När bloggen startades så fanns det en idé om att ha en del om att även lära er lite historia, dels om Cue Club och del om hela Göteborgsscenen från tidigt 60-tal och framåt. Idén har dock legat och pyrt ett tag men det var först idag som vi tog tag i det ordentligt tack vare ett mejl. Intresset för 60-tals popen i Göteborg är fortfarande stort och det är många som minns Cue och dom andra ställena. Jag minns dom ju inte, men jag ser att det är min uppgift att föra det hela vidare till dagens ungdomar.
Ett mejl kom alltså från Irene som ville veta vad som hände med bandet Why Not?, och det blir startskottet för det nya avsnittet We Want Cue!. Mitt kunnande om bandet Why Not sträcker sig inte längre än det jag läst i Hans Sidéns utmärkta bok 60-talspop i Göteborg samt att jag har en singel med dom hemma i hyllan. Hur som helst, en liten text om ett klassiskt Göteborgsband blev det iallafall.
Under 60-talets Göteborgs-scen så bytte folk band lika ofta som band bytte namn, dvs väldigt ofta.
Det som senare blev Why Not hette från början Freshmen och grundades 1959 men sommaren 61´döpte man om sig till Drivers. 1962 ändrade man till slut namn till Spacemen och det var först då man gjorde sig ett namn utanför Burås Ungdomsgård och började spela sin Non-stop-dans på ställen som Riverside i Majorna( som en gång i tiden kallades för Gonorréhallen). Bandmedlemmar kom och gick men den drivande kraften i bandet var Peter Granath som gjorde sig känd som en enormt kraftfull elgitarrist som gärna krämade på ordentligt, kan bero på hans nedsatta hörsel efter sviterna av en påssjuka när han var 15. Enligt Göteborgsmyten blev han döv på ena örat pga sit gitarrspel men det vill han dementera.Han blev även känd som den som hittade volym 11 på förstärkaren.
Spacemen gjorde sig ett namn på livescenen i Göteborg och i mitten av 60.talet åkte man även ner och turnérade i södra Tyskland. Granaths brutala gitarrspel gick hem på kontinenten och det hela rullade på.
Alla namnbyten och den mängd olika band som fanns ledde naturligtvis till namnbråk och i Stockholm försökte “diggilo-Lasse Holm” slå igenom med sitt band Spacemen men den namntvisten vann Göteborg och Lasse Holm fick byta namn till Moonlighters. Peter Granath tröttnade dock på namnet som ansågs vara föråldrat och man bytte till Why Not. Det blev en hel del rotationer bland bandmedlemmar och det var egentligen bara Granath som var kvar sedan starten 1959.
Bandet fick ett uppsving och man fick ett skivkontrakt med Platinum där man gav ut singeln Cathy´s Clown.
Singeln sålde dock inget vidare och det blev inget mer med Platinum, istället fick man kontrakt med Sonet i Stockholm och under märket Gazell släppte man två singlar. Den första Who put the Bomp, 1967 med självaste Clabbe af Geijerstam som demonproducent. Loco-Motion blev den andra singeln och släpptes 1968 som producerades av Roger Wallis ( som senare grundade det legendariska skivbolaget MNW).
En profil i Why Not var trummisen Frostis Pettersson, som det finns en mängd historier om. Speciellt från deras resor till Sunny Beach i Bulgarien där hans skinn på baskaggen sprack nästan omgående och i ren frustration så skar han ut en stod läderbit från en av hotellets soffor, lösningen fungerade provisoriskt. Efter Why Not så fortsatte han som trummis i bland andra Jackpots, Strangers, Shakers och Supermen.
När disco-vågen sedemera drog in över Göteborgs så blev det färre och färre spelningar för Why Not, då man i huvudsak var ett coverband och inte drog in några pengar på skivförsäljningar så fick man till slut lägga ner det hela, även om medlemmarna fortsatte på andra håll. “Man kan inte betala räkningarna med feeling!” som Granath sa en gång.
Medlemmarna bytter som sagt under åren men dom här musikerna var mer eller minde Why Not;
Peter Granath, Claes “Frostis” Pettersson, Rolf Högberg, Göran Svensson, Göran Lindberg, Roger Andersson, Christer “Tarzan” Nilsson, Micke Lanciai,
Man släppte totalt tre stycken singlar;
Cathys Clown/Sweet and lovely
Who put the bomp/Stranger feelin´
Loco-Motion/Her majesty´s bug disposer
Man medverkar även på olika samlingsskivor.
2003 spelade man in en demo-cd i Nacksvings studio, vad som hände med den vet jag inte, men om ni får tag på den så kan ni skratta er lyckliga, den innehåller 12 låtar.
Skivorna är idag inte speciellt lätta att få tag på, Loco-Motion singeln finns på tradera men när det gäller dom övriga så blir det att leta på olika begagnade skivaffärer. Jag föreslår att ni letar på Dirrty Records, Vinylkjällarn i vasa, Andra Långgatans skivhandel samt Mynt & Musik på Stigbergsliden. Där kan man hitta guldkorn.
Bilderna är tagna från http://web.comhem.se/~u31828325/index.html där det även finns lite härliga tidningsutklipp.
Här får ni även ett klipp från Cue-festen på Rondo 2006
Que Club 