Tag Archives: ulf lundell

Möt en man på driven i världen..

Ni som kanske avfärdar Lundell om en gammal stackars jävel som bara försöker krama ut det sista ur en redan djupt dalande karriär borde kanske ta er några minuter och lyssna på den här episka balladen. Det blir nog inte bättre än så här.

En lång dags skrålande:
Fuck you my darling! Fuck you, min ros!

Gud är en längtan, och kärleken ett mysterium
Och i mitt blod slåss ännu Dionysos
Med Apollon
Var och en har sitt hemliga liv
Det här är mitt när ingen ser mej
Fri nu efter att varit så hårt hållen.

I baren spelar dom
“If you´re going to San Francisco”
Och Huxley gråter i whiskyn och
Mumlar “Du sköna nya värld”

Har vi en bättre textförfattare i detta avlånga och trasiga land?


Advertisements

Ulf Lundell, Sommar 2010

Samtidigt som jag ligger på soffan och ser på Whings for Wheels dvd´n så når nyheten mig, Lundell ska ut på vägen igen.

6 konserter är spikade så här långt;

Turnéplan:
16.7 Borgholm, Borgholms Slottsruin
17.7 Halmstad, Brottet
21.7 Österlen, Kronovalls Vinslott
23.7 Visby, Gutavallen
30.7 Stockholm, Gröna Lund
31.7 Göteborg, Trädgårdsföreningen

Musikanter kommer att vara Jan Bark (gitarr), Andreas Dahlbäck (trummor), Jens Frithiof (gitarr), Marcus Olsson (keyboard/piano) & Surjo Benigh (bas). Enda nyheten där är la att Surjo är tillbaka på basen istället för Josef Zackrisson samt att Christer Karlsson saknas på keyboard. Antar att det leder till att Marcus Olsson ( Staten Island, New York) kommer ha fullt upp med klaviaturen istället för att bränna av sin sax.

Avslutningen i Göteborg är spikad, sen får vi se om det blir 2 eller 3 spelningar till, beror lite på hur allting ter sig. Blir till att sätta sig med sommarkalendern snart, det är mycket som ska in.

Hursomhelst, skivan och bok kommer i april, det ser vi fram emot.

Helt fantastiskt detta.

Que Club ställer sig bredbent!

Läser Hakelius krönika på aftonbladet om Springsteen, jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt och jag vet inte heller vad jag vill ha sagt med det här. Har skrivet en massa rader, som jag sedan raderat, jag kommer nog aldrig kunna förklara det hela.

Antingen förstår man det, eller så gör man det inte och förkastar Bruce som bredbent arenarock och helt glömmer bort The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle.

Det är svåra förhållanden man har till sina gubbar, jag skyltar gärna inte med att min LastFM sida ser ut så här;

1. Ulf Lundell 6091 spelningar

2. Eldkvarn 4566 spelningar

3. Bob Dylan 4308 spelningar

4. Bruce Springsteen 3708 spelningar

Okräddigt som fan, antar jag, men det är så det är, jag kan mala på om varenda tygpåse-pop band i hela Sverige, varenda elektropoppare i varenda förort och varenda rappare på varenda bakgata men at the end of the day så står Lundell där, på en piedistal och ser ner på dom och konstaterar att om ni ens kommer upp i en tiondel av det han gjort så ska ni vara mer än nöjda.

“Det finns människor som avfärdar Ulf Lundell, som inte är intresserade av vad han har att säga. För gammal, för kåt, för romantisk, för skör, för ” svag och manlig?
Såna människor är inga människor.
Jag kan inte se det på nåt annat vis.
Såna människor har inga hjärtan…”

Virtanen skrev det en gång och visst hade han rätt.

SÅ nu tar vi in gubbrocken på Que Club, vi välkomnar den med öppna famnar, vi försöker göra den kräddig igen. Eldkvarn blev kräddiga tack vare Håkan Hellström och Moneybrother, nu gör vi samma sak med resten.

Ställ er bredbent, öva in poserna och sjung med

Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.

Ingemar Dunker och Längre inåt Landet

Då har man äntligen landat efter 70 timmars arbete på 4 dygn, men de va gött och kul. Det var även dansbands-bonanza på arbetsplatsen, föga roligt säger ni och det säger jag med. 

Tänk att få stöta på finkammade gossar i nizeguys, cassablanca, scotts och allt vad dom heter för att sedan stå öga mot öga med Ingemar Dunker i en hiss, det är stort, jävligt stort. Tänk er att bara sådär stå och prata med trummisen som fastnade i tullen på väg till Ridge Farm våren 1979 men vi tar det från början.

Efter att Lasse Lindbom plockat in Ingemar Dunker till inspelningen av Ripp Rapp så var hans plats självskriven i den uppsättningen som skulle åka med Ulf Lundell till London den 20e April. I England fanns det lag på att man var tvungen att använda engelska musiken eller iallafall betala engelska musiker ifall man skulle spela in en skiva i landet. det betyder alltså att man måste ha lika många engelska musiker sittandes i studion för att få använda sig av svenska musiker i en engelsk studio. Detta var inte ett alternativ för Lundell och planen var att ta sig in i landet utklädda till turister. Dom hade i förväg gjort upp om vad dom skulle säga till tullen så att det skulle ta sig in smärtfritt. Dock hade Ingemar Dunker  kommit till Arlanda direkt från en fest och hade inga planer på att nyktra till så han blev bästa kompis med en flaska cointreau. Hans bristfälliga engelska gjorde det sedan inte lättare att komma in i tullen och han och Ronnande togs in, Ronnander som dock var känd från sina år med Abba hade inga problem och lösa den konflikten och efter ett tag var alla på väg till Ridge Farm i Surrey i södra England. I denna 1700-tals herrgård i elisabetansk stil spelades alltså Längre inåt landet in. Lundells första dubbel-LP och hans största dröm efter skolan gick i uppfyllelse. Tillsammans med bland andra den blivande stadsministerns brorsa Janne Andersson, Mats Ronnander, Niklas Strömstedt så spelades alltså detta mästervek in, mellan inspelningarna låg man på gräsmattorna och drack uselt engelsk damejeanne vin. Att stå i samma hiss som den som lägger det fantastiska trumarrangemanget på Glad igen är stort, jävligt stort. Behöver jag sedan nämna att Ingemar Dunker även spelar trummor på Perssons Pack skiva Äkta hjärtan där Tusen dagar härifrån ligger samt att han spelat med Rolf Wikström och hela sveriges musikelit. 

Efter lite samtal senare under dagarna visades det även att han var en extremt trevlig människa och han spelar nu trummor i blues-legenden Sven Zetterbergs band som jag varmt rekommenderar, speciellt live. Dom visar att blues aldrig kan bli tråkigt.

Mötet med  Ingemar Dunker låter väl som absolut ingenting för dig, och inte för honom heller men för mig var det stort. Att han sedan kommer från Sandviken gör det inte sämre, därifrån kommer även Totta Näslund.

Hur som helst, Lundell släpper ny bok och skiva i April, det blir lika roligt som vanligt, om bara kjell andersson kan hålla sig långt borta. Imorgon väntas det hiphop-bonanza på bloggen med inriktning på göteborgs-scenen under tidigt 00-tal, allt i en del i uppladdningen inför Anton K´s konsert på klubb Svanen i morgon, stay tuned!bild tagen av Lars Nyqvist

bild tagen av Lars Nyqvist