Tag Archives: azure blue

Årets 20 bästa svenska låtar!

Egentligen kan man inte tävla i musik, och det ska vi inte göra heller, däremot ska jag delge er de 20 svenska låtar som har varit mina favoriter under 2011. Det är omöjligt att ställa låtarna mot varandra, att jämföra dom, väga för- och nackdelar. Man får helt enkelt ta varje låt för sig och rangordna dom efter hur lyckliga dom gjort mig under året. Omöjligt? Ja, en aning, men vi gör ändå ett försök.

Det finns en tanke att en artist endast får medverka en gång, på så vis så representerar låten även skivan, andra låtar är bara rent av fantastiska i sig.

1. Mattias Alkberg – Lys upp mig som en stjärna

Ligger storheten i Alkbergs kompromisslöshet? Eller ligger det i andra versens kraftfullhet som slår sönder oss totalt? Eller är det bara en jävligt bra låt? Sanningen ligger som ni förstår någonstans däremellan. Att Alkberg har gjort årets bästa skiva råder det ingen tvekan om. Han kommer så nära sanningen en svensk artist kan komma idag och när alliansen sålt ut våran sista folkhemsdröm så vet jag vem jag vill hålla i handen för att inte slå i botten.

2. Azure Blue – The Catcher in the Rye

Catcher in the Rye kunde lika gärna ha varit 2010 års bästa låt då den omfamnade hela den där hösten. Sen dess har den bytt skepnad och släpptes på debutskivan  Rule of Thirds  och det går inte att komma ifrån hur bra den här låten egentligen är. Fraseringen, melodin, drivet, texten, allting är så fruktansvärt bra. En sådan låt som aldrig släpper dig, när den väl fått grepp om dig. Stort!

3. Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er

Det här året har handlat om män från Norrland som säger sanningen och Ekelund tillhör tillsammans med Alkberg en av  dom som stått stadigast. Utan er är en hyllning till det kollektivet man trots allt inte klarar sig utan. Norrländsk folkhemsromantik och en sällsynt insiktsfullhet blir tillsammans med ett kärt återseende av  Jacob Hellman inget mindre än er av årets bästa låtar. Som en slags Tusen Dagar Härifrån för 2011. Strålande!

4. Jonathan Johansson – Stockholm

Svårt att välja en låt från en skiva som är så fulländad i varenda spår, det är så slipat och välproducerat, så vackert, skört och bländade. Klagomuren gjorde min höst, och den växte sig bara större och större efter varje lyssning. Stockholm är ett textmässigt mästerverk, nog sagt.

5. Caotico – Brains Out – with Tove Styrke

Vi behöver mer än vemod och ångest i våra liv, vi behöver även dans och glädje. Ingen annan låt fick mig att dansa på samma sätt som Caoticos. Första singeln Back of my head var bra, andra singeln Lil´Wayne var strålande och vid tredje singeln så tar man in Idol-Tove och fullständigt spränger oss i bitar. Till och med Mick Jones hade varit stolt över den slingan.

6. Roffe Ruff-Prolog

Roffe Ruff väljer att hoppa från Älvsborgsbron när han står på toppen av sin popularitet. 2011 var ett udda år för majorna-sonen, inte bara det att Sjöberg spelade hans musik i P2, han uppmärksammades även i SVT´s Go´kväll när Pekka Heino, Sjöberg och Kapten Röd helt avslappnat snackar Roffe på bästa sändningstid. Vad hände där?. Hursomhelst så är Barrabas den bästa skivan i sin genre i år och Roffe säger mer om Göteborg i sin prolog än vad hela Göteborgs pop-scen säger tillsammans, det kan man aldrig komma i från.

7. ACT UTD-Bridges of Mostar

En bra poplåt är alltid en bra poplåt, man behöver egentligen inte säga mer än så. ACT UTD tänker inte uppfinna hjulet en gång till och fortsätter på den inslagna göteborgspop-vägen. Ingen dålig väg att gå på egentligen. Låten i sig är i min mening gudomligt bra, och att likna ett förhållande med ett bosniskt landmärke, briljant! För allt faller ju, men byggs upp igen.

8. Anton Kristiansson – Vi Förtjänar Att Bli Lyckliga (feat Martin Elisson)

Vi har stöpt och döpt Antons skiva hela året, är han pop? är han hiphop? är han skitnödig? är han rappens Marcus Birro? Skit i det nu, skivan är otroligt bra och han är antagligen den mest sevärda artisten vi har på gbg-scenen. Låten i sig är ett klassiskt relationsdrama som alla antagligen varit i, men det är dom små finesserna som skiljer en medioker kärlekslåt till något speciellt. Anton lyckas hitta dom små finesserna  hela tiden.

9. Summer Heart – Please Stay

David Alexander dök upp tidigt i våras med den här låten och då visste vi inte mycket om honom alls. Sedan dess har han spottat ut låtar och remixer i en rasande takt och det mesta håller riktigt god kvalité. Låten Please Stay är en elektronisk pop-pärla. Tar du dig bara förbi dom höga tonerna i början så kan du aldrig riktigt slita dig. Hans känsla för verser gör sig påtaglig här, det är det här drivet och energin man önskar fler av dagens trötta artister hade.

10. Le Bataillon Des Fous – Huckleberry Fou

Man får aldrig glömma lite rock, och Sveriges bästa rockröst finner vi i Gunnar Bramstång, kapellmästare i Österlens bästa band, Le Bataillon des Fous. Dom släppte ju en bejublad skiva 2010, dom var med i Nyhetsmorgon och skulle ta över världen med sin rockpoesi. Någonting gick dock inte som det skulle, Stockholm lovade mer än vad dom höll och man drog sig tillbaka på Österlen igen. När man släppte Huckleberry Fous i år så trodde man på en ny skiva, men det verkar inte vilja ta sig. Låten i sig är en riktig dänga i klassisk indie-rock tappning. En av årets mest spelade låtar förtjänar en topp 10 plats, utan tvekan.

11. Navet – For The Show

Ljuvliga Navet, dom visade med den här låten att dom är ett av Sveriges mest lovande popband. Det ser ljust ut, även i Stockholm.

12. Rigas – These Days

En lista utan musik från Årsta är ingen lista, Rigas kunde dock inte överträffa förra årets skiva men topparna på  Bring The Dead är riktigt höga.

13. Serenades – Birds

Indie-Sveriges supergrupp tog oss med storm med både skönsång och 7 000 stråkar när dom likt Fågeln Fenix reste sig ut askan. Nu väntar hela världen för Krunegård och Olenius.

14. Skansros – Felix

Stans bästa band släppte singeln Felix i mitten av december, ett smakprov inför skivan som kommer nästa år. Dom har dock dominerat mitt lyssnande under hela månaden. Det räcker långt

15. Jennie Abrahamson – Hard to come by – Radio Edit

Abrahamson fick med sin finfina låt mig att dansa hela Valborgshelgen, det var Vinbål á la Fayance och glada dagar på Friggagatans takterass. Den har lyckats hänga med under hela året och den visar bara hur bra Umeå har varit i år.

16. Autisterna – Sov

Klassisk Göteborgs-pop med stråkar och skönsång/falsksång, det slår liksom aldrig riktigt fel. Hela skivan Legender håller bra nivå och just Sov har varit soundtracket under mina mängder med tågresor under året.

17. Palpitation – We Don´t Need To, We Don´t Have To

Palpitation har gjort en av årets bästa skivor i  I´m Absent, You´re Faraway men den lyckades inte fånga några direkt toppar utan håller en jämn men hög nivå hela vägen.

18. Karl X Johan – Fantasies

Stockholmspojkarna i Karl X Johan hypades sönder under 2010 genom låten Flames, årets singel är minst lika bra och det bådar gott inför framtiden.

19. De Montevert – Skyll på mig

De Montevert har  gjort mig väldigt lycklig under året, hon har en lyrisk förmåga som står ut i dagens Sverige och vi hoppas att skrivkramp och liknande inte sätter stopp för henne 2012 som kan bli riktigt bra.

20. Friska Viljor – Come On

Friska Viljor har inte gjort mycket väsen av sig i mediasverige, men deras skiva är enligt mig klart underskattad, dock på gränsen till I`m From Barcelona-plojigt ibland.

Ja, så har mitt år varit, och det är klart att det finns andra låtar som kunde få vara med, men det är ändå dom här som speglat mitt år. Så börja inte snacka om Lykke Li o Maggio och allt det där, för det får ni så mycket av ändå.

Sammanfattningsvis så kan man konstatera att det är Nomethod Records som varit årets label, och Norrland varit dom som levererat mest, Umeå i synnerhet, men även Luleå. Det känns skönt att rikta blickarna någon annanstans ibland.

Lyssna på dom här 2011.

Gott nytt år!

Link

Azure Blue-Rule of thirds

Sedan september 2010 så har Azure Blue  varit smått central i mitt musiklyssnande, så det är med både glädje och stolthet vi kan presentera årets mest efterlängtade album, Azure Blue – Rule of Thirds.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan ni läsa vad pressen säger om skivan, vad jag tycker om den, det vet ni ju redan. Inledande Azure Blue – Fingers är magiskt, och den har varit det sedan dag 1. Den får mig att drömma om en skiva där Tobias Isaksson azurifierar sina favoritlåtar, det hade varit rent magiskt!

Dream away!

 

Azure Blue!

 

 

Episka fingar från Azure Blue!

Det är underligt hur man ibland kan nöja sig med att lyssna på dåliga låtar på radion, möjligen för att man vet att det antagligen inte är något bättre alternativ på någon annan station. Därför fick jag en smärre chock när jag efter halva A*Teens – I Promised Myself förmådde jag mig att byta till P3 och fick då höra Azure Blue – The Catcher in the Rye istället. En liten strimma lycka och hopp letade sig genom vindrutan på hyrbilen och helt plötsligt så mådde man bra igen.

Jag har ju blandade känslor när det gäller P3, det är för lite musik och för mycket meningslösa program som Christer och dyl. Hur som helst, Vi ska inte tala om dom, det är onödigt, däremot ska vi tala om Azure Blue.

Som ni redan vet så är han på gång med sin nya skiva och vi fick för ett tag sen ytterligare ett smakprov som heter Fingers. Det är Azure Blue´s sätt att hylla den gamle Australiensiske sångaren Grant McLennan som dog hastigt i en hjärtattack år 2006 vid 48 års ålder . Grant McLennan som va frontfigur i The Go Betweens släppte sin version av Fingers 1992 på skivan Fireboy, och om det är någon som ska förvalta en sådan episk sång så är det Azure Blue, artister som gör det episka ännu mer episkt.

Så sätt er ensamma hemma ikväll, häll upp en dålig whiskey och ta in det här;

Årstider!

En av bloggens absoluta favoritartister är i princip klar med sitt debutalbum i den ljuvliga skruden som han kallar för Azure Blue, vi bjuder er på en smygtitt på låten Seasons som snuddar på 5 episka poäng av 5 möjliga. Det är ju tokigt bra.

Magisk kväll med Martin Rossiter!

Att det skulle bli någonting speciellt visste vi alla om, men när man nu är hemma igen och har smält det hela så kan man bara konstatera att det var mer än så, det var något vi antagligen aldrig kommer glömma.

Jag ska vara ärlig, jag blev lite lite förälskad i Sankt Jörgens Park Resort, kalla mig enkel men det var något utöver det vanliga igår. Då vi ändå skulle ut till skärgårn så var det lika bra att sova över och ett ovanligt fräscht rum med skogsutsikt gjorde ingen besviken. Lite god mat och en staropramen senare så var det dags för Azure Blue och köra ett mindre set i den här näst intill magiska omgivningen.

Azure Blue gjorde som han lovade och körde en billy bragg, ensam på scenen och  hans låtar från i höstas har fräschats upp under vintern och det gav oss ordentlig mersmak inför kommande skivsläpp i höst. Jag vet inte vad det är riktigt, men det finns ett driv i hans låtar som gör det hela extremt intressant, man kan inte sluta lyssna på det. Jag ser fram emot att se honom med fullband, fast vi väntar med det tills det är Azure Blue som är huvudakt, för visst är det som han själv sa, det är inte meningen att han ska stjäla showen. Jag är dock ganska säker på att Martin Rossiter hade lyckats fånga oss även om han hade haft Springsteen anno 1975 som förband.

Redan vid första tonerna av “Three points of a compass” så hade han oss fångade, samtliga i publiken satt som ljus när rader som “You broke our home and I will never forgive all the things you did” träffar oss rakt i bröstet. Sedan fortsätter det bara, hela första set sitter han ensam vid sitt piano och ger oss nattsvarta ballader om självmord och allmän misär. Det låter kanske som om det vore en blytung stämning i Bula Bar, men det var det inte, det var ändå lättsamt och trevligt tack vare Rossiters upplyftande mellansnack. Det märks att några år har gått och att han har fått perspektiv på livet. De nya låtarna följer dock det inslagna temat och det är texter från en självrannsakande man som både tagit en och två smällar i livet. I andra delen så bjöd han in den svenske gitarristen Mattias Tell vilket lyfte hela konserten ytterligare.  

Det bjöds även på en lika lysande som oväntad cover av Prince – If I Was Your Girlfriend samt klassikern Olympian. Även den nya singeln Drop Anchor var något utöver det vanliga. Man kan minst sagt säga att man ser fram emot kommande album och man kan minst sagt säga att det var en ynnest att få vara på plats igår när en sådan legend ger oss en sådan intim och exklusiv spelning.

Finns säkert dom som kan tycka det blir segt och långrandigt med endast pianokomp men Rossiter lyckades hålla det levande hela kvällen.

Som ni förstår så är jag överväldigad över gårdagen som följdes av en underbar frukost dagen efter och en timmes spadandes i den Azure Blue-godkända spa-avdelningen. Bara det är värt ännu ett besök, jag lovar att hålla er uppdaterade i fortsättningen på vad som händer där ute på Hisingen.

Intervju med Azure Blue inför söndagens konsert i Göteborg

Göteborg och Hisingen får fint besök på söndag i form av Martin Rossiter, tidigare frontman i vad vissa kallar för britpoppens mest underskattade band. Publiken, som trots allt köpte två miljoner skivor med Gene har inte glömt honom då han nu i maj gjort tre utsålda konserter i Manchester, Glasgow och London.  Så det är aningen speciellt att han kommer till Göteborg på söndag, första sverigebesöket på 14 år och dessutom så uppträder han ensam vid flygeln på ett spa-resort hotell på Hisingen. Ni förstår ju själva att det är den finaste kavajen som åker på då.

Man kan ju tro att det är allt, men det är det inte, som för-akt har vi en av mina stora favoriter Azure Blue som trollbundit oss med sin singel “Catcher in the rye”.  Tobias Isaksson som han heter egentligen känner ni redan till, men för att känna av läget inför söndagen så tog vi en kort frågestund med honom.

-Att få öppna för Martin Rossiter känns som varje ung poppares dröm, vad säger du om det?
Det är väl mer en gammal popgubbes dröm, men yes. Jag var ett väldigt stort Gene-fan back in the days så det känns väldigt kul. Känner inte så många som gillade Gene så mycket som jag gjorde. Det vet Daniel som driver klubben, därav giget.

-Vad kan vi förvänta oss av dig? blir det fullband eller kör du en Billy Bragg?
-Billy Bragg med backtracks. Jag har ett nytt band inrepat, men det här är mer ett väldigt angenämt SPA/homecoming/bonusgig.
-En okänd spelplats för mig, känns minst sagt lite speciellt att spela just där, känns upplägget inspirerande? Kommer vi få se dig på spa-avdelningen hela eftermiddagen?
-Jag älskar upplägget. Är till 50% säl så jag kommer inte att vara torr på hela helgen.
-Släppet av singeln “Catcher in the rye” håller på att sprida sig som en löpeld på internet, hur har responsen varit?
-Jag väntar mig en del numera. Har ju hållit på i tio år, gjort 100 spelningar i 10 länder med mina två tidigare band. Jag är så klart väldigt glad att folk gillar musiken, men det här känns som en skiva som borde ge ett lyft. Ligger på plats 23 på Tracks i Rumänien, men jag vill upp högre. Ska turnera i Spanien men vill till USA och Japan. Tyska bolag rycker, men det måste vara stabilt. Osv. Hag har inte bråttom med att hetsa för singlar osv för när albumet är ute kommer olika personer ha olika favoriter från skivan. Alla låtar är ungefär lika bra. 4,1 av 5.
-Det utlovas ett album i höst, vad kan vi förvänta oss där? Får vi något smakprov på söndag?
-Det blir en bunt låtar från albumet eftersom det är det material jag har. Jag är ju debutant igen. Men jag kommer att spela ett kort set. Martin Rossiter är kvällens stjärna. Jag är bara en lufsig uppvärmare.
 -Hur ser annars planen ut i sommar? Blir det mest tid i studion eller kommer du ge dig ut på scenerna?
Albumet är klart och mixat så det blir ingen mer studio. Lite remixer ska fixas men då outsourcar man ju jobbet. Skönt. 
Lycka till, så ses vi på söndag! och glöm inte att spela “Seasons”
-Tackar. Den kommer med. Hoppas du gillar den nya versionen. Den är albumets mest episka låt. Den är 4,9 av 5 episk.
Förstår ni då ungdomar hur episkt det här då kan bli, jag ser minst sagt fram emot det här. Är man som Azure Blue själv, dvs hälften säl så kan man köpa en sådan biljett så att man har tillgång till spa-avdelningen under hela dagen. Vill man även sova över så går det bra det med, all sådan information finner ni på Facebook eller bara på S:t Jörgens egna sida om ni inte jobbar med sociala medier.
Så gör nu så här att ni lyssnar på Azure Blue – The Catcher in the Rye och sedan plöjer ni igenom Gene – Olympian som är en fruktansvärt bra skiva.
Ni kan även lyssna på hans nya solo-låt som är grunden till en skiva som kommer senare.
Vi ses där!

Azure Blue-The Catcher in the rye

En av förra årets absolut bästa låtar släpptes idag i ny kostym, det är den gamle irene-sångaren Tobias Isaksson som går solo i form av Azure Blue.

I september förra året skrev jag så här inför hans konsert på Svanen;

“Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.”

Jag tycker fortfarande samma sak, låtarna har dock växt något fruktansvärt med tiden och just nu är Azure Blue något av de bästa jag har i min ipod.

Isaksson har ju nu dock bearbetat låtarna en hel del och vi får se hur nya skivan låter, det enda som är skrivet i sten är att skivan antagligen kommer bli en av årets bästa.

Spontant så känns den tidigare versionen bättre, men det är bara för att jag inte är inlyssnad på den nya, det kan även bero på att jag är lite konservativ av mig ibland.

Ta hand om er, snart är låten mer känd än boken.

Det var ju bara en lögn..

Ni kanske tror att jag inte överlevde Parken, och visst var det knappt. För det var en fantastisk kväll, det var det. Sen dess har livet gått sin gilla gång som det heter. Då min “Att göra-lista” ser ut exakt som Johnny Cash´s “To do-list” så finns det inte alltid tid för bloggande.

Nu sitter jag i Haga och är lite öl-bakis efter gårdagens Champions League, funderar på att åka till Jönköping, det är ju tydligen där jag bor. Lyssnar annars mest på Azure Blue och Eldkvarn nu, en fin blandning. Catcher in the rye är ju faktiskt en av årets bästa låtar.

Klubb Svanen- Azure Blue ikväll

Tobias Isaksson gör till slut det han talat om länge, han gör som Billy Bragg och beger sig ut ensam på scenen. Situationen med Irene var svår att hålla då det inte alltid är lätt att få 10 glada och duktiga amatörmusiker att kunna lägga gruppen som första prioritet. Själv är bäste dräng tänkte han och tog tag i karriären på egen hand och bildade Azure Blue, ett låtnamn som skulle få vilken Gaffa-recensent som helst att göra i byxan.

“Natten efter dagen efter. En höst efter en sommar som inte blev som den skulle. Finstämd pop med ett sväng vi inte visste att vi saknade och de mest eftertänksamma texter vi hört på mycket länge”

Jag hatar och fruktar alltid natten efter dagen efter, man skulle kunna säga att jag gör allt för att förhindra den, förskjuta den och förgöra den. Men den kommer ju alltid till slut ändå, och då kan man gott behöva lite hjälp.

Ska man ro ett sådant här solo-projekt i land så kan man ju även behöva lite hjälp, så varför inte plocka in David Pagmar som medproducent,den enligt mig fantastiska David Pagmar. Vissa känner honom som Montt Mardié andra kanske som Monty, Det finns två låtar ute på soundcloud, samt två remixer. Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.

Behöver jag sedan säga att han ikväll står på Jazzhusets scen när Klubb Svanen slår upp dörrarna, som sig bör på en torsdag. Man kan alltid lita på Svanen, Det finns egentligen ingen anledning att stanna hemma, förra veckan var extremt trevlig  och Southern Comforten smakade finare än någonsin.

Nu ska jag bara låta Bus4you föra mig innanför vallgraven så jag kan ta mig hem till baby för vin och sång. Som sig bör. Vi ses ikväll. Längst bak, som alltid.

Djs: LONDON & POLEN + VIKTOR SANDSTRÖM

Jazzhuset
Torsdagar
22:00-03:00
18 år
www.myspace.com/klubbsvanen

Azure Blue på Soundcloud, lyssna själva.

http://www.myspace.com/azureblueswe#mce_temp_url#