pop och broder Daniel. Sedan slår hon  mig i huvudet genom att säga att hennes favoritband är Hästpojken och Johnossi för tillfället.

Kalla mig cp men jag hade ingen aning om det där, den uppfattningen jag hade om henne var att hon var en liten prinsessa som satt och tipsade om märken istället för plagg. Så nu har jag omvärderat henne med, fast jag kom fram till att jag inte gillar henne ändå, trots Hästpojken och Broder Daniel, hon är ju för fan rojalist.

Omvärdering nummer tre denna veckan är av en bloggerska och känd Dj-profil i Göteborg, Klara Grape, eller Spotify-Klara som någon kallar henne. Jag trodde hon va som dom där andra i krädd-Göteborg, men nej nej nej, vilken fantastisk blogg med en fantastisk musiksmak. Så här ligger det till, tar ni upp Bruce, Alf R, Tom Pettty, Jack Kerouac och Roffe Ruff i samma andetag så kommer ni ha min oavbrutna uppmärksamhet tills den dagen jag dör.  På ett ungefär alltså, fast inte så dramatiskt.

http://www.djungeltrumman.se/klaragrape

Jag va ju på liseberg i fredas och såg Augustifamiljen, det var fantastiskt, det vet ni redan om. Pauline var ju där och sjöng, vilken fantastisk kvinna, grymt skön på scen och en härlig röst. Hon borde ta sig samman och bryta sig ur dom där hemska mönstrena hon fastnat i och istället fokusera på att göra jävligt bra musik.

Magnus Carlsson (den bra) va ju med där, han e även han väldigt skön, men det visste jag redan. Jag var väldigt lycklig under The Smiths – There Is A Light That Never Goes Out. Även när Hästpojken-Oscar drog av Tom Petty and The Heartbreakers – American Girl så var jag glad. Inledande Wreckless Eric – Whole Wide World var väldigt bra den med samt Roxy Music – Love Is The Drug. Nästa gång torde va på Onsdag, då är vi där.

Nu ska jag inte omvärdera mer, istället ska jag ta en fylla. En riktig jävla karate-fylla.

På mousserande vin med jordgubbssmak.

Take me out tonight

Fredag idag, det är ändå gött, brunchade indiskt på sanktas för att sedan ta mig ner och titta in på nya Bengans. Dom öppnade ju en ny affär där idag, inne på Lagerhouse, fast en trappa upp. Himla trevligt, hoppas det blir bra det där. Råkade köpa några skivor, och råkade komma fram till att jag köpt 30 skivor på 3 dagar, de är jag värd.

Snart ska vi laga canneloni och ta en öl för att sedan ta oss till Liseberg och se när Augustifamiljen bjuder till sång och dans, jag missade ju förra veckan pga jobb i tyskland men nu är jag tillbaka i full kraft. Ikväll har dom bjudit in Magnus Carlsson, Pauline och Infinity, dom två sistnämnda känner jag bara till lite halvt, så det ska bli spännande att se.

Magnus Carlsson däremot, han känner vi mycket väl till, han gjorde ett bejublat gästspel i På Spåret där dom gjorde ett riktigt vackert Manchester-medley, har nog aldrig sett Marcus Birro vara så glad som här

Jag funderar ofta på det här med världens bästa låt, objektivt sätt så är det väl Thunder Road men är inte The is a light that never goes out där och petar lite? Får vi den ikväll så gråter jag en smula över axeln på Lasse Dahlqvist statyn.

Får jag även The Weight och Handle with care så kanske jag till och med dansar, ni vet dom där stegen, fyra fram och ett tillbaks, just dom, dom kommer jag dansa.

Så här såg det senast jag va där och Simon från Silverbullit skrämde slag på pensionärerna

Ta hand om er så länge..

Då ska vi fröjdas på Liseberg med Augustifamiljen

Kl 19.00 steg jag upp ur sängen idag, fräschade till mig och intog Lisebergs entré kvart i 8. Är extremt kluven inför vad jag tycker om Liseberg, på ett sätt älskar jag atmosfären, dofterna, glädjen och allt det där men på samma gång så hatar jag alla träningsoveralls-kids, turister och alla andra low-lifes. En gång i veckan borde dom ha öppet för bara Göteborgare som är över 20 år. Då hade det varit trevligt.

Dock kan man bortse från walla-kids och norska handbollskids när Augustifamiljen bjuder upp till sång och dans. Det var rejält med folk i bänkraderna och på serveringen. Pensionärer, krädd-pöpparna, Håkan-kidsen, Svenssonfamiljerna, Evisu-kidsen och så jag då, alla va vi där och oj vad trevligt det var.

I början av mars så slänge jag iväg ett mail till familjen där jag tyckte att dom skulle repa in Handle With Care med The Traveling Wilburys då den skulle passa som handen i handsken, och visst hade dom haft tankar på den låten tidigare så det föll sig naturligt att öppna med den låten ikväll, dom borde öppna med den varje kväll. Riktigt Riktigt bra.

Det skulle vara en hemlig gäst ikväll, jag sa till mitt sällskap att det antagligen skulle vara Peter Jöback, jag fick ett skratt som svar då det vore osannolikt att han skulle vara på Liseberg en fredag i maj. Men visst var det Jöback med sina tindrande ögon som gav oss finfina versioner av bland annat Chris Isaak – Wicked Game.

Simon Ohlsson från Silverbullit skrämde sedan slag på pensionärerna när han drog av lite låtar med bland andra Led Zeppelin, hans scenspråk är ju helt fantastiskt, han välte notställ och lampor, låg på golvet och skrev och var alldeles alldeles underbar.

Störst jubel fick dock Joel Alme när han drog av  No Class, skivans starkaste spår, helt klart. Fruktansvärt bra det hela. Gästartisterna gick av och på scenen och klassikerna avlöste varandra. Så här borde man ha det varje fredag.

Anledningen till att Augustifamiljen inte spelar oftare är väl att efterfrågan på ett band utan en sångare inte är så stor men ikväll visar man att man har hittat rätt. Jag är även säker på att dom skulle klara sig alldeles utmärkt utan gästartister, Simon Ljungman, Hästpojken-Oscar och Daniel Gilbert bjöd alla på riktigt fina sångnummer.

Sveriges tightaste band ser ni på Taube-scenen dom här datumen i vår

Fredag 21 Maj

Fredag 28 Maj

Onsdag 2 Juni

Jag kommer vara där varenda gång, det borde ni vara med. Trots att dom inte spelade The Weight.

Sveriges bästa kapellmästare

Is such a heavenly way to die

Tänk att dryga 3 minuter kan göra så att hela licenspengen är värd varenda krona. Augustifamiljen står om några veckor på Taube-scenen på Liseberg och alla som har någon form av musikkunnande och intresse borde gå dit.

Jag mår ungefär lika bra som Birro gör vid 1.48.

Augustifamiljen på Liseberg

Då var Sveriges svar på The Band klara för nya datum på Taube-scenen.

Augustifamiljen har de senaste 4 somrarna bjudit på sköna, regnfria, charmiga kvällar tillsammans med några gäster – artistkompisar till oss – och favoritlåtar som vi inte får in i våra ordinarie sammanhang.

Publiken har kommit skönt nära och bjudits på allt från artisternas eget material, över obskyra covers, till låtar av..ja, Love, Johnny Cash, The Band, Rod Stewart, Nico, Evert Taube eller Smiths…..

Datumen som gäller är

Fredag 14 Maj

Fredag 21 Maj

Fredag 28 Maj

Onsdag 2 Juni

Mer information följer, ikväll ser vi dom i På Spåret tillsammans med vännen Theodor Jensen. Det kan bli bra, mer om det sen.

http://www.djungeltrumman.se/augustifamiljen

http://www.myspace.com/augustifamiljen