Monthly Archives: April 2010

Jonas Game 30 år!

Idag fyller han 30 år, Jonas Game, han har släppt en helt fantastisk skiva som heter ADHD, den borde alla ha hemma.

Nu håller han på att snickra ihop sin andra skiva.

Jag känner honom inte, men gillar honom väldigt mycket. Så jag säger Grattis ändå!

I present får ni allihopa den här klassiska videon. Jag har anammat hans mickteknik kan jag säga.

Advertisements

Kristian Anttila-Världens snuskigaste man

Igår släpptes Kristian Anttilas nya singel Världens Snuskigaste Man på i-tunes, den köptes givetvis på rot.

Efter första lyssningarna så var jag lite tveksam, lite för skränig för min smak, och kändes inte som ett naturligt första-singelval. Jag visste ju dock att Anttila inte skulle pissa på oss, så jag la på på soffan med ansiktet in mot kuddarna och satte låten på repeat.

Det gjorde sitt och nu tycker jag låten är fantastisk, man måste bara ta sig förbi den där skränigheten, lite som Eklandagatan med Hästpojken.I sina texter  så besitter han en stor portion humor blandat med distans och insikt, så även här då han driver med spridda rykten och flashbackstrådar.

Kristan själv beskriver låten så här;

“Hur låter det då? Tja. Trummor, bas, gitarrer och lite tjejskrik. Vers-Refräng-Vers-Refräng-PangPangPang! Mycket enkelt. Mycket effektivt. Som vanligt fast ännu lite bättre. Jag är en ganska enkel man nämligen. När folk skrattar så skrattar jag också exempelvis. När folk dansar så vill jag också dansa. När folk får höra den här låten så gör dom allt det där på samma gång och tycker att livet är kul och härligt. Helt otroligt! Vi ses på turnén! /K”

Den sagda turnén är alltså Handen på Hjärtat, men det har jag redan berättat för er här;

https://queclub.wordpress.com/2010/03/16/kristian-anttila-med-handen-pa-hjartat/

Alltså så spelar han på Pustervik nästa torsdag.

P3 har precis lagt upp ett klipp från när han framför sin nya låt i radion, en rent fantastisk akustisk version som visar att låten håller god klass. Glöm dock inte att köpa låten på i-tunes. Det är det värt.

Avanti o popolo, alla riscossa!

Nå, detta är väl egentligen ingen politisk blogg alls, och jag är inte heller partipolitisk på något sätt men det finns en dag som är viktigare än alla andra dagar.

Första vackra dan i maj, som Cornelis sjöng, är som han säger en mycket vacker dag. Det är då vi ska gå ut och visa våran solidaritet.

Jag är varken kommunist, syndikalist, anarkist eller något annat som kommer uppröra er, däremot är jag en man av socialrealism och kommer förespråka det tills dagen jag dör. Därför ser ni mig på Grönsakstorget kl 15.00 på lördag sjungandes dom enda italienska ord jag kan.

Hunt och The Preacher & The Bear ger dig en försmak av sommaren..

I ett av mina första inlägg så skrek jag ut mitt förakt för Chalmerister, läs det här;

http://wp.me/pMj2A-e

I morgon är det Valborg, en väldigt vacker dag egentligen, en chans för ungdomarna att bedriva petting i Vasaparken efter ett sexpack Rostocker. Dagen har dock blivit besudlad av studenter, och inte vilka studenter som helst.

Alla studentstader gör sin sak, värst är nog Lund så jag är mäkta glad att jag inte är där. Jag är även väldigt glad att jag kommer vara Tyskland i morgon så Göteborg förvandlas till ett rent helvette denna kväll.

Sedan så dyker det upp något som gör mig ledsen, kanske borde jag ha valt att stanna ändå istället för att jobba. För långt ifrån corteger och overaller så brinner det ett litet ljus av värme och glädje.

Ljuset brinner i från ett av kajskjulen nere vid kajkanten, det är Kulturhamnen som slår upp portarna för att kyssa in våren på riktigt. Det är göteborgsbandet Hunt som ska fira att man nu släpper en EP.

Lite svårt är det att sätta musiken i ett fack, frågan är om vi behöver sätta det i ett fack, för det spelar ingen roll om det är Postrock, elektro-pop eller vanlig indie-pop då detta är väldigt väldigt bra. Musiken i sig är ganska svulstig och storartad samtidigt som sången är melankoliskt underbar. Bra blandning i min bok. Hade jag gjort en film så hade jag antagligen valt att använda mig av låten What a Night.

Bandet ska efter morgondagens spelning erövra Tyskland, jag dricker för deras framgång där nere.

http://www.myspace.com/huntgbg

Som om detta vore nog? nej nej, det är inte nog. För att ni verkligen ska förstå att det är i ett kajskjul ni ska vara så har dom även bjudit in The Preacher & the Bear som jag skrev om här;

https://queclub.wordpress.com/2010/03/11/the-preacher-the-bear-helskotta-gott/

Låten The Man är fortfarande helt fantastisk ljuvlig och det är som sagt bara en fråga om när innan detta ska ta fart.

För tillfället så hatar jag min stjärna där uppe som bestämmer var jag ska vara, jag vill, jag ska, jag borde vara på Kulturhamnen i morgon.

Eftersom jag sålt my soul to the company store så missar jag även detta. Ni borde dock gå dit, 20.00 torde det starta.

Dubbla hjärtslag från Palpitation..

Vad vi har längtat, suktat och framför allt pratat upp den här skivan i flera veckor, så anlände den till slut till Bengans, Palpitations självbetitlade debut-lp.

Två år har gått sedan dom gav oss EP´n I´m Happy Now och två och ett halvt år har gått sedan dom premiärspelade på HenriksbergStigbergsliden. Ska man säga att cirkeln sluts och säcken knyts ihop och allt det där i just Göteborg? Det är Luxxury-Rasmus som lovade sig själv att ligga lågt med nya artister som inte kunde hålla sig när han fick höra flickornas nya skiva. Att inte släppa den var aldrig ett alternativ för the hardest working man in showbizz.

Att svika sig själv för en sådan sak är dock inget vi klandrar dig för.

Senast skrev jag att dom va popens svar på Roffe Ruff, med musiken i förgrunden och musikerna i bakgrunden. Så är det fortfarande även om man inte längre är fullt så hemliga. Man blir helt fången i Maria Vejdes röst, den tar mig till en annan plats och istället för att undra vem det är som menar vad i texten så vill man istället bara höra mer och aldrig mer lyssna på något annat. Det finns något hoppfullt men melankoliskt, något energiskt men ändå flegmatiskt. Släng på fina melodier, smäktande gitarrslingor och lite handklapp så har du en av årets bästa skivor.

Att skivan inleder med spåret I lost and died är talande för hela sinnesstämningen. Dom startar med ett konstaterat nederlag som sedan går som en röd tråd genom hela skivan. Då låten ligger som första spår så ger dom oss ändå hopp, att man under dom kommande tio spåren ska vända det och lämna oss med tro. Och visst får vi tro, men vad vore tro utan tvivel?.

Ska man bortse från allt det där och istället lyssna på skivan som en vanlig människa så får man en väldigt välproducerad popskiva. Storslagen pop sa någon och jag får hålla med. Singeln What If är fortfarande skivans bästa spår tillsammans med You and I och den ljuvliga Light Can Fixa Me.

Att man sedan fick med tre stycken fotografier var extremt trevligt, en soluppgång i ett snölandskap, en nattlig snötäckt landsväg och ett kort från vad jag antar är Långebäcken, studion ute i nowhere där skivan är inspelad. Vackert och genomtänkt.

Den 8e Maj så kör dom en releasfest på Jazzhuset, jag kommer missa det pga jobb, surprise surprise! Men ni borde verkligen gå dit, allihopa!.

Varför vi älskar Göteborg!

Anledningarna till att jag älskar Göteborg är många, jag kan ge er många, men väljer dock att ge er två idag.

På videon här har ni några göbbar som snackar på fikarasten. Viktproblem, sjukvårdsbestyr och allmän misär når även varven.

Sen har vi från dagens metro, fruktansvärt roligt.

Helt fantastiskt.

Ny skiva med Kim Larsen..

När Pugh 1969 visade Sverige att man kunde göra bra rock på modersmålet så försökte Gasolin´fortfarande slå igenom på engelska. Det gick inte särskilt bra och man tog då steget över till att göra det på danska. Med lyrik influerad från Dylan och melodier från Beatles så tog man Danmark med storm. Första låten på den första skivan är fortfarande den bästa, en av dom absolut bästa låtarna genom tiderna; Gasolin’ – Langebro.

En rent magisk version finner ni även här Kim Larsen – Langebro

Sedermera tog han även Sverige och Norge med storm under mitten av 70-talet och han höll fast vid danskan även om han gjorde några försök i slutet av 70-talet på engelska så blev det ingen succé utanför Skandinavien. Det tåls dock att sägas att Gasolin’ – This Is My Life fortfarande är en storartad sång från 1976.

Kim Larsen har alltid varit med mig, då jag spenderade varje skollov under hela min ungdom i Danmark så var det oundvikligt. Jag tycker att danskan låter som en smekning, jag åker fortfarande dit så fort jag får chansen. Visst är den danske mannen i regel ganska arg av sig,men så förstår jag ju dom också, att behöva se fulla svenskar hela dagarna kan inte vara lätt. Jag minns när jag på ett lagom juvenilt sätt kastade en flaska tuborg i en gränd i Helsingör och en cyklande dansk visade civilkurage genom att slå mig tills jag plockade upp varenda glasbit. Det var bra gjort av dansken, skit ska skit ha.

Så jodå, jag har fått min beskärda del av det danska vredet, men jag trivs med det och jag tröttnar aldrig på det. Jag tröttnar heller aldrig på Kim Larsen. Han har släppt över 30 skivor med Gasolin´, Kjukken och Bellami och nästa vecka kommer ännu en skiva. Mina Damer og Herrer heter den och enligt det danska pressmedelandet så är det back to basics. Samtliga låtar under 4a minuter, fina Beatles-inspirerade melodier och sylvass lyrik. Precis som det var från början. En singel har vi fått och det låter lovande.

Den 19e Juli ska han även spela på Trädgårn i Göteborg, ett giv för oss alla.

En proper recension av skivan kommer nästa vecka när jag har den i min hand.

Som en skadeskjuten varg eller en döende svan..

Försöker styra upp min lägenhet, men är omöjligt när man har en sådan här hemma

Pratade precis med en vän från lördagen, jag hade tydligen satt på Hästpojken – Katarina är ett hål under den värsta disco-dansen, det hade mötts av bu-rop. Jag blev lite stolt när jag hörde det. Det är uppenbart att jag inte sviker mina ideal bara för att folk ska få dansa lite.

Jag hade även råkat slå sönder min action-docka med Johnny Cash när jag kom hem, jag vet inte hur, jag antar att jag bara skulle säga godnatt till honom men att jag istället drog han i golvet, så nu ligger han där, alldeles hjälplös på tågspåret.

Han kan inte stå längre stackarn, jag har lagt han ner för hans sista vila, men jag antar även att han ligger där och sjunger Johnny Cash – Ain’t No Grave och håller upp sin hand och konstaterar att There ain’t no grave gonna hold my body down.

På tal om gravar;

Ikväll ska vi till Gamla Ullevi och se på Öis-Ljungskile, glammigt som fan. Men nog om det.

Jag är lite osäker på vad jag vill ha sagt i det här inlägget, men ni får en bra låt som väger upp dyngan.

Is such a heavenly way to die

Tänk att dryga 3 minuter kan göra så att hela licenspengen är värd varenda krona. Augustifamiljen står om några veckor på Taube-scenen på Liseberg och alla som har någon form av musikkunnande och intresse borde gå dit.

Jag mår ungefär lika bra som Birro gör vid 1.48.

Följ med Totta ner i källaren..

Även om skivan rullat här hemma i några veckor och jag även har skrivit om det innan så tycker jag det är läge att påkalla er uppmärksamhet ännu en gång. Nu finns den på Spotify och Tottas röst är faktiskt helt fantastisk…

Totta Näslund – Totta’s Basement Tapes: Down In The Flood – 11 Songs By Bob Dylan

Helskotta gött