Monthly Archives: December 2011

Årets 20 bästa svenska låtar!

Egentligen kan man inte tävla i musik, och det ska vi inte göra heller, däremot ska jag delge er de 20 svenska låtar som har varit mina favoriter under 2011. Det är omöjligt att ställa låtarna mot varandra, att jämföra dom, väga för- och nackdelar. Man får helt enkelt ta varje låt för sig och rangordna dom efter hur lyckliga dom gjort mig under året. Omöjligt? Ja, en aning, men vi gör ändå ett försök.

Det finns en tanke att en artist endast får medverka en gång, på så vis så representerar låten även skivan, andra låtar är bara rent av fantastiska i sig.

1. Mattias Alkberg – Lys upp mig som en stjärna

Ligger storheten i Alkbergs kompromisslöshet? Eller ligger det i andra versens kraftfullhet som slår sönder oss totalt? Eller är det bara en jävligt bra låt? Sanningen ligger som ni förstår någonstans däremellan. Att Alkberg har gjort årets bästa skiva råder det ingen tvekan om. Han kommer så nära sanningen en svensk artist kan komma idag och när alliansen sålt ut våran sista folkhemsdröm så vet jag vem jag vill hålla i handen för att inte slå i botten.

2. Azure Blue – The Catcher in the Rye

Catcher in the Rye kunde lika gärna ha varit 2010 års bästa låt då den omfamnade hela den där hösten. Sen dess har den bytt skepnad och släpptes på debutskivan  Rule of Thirds  och det går inte att komma ifrån hur bra den här låten egentligen är. Fraseringen, melodin, drivet, texten, allting är så fruktansvärt bra. En sådan låt som aldrig släpper dig, när den väl fått grepp om dig. Stort!

3. Magnus Ekelund & Stålet ft. Jakob Hellman – Utan er

Det här året har handlat om män från Norrland som säger sanningen och Ekelund tillhör tillsammans med Alkberg en av  dom som stått stadigast. Utan er är en hyllning till det kollektivet man trots allt inte klarar sig utan. Norrländsk folkhemsromantik och en sällsynt insiktsfullhet blir tillsammans med ett kärt återseende av  Jacob Hellman inget mindre än er av årets bästa låtar. Som en slags Tusen Dagar Härifrån för 2011. Strålande!

4. Jonathan Johansson – Stockholm

Svårt att välja en låt från en skiva som är så fulländad i varenda spår, det är så slipat och välproducerat, så vackert, skört och bländade. Klagomuren gjorde min höst, och den växte sig bara större och större efter varje lyssning. Stockholm är ett textmässigt mästerverk, nog sagt.

5. Caotico – Brains Out – with Tove Styrke

Vi behöver mer än vemod och ångest i våra liv, vi behöver även dans och glädje. Ingen annan låt fick mig att dansa på samma sätt som Caoticos. Första singeln Back of my head var bra, andra singeln Lil´Wayne var strålande och vid tredje singeln så tar man in Idol-Tove och fullständigt spränger oss i bitar. Till och med Mick Jones hade varit stolt över den slingan.

6. Roffe Ruff-Prolog

Roffe Ruff väljer att hoppa från Älvsborgsbron när han står på toppen av sin popularitet. 2011 var ett udda år för majorna-sonen, inte bara det att Sjöberg spelade hans musik i P2, han uppmärksammades även i SVT´s Go´kväll när Pekka Heino, Sjöberg och Kapten Röd helt avslappnat snackar Roffe på bästa sändningstid. Vad hände där?. Hursomhelst så är Barrabas den bästa skivan i sin genre i år och Roffe säger mer om Göteborg i sin prolog än vad hela Göteborgs pop-scen säger tillsammans, det kan man aldrig komma i från.

7. ACT UTD-Bridges of Mostar

En bra poplåt är alltid en bra poplåt, man behöver egentligen inte säga mer än så. ACT UTD tänker inte uppfinna hjulet en gång till och fortsätter på den inslagna göteborgspop-vägen. Ingen dålig väg att gå på egentligen. Låten i sig är i min mening gudomligt bra, och att likna ett förhållande med ett bosniskt landmärke, briljant! För allt faller ju, men byggs upp igen.

8. Anton Kristiansson – Vi Förtjänar Att Bli Lyckliga (feat Martin Elisson)

Vi har stöpt och döpt Antons skiva hela året, är han pop? är han hiphop? är han skitnödig? är han rappens Marcus Birro? Skit i det nu, skivan är otroligt bra och han är antagligen den mest sevärda artisten vi har på gbg-scenen. Låten i sig är ett klassiskt relationsdrama som alla antagligen varit i, men det är dom små finesserna som skiljer en medioker kärlekslåt till något speciellt. Anton lyckas hitta dom små finesserna  hela tiden.

9. Summer Heart – Please Stay

David Alexander dök upp tidigt i våras med den här låten och då visste vi inte mycket om honom alls. Sedan dess har han spottat ut låtar och remixer i en rasande takt och det mesta håller riktigt god kvalité. Låten Please Stay är en elektronisk pop-pärla. Tar du dig bara förbi dom höga tonerna i början så kan du aldrig riktigt slita dig. Hans känsla för verser gör sig påtaglig här, det är det här drivet och energin man önskar fler av dagens trötta artister hade.

10. Le Bataillon Des Fous – Huckleberry Fou

Man får aldrig glömma lite rock, och Sveriges bästa rockröst finner vi i Gunnar Bramstång, kapellmästare i Österlens bästa band, Le Bataillon des Fous. Dom släppte ju en bejublad skiva 2010, dom var med i Nyhetsmorgon och skulle ta över världen med sin rockpoesi. Någonting gick dock inte som det skulle, Stockholm lovade mer än vad dom höll och man drog sig tillbaka på Österlen igen. När man släppte Huckleberry Fous i år så trodde man på en ny skiva, men det verkar inte vilja ta sig. Låten i sig är en riktig dänga i klassisk indie-rock tappning. En av årets mest spelade låtar förtjänar en topp 10 plats, utan tvekan.

11. Navet – For The Show

Ljuvliga Navet, dom visade med den här låten att dom är ett av Sveriges mest lovande popband. Det ser ljust ut, även i Stockholm.

12. Rigas – These Days

En lista utan musik från Årsta är ingen lista, Rigas kunde dock inte överträffa förra årets skiva men topparna på  Bring The Dead är riktigt höga.

13. Serenades – Birds

Indie-Sveriges supergrupp tog oss med storm med både skönsång och 7 000 stråkar när dom likt Fågeln Fenix reste sig ut askan. Nu väntar hela världen för Krunegård och Olenius.

14. Skansros – Felix

Stans bästa band släppte singeln Felix i mitten av december, ett smakprov inför skivan som kommer nästa år. Dom har dock dominerat mitt lyssnande under hela månaden. Det räcker långt

15. Jennie Abrahamson – Hard to come by – Radio Edit

Abrahamson fick med sin finfina låt mig att dansa hela Valborgshelgen, det var Vinbål á la Fayance och glada dagar på Friggagatans takterass. Den har lyckats hänga med under hela året och den visar bara hur bra Umeå har varit i år.

16. Autisterna – Sov

Klassisk Göteborgs-pop med stråkar och skönsång/falsksång, det slår liksom aldrig riktigt fel. Hela skivan Legender håller bra nivå och just Sov har varit soundtracket under mina mängder med tågresor under året.

17. Palpitation – We Don´t Need To, We Don´t Have To

Palpitation har gjort en av årets bästa skivor i  I´m Absent, You´re Faraway men den lyckades inte fånga några direkt toppar utan håller en jämn men hög nivå hela vägen.

18. Karl X Johan – Fantasies

Stockholmspojkarna i Karl X Johan hypades sönder under 2010 genom låten Flames, årets singel är minst lika bra och det bådar gott inför framtiden.

19. De Montevert – Skyll på mig

De Montevert har  gjort mig väldigt lycklig under året, hon har en lyrisk förmåga som står ut i dagens Sverige och vi hoppas att skrivkramp och liknande inte sätter stopp för henne 2012 som kan bli riktigt bra.

20. Friska Viljor – Come On

Friska Viljor har inte gjort mycket väsen av sig i mediasverige, men deras skiva är enligt mig klart underskattad, dock på gränsen till I`m From Barcelona-plojigt ibland.

Ja, så har mitt år varit, och det är klart att det finns andra låtar som kunde få vara med, men det är ändå dom här som speglat mitt år. Så börja inte snacka om Lykke Li o Maggio och allt det där, för det får ni så mycket av ändå.

Sammanfattningsvis så kan man konstatera att det är Nomethod Records som varit årets label, och Norrland varit dom som levererat mest, Umeå i synnerhet, men även Luleå. Det känns skönt att rikta blickarna någon annanstans ibland.

Lyssna på dom här 2011.

Gott nytt år!

Advertisements

Johannes Vidén & the bluebird association-Day of Defeat EP

Julen för tre år sedan är mest känd som den  julen då vi blev av med Alf Robertson men Göteborgs musikscen led inte bara förluster den vintern. Det var även då som Johannes Vidén bildade sitt Bluebird Association och lade grunden till en EP som aldrig riktigt fått se dagens ljus i en officiell skepnad, fören nu.

När jag för två år sedan fann Johannes Vidén så var det främst låten Johannes Vidén & Bluebird Association – It’s Alright som fick mig att tro och hoppas på något stort. En tro och förhoppning som fortfarande hålls vid liv och kommer kulminera den 28e mars då den riktiga debutskivan kommer, på svenska. För samtidigt som Vidén arbetat på sitt svenska material så har han givit oss sina gamla engelska pärlor från en svunnen tid. Den lite mer nertonade Townes van Zandt-inspirerande skivan Seabird är inte bara historien om en förlorad generation som försöker söka sanningen i något förljuget, det omfamnas av en avskalad ljudbild med inslag av både smäktande trumpeter och skickligt gitarrspel.

Day Of Defeat EP som alltså släpptes på Spotify i dagarna är inget nytt under solen för oss som kan Vidéns musik, men den är fortfarande lika bra som den var för två år sedan när jag för första gången fick stifta bekantskap med The Bluebird Association. Redan i inledande titelspåret Day of Defeat så visar man prov på stor musikalitet och känsla för melodier med en otroligt vacker pianoslinga. Det hela känns som ett stort epos och nyss nämnda It´s Allright står ut lika starkt idag som den gjorde för två år sedan. Det vilar ett slags tidlöst skimmer över den här sortens musik, och tack vare Vidéns känsla så känns det aldrig förlegat eller påklistrat, det är inte alla artister som kan fånga det.  Resten av ep´n fortsätter på en mer nedtonad stig men håller sig fortfarande lika intressant tack vare melodierna som följer textens alla krokar, det är som om man tog New York till Austin. För på samma sätt som det är avskalat och melankoliskt så är det storartat och ambitiöst. Det är helt enkelt en väldigt trevlig liten EP som antagligen kommer följa med mig i resten av livet. Det är inget dåligt betyg det

 

The Concept-Think twice

I mars skrev jag om ett band som hette  The Concept Store, mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Dom fick bland annat byta namn till The Concept och blev nyss omnämnda i Washington Post. I våras fick dom iallafall oss att dansa till singlarna Damn! och Ddddance där dom levererar pop med en blandning av Scissor Sisters energi och Vampire Weekend. Inte alls dåligt faktiskt

En ny singel är i alla fall ute, och jag tycker gott ni kan lyssna på den, The Concept – Gimme Twice.

Om inte annat bara titta in videon för att se Venedigs vackra vyer, så ni kan drömma om Rialto.

Joe Strummer!

Att det idag  är 9 år sedan Joe Strummer dog känns overkligt, det känns ju som man brukar säga som i går när jag satt i mitt pojkrum i Haga och lyssnade sönder The Clash – London Calling. Jag håller den fortfarande som den bästa skivan som spelats in, allt är i ren perfektion, utom den där embarmligt provinsiella Caddilac låten. Hur som helst så gick jag nog första året i gymnasiet då, bra tider det där, bara ett halvår kvar till the summer of love 2003. Men nog om det.

The Clash,  hur uttjatade dom än är så är dom faktiskt det bästa bandet vi haft, det går aldrig att komma ifrån. Sen att det inte är särskilt inovativt att hylla dom hela tiden gör inget, det sitter säkert någon stackare där ute som fortfarande tror att det är Coldplay som skapat musiken. Så lyssna till det här istället.

2011; Caotico-Lil Wayne

Nästa vecka får ni listan på årets bästa svenska poplåtar, det är en lista jag antar att ni alla har väntat på. I stället för att fastna i ett myller av årets 10 000 bästa album på diverse sidor så ska jag ge er de låtar som berikat mitt liv under 2011.

Det finns en grupp som sedan första singeln har fått mig att dansa, och det är inte många grupper som får mig att vilja göra det.  Caotico – Brains Out – with Tove Styrke har förvisso blivit en monsterhit, men det finns en låt som ställer sig över den, så jag bjuder på den redan nu.

Det är svårt att få för mycket…

Årets höjdpunkt!

Nu är det ju som ni vet hög tid att börja summera musikåret 2011 och jag ska vara ärlig mot er, jag har inte hunnit med ens en tiondel av allt jag borde ha gjort. Det fanns dock en höjdpunkt som ställer sig över allt annat, Lasse Tennander, Live på S/S Blidösund.

Att en 100 år gammal ångbåt skulle dränka våran höst i honung hade vi aldrig kunna ana, men så var det. Brittsommaren drog sina sista andetag på knivsöder när jag, en dagdrivare från majorna, en frukthandlare från Hagen, en event-kille från Berga och en hamnarbetare från Bellevue checkade in på Reimersholme. En i övrigt ganska anspråkslös holme som endast påkallade våran uppmärksamhet när vi insåg att den lilla tobaksaffären kan ha varit den som filmas i den sjuka klassikern 30 November.

Hur som helst så entrade vi till slut S/S Blidösund vid Skeppsbron och sedan bar det iväg ut i natten. Det låg ett romantiskt skimmer över Västerbron så att hamnarbetaren konstaterade att “det är fan det här han sjunger om, Laakso”. Vi andra nickade instämmande.

 

 

 

 

 

Sedan var det som ni förstår dags för Lasse Tennander och kvällens första set, ni som inte kan Lasse T på era fem så kan jag säga att han tillhör en av de främstatextförfattarna i landet, han är en av de män som säger sanningen till oss, helt enkelt. Han har sedan starten verkat i periferin till proggrörelsen och allt det där, han har skildrat samhället och livet på ett högst socialrealistiskt sätt utan att tappa bort sig i revolutionära klichéer. Han har stått stadigt och pekat med hela handen var vi ska. Hans musik kan både ses som ljuvliga kärleksvisor och kompromisslösa ställningstaganden. Det är nyanserat och referenserna till Majakovskij och andra storheter gör det hela levande och tidlöst. Tennanders musik kommer alltid vara närvarande i mitt liv, han har varit med mig sedan jag var 14 år och fick höra Med revade segel för första gången och han är i högsta grad med mig nu när jag ska bli pappa. (Lasse Tennander – Jag är också med barn). Det känns tryggt på något sätt att han fortfarande står där i mitten och säger det jag behöver höra.

 

Efter första settet så har även mina kamrater förstått storheten och stämningen kunde inte varit högre när vi går en trappa upp för att äta middag i våran lilla chambre separee. Vinet flödar, det är SOS, löjrom från Kalix och S/S Blidösund visar sig från sin bästa sida, efterföljande fisksoppa är ett kapitel i sig.

 

 

Jag ska väll egentligen inte raljera för mycket angående det här, Lasse Tennander levererar med strålande gitarrspel, finfin sång och klarsynt och underhållande mellansnack. Han ger oss helt enkelt precis det vi vill ha. Efter eget önskemål från undertecknad så ger han mig även Lasse Tennander – Dansa Matilda! som kan ses som en av de vackraste låtar som skrivits. Vill ni höra hur det kan ha låtit så ska ni lyssna på den här skivan, Lasse Tennander – Eremit I Ett Kollektiv.

S/S Blidösund har ofta musik ombord, väldigt bra artister i regel och jag kan säga att det inte var sista gången jag besöker den gamla skutan. Bra mat, bra musik och gott vin, lite fint sällskap på det, och man är lycklig, så enkelt är det.

Resten av kvällen gick via Götgatans varierande utbud, det behöver vi inte gå in närmare på.

Que Club ger dig en klassiker!

Ständigt aktuell..

the old man spoke up in a bar
said i never been in prison
a lifetime serving one machine
is ten times worse than prison

Världens bästa låt!

Jag blev så landsbygdsromantisk av mitt senaste inlägg om Ekelund så jag var tvungen att ge er en av världens vackraste låtar. Jag vet att jag länkat den kanske 7 gånger redan, men den blir aldrig dålig.

Andra versen, larger than life! Boy Better Know!!