Monthly Archives: October 2010

Jag vill springa på hustak!

Såg precis på gårdagens avsnitt av Skavlan, blev tårögd av bilderna på Fred Åkerström, jag vet att jag ofta raljerar över mina gubbar och hävdar hela tiden vilka hjältar dom alla är för mig. Men i slutet av dan så står ändå två personer längst fram i ledet och det är Totta och Fred. Den kommande boken om honom lär bli läsvärd, filmen om Cornelis är jag mer skeptisk mot, tror dom tagit sig lite vatten över huvudet.

Sedan tycker jag att det är synd att Hellström och övriga gäster ska behöva stå ut med Skavlan som i mitt tycke är hemskt dåligt.

Men skit i det nu, om någon timme så skivar vi upp den första limeklyftan till tonerna av Parken – Åt Helvete Med Himlen. För det är så det är ikväll, Parken spelar på Jazzhuset och ingen är lyckligare än jag. Jag behöver egentligen inte skriva mer än så, det borde räcka. Ni som känner mig vet att jag är i det närmsta besatt av Parken och Rigas.

Parken går på runt 23.20 och innan dess får ni höra Blenda-Lars och Demonika spela skivor tillsammans med Anton Kristiansson. Calle Dernulf går på och spelar lite p3-musik efter midnatt.

Jag är fruktansvärt peppad, trots en fruktansvärd fylla efter att jag igår blev bästa kompis med Jeltzin Vodka på bag-in-box. I kväll tänkte jag dock gå tillbaka till mitt gamla sofistikerade jag och dricka Southern Comfort. SoCo´n har i övrigt varit slut på Jazzhuset senaste gångerna, jag har blivit förbannad, spottar, kanske svurit och sedan beställt en molotov-ribbentrop istället, det funkar ju det med.

Näe, allting är perfekt, förutom att baby är out of town då. men kan ju inte få allt här i livet, jag får nöja mig med Parken. Ikväll blir jag ung på nytt, jag ska springa på hustak och fnittra i toa-kön. Det blir vackert, nu ska jag bara hitta ett par rena jeans och en skjorta som är vit.

Livet er skønt!

Advertisements

Sommaren kvar i mitt blod….

Är det bara jag som har sommaren kvar i mitt blod? Trots att vinden blåser kallt emot kinden så är stegen så lätta där jag går. Kan bero på att skolan går som en dans och att lyckan över att få se Parken på lördag ännu inte lagt sig. Kan också bero på att jag omger mig med så fruktansvärt bra musik som håller hösten utanför.

Kan också bero på att jag har vissa människor som berikat mitt liv, men dom skiter väll ni i, så ni får nöja er med musiken.

I think I might have heard the highway calling

Va arg jag lät igår, va hemskt. Förlåt. Hur ska jag gottgöra det? Även om jag menade det alltså.

Jo, jag kan ju börja med att förklara för er att man aldrig kan ha hemlängtan om man inte har ett hem, det är då man plockar fram James Taylor och håller honom hårt innan man ska somna i en främmande stad. James Taylor – Carolina In My Mind, Håll den hårt.

Exklusivt på Que Club: Melodies in Mono´s nya singel 1990

Då jag skrivit om Melodies in Mono tidigare och hyllat hans melodiska synthpop i och med förra singeln Comfort Pills så känns det både  hedrande och stort att idag kunna presentera nästa singel från Max Ekholm.

Melodies in Mono-1990

“Låten handlar om 1990, året då jag började i första klass. Skolan var som en käftsmäll, och jag fattade rättså snabbt att det inte skulle bli som jag tänkt mig. Är du annorlunda så märker folk det direkt. Ett utanförskap var oundvikligt.”

Att blanda lyrik om det stora utanförskapet och nedslagna förväntningar med bländande synthpop är storslaget. Jag har tidigare varit inne på ämnet när jag skrivit om Steso Songs, hur man kan lyckas med att göra glad och förhoppningsfull musik fast med melankoliska och deprimerande texter. Det blir så komplext och motsägelsefullt så att det i slutändan blir så fruktansvärt bra. Sådan musik kan aldrig bli tråkig, sådan musik kan inte dö, se bara på Springsteen, vi står fortfarande 32 år efter att att Darkness on the Edge of Town släpptes och undrar hur man kan göra en sådan långsam låt om att köra en bil så snabbt. Om vi står om 32 år och undrar hur vi kunde sittdansa till en låt om grusade förhoppningar återstår att se, men jag är säker på att Melodies in Mono kommer vara med oss en lång tid framöver.

1990 inger oss dock med en del hopp inför framtiden, och det känns bra och nödvändigt. “Det stora utanförskapet” som det kallas måste ju faktiskt till slut leda till den stora revanschen. Det hade inte varit vänligt av honom att lämna oss ensamma på skolgården med bara en ryggsäck full av nedslagna drömmar.

En EP lär vara på väg i Januari och på tisdag kan ni även köpa singeln 1990 via i-tunes. Om ni skulle befinna er i Frankrike så kan ni skratta er lyckliga då  Comfort Pills snart går upp i rotation på studentradon,Sacrebleu att man bor i Jönköping!.

Så in och lyssna på det jag anser vara ett av dom mest intressanta namnen i syntharnas annars ganska dunkla värld år 2010.

http://www.myspace.com/melodiesinmono

http://sv.wordpress.com/tag/melodies-in-mono/

Sket i skolan för det kvitta..

Ni har väll inte glömt att boka era biljetter till den mest fantastiska helgen någonsin i Göteborg. På fredagen den 5e november kör älskade Familjen på hatade Parken och dagen efter så kör Håkan HellströmScandinavium. En bra helg mina vänner, det blir en bra helg!

Ställ er upp för hela staden part 2!

I morgon åker jag till Göteborg över helgen, jag har egentligen bara ett mission (förutom att se ÖIS-Brage på Gamla Ullevi) och det är att köpa upp mig på lite nytt fashion på  boutiqen Time vid Stigbergstorget.

Johannes Vidén visar vägen, igen…

Jag skriver oftast att “om jag hade varit en avlönad journalist”, mest för att på något sätt rättfärdiga mina tillkortakommanden och brister. Men mest för att få er att förstå vad den här bloggen handlar om, så ni inte förväntar er allt om alla. Ni får helt enkelt nöja er med att få lite av några.

Men, hade jag tagit mitt kall som Göteborgs ledande musikjournalist seriöst så hade jag bekämpat bakfyllan i lördags och begett mig till Kontiki där dom firade sin födelsedag. Men steget från en soffa i Majvallen till Änggårdens skogsdoftande höjder var för stort så jag gick miste om att se Johannes Vidén framföra låtar från sin kommande skiva. En skiva vi hoppas ska komma snart, men skivbolaget verkar te sig som ett skivbolag brukar göra.

Hur som helst, några demos har dykt upp på hans myspace som är värda en titt, kan meddela att hela versionerna av Det kommer ordna sig och Frid över en stjärna som föll är helt underbara. Jag vågar tro att framtiden ligger i det här.  Folk pratar om hur Hellström beskriver Göteborgs bakgate-tragik som ingen annan men jag börjar tro att vi fått en arvvinge även till det epitetet. Uppväxt t/r är sagan om min generation, om livet vi levde och minnenas sorg runt spårvagnshållplatserna vi växte upp på. Att sjunga om sprit, knark och våld skulle kunna vara förlegat om det inte vore så att det är så starkt förankrat i våran uppväxt, nätterna i Kungsparken och mornarna runt Järntorget kommer alltid vara en del av oss, hur mycket vi än vill glömma det.

Den sista demon som ligger uppe heter Sen jag har älskat dig är en smäktande pianoballad  och jag slipper fortsätta fundera på vilket låt jag vill ha på mitt bröllop. Kärlekssånger kan ju lätt bli trist, ni vet sådär Winnerbäck-trist eller varför inte ända nere på Melissa Horns nivå, det finns så många hemska gropar att falla i för att förlora trovärdigheten. Som att stå och sjunga på 2000-talet om hur man tar ett tåg till Paris, sånt vill man ju inte veta av som lyssnare, man vill ha något genuint, man vill ha något som känns på riktigt, något man kan tro och ta med sig. Där någonstans hittar vi Johannes Vidén och han står skrämmande ensamt längst ut i gränden, beredd att ta steget ut på Easy Street.

http://www.myspace.com/johannesviden

Robert Svensson bränner av en motorväg

När det gruvligt underskattade och fina bandet Mixtapes & Cellmates i somras valde att gå skilda vägar fanns det egentligen bara en väg för Robert Svensson att gå. Att hans andra solo-skiva skulle komma redan i höst hade vi kanske inte väntat oss.

Pressreleasen till den nya singeln  Runaway lyder så här

“Mitt i det politiska kaoset släpper nu Robert Svensson låten “Runaway”, den första singeln från hans nya album “You’re a Wasteland, Honey”. En låt som handlar om utstötthet och gränsen mellan hopp och hopplöshet känns mer relevant nu än någonsin.”

I mina öron låter det som om Robert Svensson tagit en tur från bakgatorna i New Jersey via Thunder Roads hoppfullhet för att sedan landa i en hopplös rännsten i det smutsigaste av Manchester. Man vill hälla ut bensin över öppna motorvägar på väg mot the promised land, fast med en underliggande vetskap om att det inte kommer bli bättre där heller.

Robert Svensson – Runaway ger en ordentlig mersmak inför skivan You´re a wasteland honey som släpps 26e oktober på cd,i-tunes och vinyl (500ex).

Vill ni höra ytterligare tre smakprov från skivan så går ni in på

http://www.nomethod.se/honey/

 

Ladda ner runaway

His game was survivin’, As in heaven as in hell

För att återupprätta någon form av studiekoncentration så behövde jag någon som vakade över mig, någon som gav mig perspektiv på saker och ting. Någon som hade haft det värre, någon som vet bättre, någon som varit med om allt det där jag tror jag genomgår. Jag hade inga andra val än att låta honom vaka över mig dag som natt..så varje gång jag tvivlar ser jag honom bara djupt in i ögonen och söker efter svar.

A lotta people won’t get no supper tonight
A lotta people won’t get no justice tonight
The battle is getting harder
In this iration, Armagieon time

Det blir lättare om du har någon som väntar..

Jag sitter på en buss på väg hem från Jönköping till Göteborg nu,känner mig lite som unge herr Alme i den här videon. Jag befinner mig någonstans mellan ett brinnande vemod och en törstande längtan, ett konstigt stadie där man inte riktigt vet om man ska vara lycklig eller inte. Jag väljer dock att lämna vemodet vid väggrenen på Riksväg 40 och ta en flaska Southern Comfort med mig nerför easy street ikväll. Inte riskera nått och aldrig växa upp.

Är i det där gamla härliga stadiet att jag inte heller vill lyssna på någon ny musik, därför sitter jag nu med Joel Alme i lurarna i stället för det där som jag borde kolla upp. Men jag är ändå ganska lycklig i det. Joel Alme – Waiting for the Bells är en av årets bästa skivor och trots att han håller på blåvitt så älskar jag honom.

En annan som håller på blåvitt är Johannes Vidén, han spelar på Kontiki imorgon kl 21.00,men mer om det i mon.

Ikväll borde ni däremot gå till Pustervik där det dansas och ler, The Sunshine och I´m a lion spelar, det är inte tråkigt alls. jag missar det nog, ska till Majvallen på drinkar med dom jag älskar. Det är sånt man behöver göra när man spenderat en vecka i en högstadieskola i Jönköping.

Ta hand om er