Monthly Archives: March 2011

En seriös journalist, är det verkligen något att vara?

Jag har gjort en mer pastoral bearbetning av min skildring av Johannes Vidéns skiva Seabird, ni kan läsa den på Kulturbloggens hemsida.

Ta hand om er!

Broder Daniel Forever

Jag ska varken raljera eller romantisera, jag ska knappt skriva en rad om det egentligen, det finns dom som gör det hemskt mycket bättre, som Marcus på Nonstop .

Hur som helst, 3 år sedan. dags att sätta på en av de vackraste dokumentärerna jag någonsin har sett.

Anders Göthberg!

Han heter Niklas Krig

Jag fortsätter att ge er bra musik utan att skriva fina Gaffa-skriverier som att den här låten är som att stiga in i en dunge strax efter att ett sommarregn dränkt alla löven med sina dofter. För jag fattar inte vad man menar med sådana beskrivningar.

Han kommer från Malmö, han är 24 år, och är ruggigt talangfull, vad mer behöver ni veta?

Han heter Henrik Wermelin!

På fredag spelar han med sitt band i Gårda, tillsammans med Frida Selander, men redan nu tycker jag att du ska lyssna på hans senaste singel, för den är bra, väldigt bra.

Mer om fredagen senare, jag skriver hemtenta, det är viktigare än seriös musikjournalistik. tydligen.

Summer heart-Please stay

Jag gillar band som jag inte vet någonting om, för då slipper jag skriva så mycket om dom. Det räcker med att bara lyssna på den fantastiskt bra musiken.

Så gör det nu, o köp de sedan här

With a stomach full of empty and a pocket full of dreams

Mycket äldre gubbar här nu, men det får ni ta

Så här gick det till när Kris mötte Johnny Cash i Nashville. Episk sång om två lika episka farbröder.

Det här är för bra

Kris börjar komma tillbaka till mig, hade en period med honom runt 2006 när jag levde ungkarlsliv på Paternostergatan i Majorna, då va han min bästa vän vissa kvällar, tillsammans med Johnny, Willie & Waylon.

Undra var min DVD med highwaymen är? Den är nog hos hamnarbetaren Björn.

Björn, för fan, ge den tillbaka!

 

Come with me and we can take the long way home

Alla män med känslor och någon form av musiköra har väll haft sina perioder med Tom Waits, om inte, så lär den komma den dagen era vackra flickvänner lämnar er.

Min djupaste period med Tom Waits lyckades jag tajma in samtidigt som min djupaste period med Charles Bukowski, antagligen inte den bästa perioden i mitt liv.

Jag lyssnar inte så ofta på Waits nuförtiden, kan bero på att jag är bra mycket lyckligare nu än vad jag kanske va när jag låg på vardagsrumsmattan och kved till Tom Waits – Long Way Home. Och visst fan var det en lång väg hem, men den var värd varenda snedsteg för att komma dit jag är i dag.

På den tiden var jag nära att tatuera in raden “I put food on the table
And roof overhead , But I’d trade it all tomorrow, for the highway instead”. I dag skulle jag aldrig byta bort varken vårat matbord eller vårat tak för motorvägen, inte ens en glimt av motorvägen, jag har sett den, jag kan det där, no mather what Townes van Zandt säger i låten  Highway Kind.

Hur som helst, Tom Waits försvinner dock aldrig, han är ständigt närvarande, därför är det inte mer än rätt att han numera är medlem av Rock and Roll Hall of Fame. Så här såg det ut när Neil Young tog emot honom, det är fint de här.

Här har ni en gammal spotifylista jag gjorde med Waits; TomWaits.

Hans första skiva är fortfarande de bland de finaste som gjorts.

Bruce och Dropkick Murphys!

Det här är ändå rätt stort.

 

Bruce och Dropkick, stort, jävligt stort.

Det är en evig kamp med jämna plågor

Ska försöka återvända till att få den här bloggen att handla om musik igen, istället för att den ska handla om mig, vilket den gör för mycket ibland, jag slits lite mellan om jag ska vara åt det lätt tråkiga journalisthållet eller om jag ska luta mig mer åt det betydligt roligare kissie-hållet. Ingen ytterlighet är väll optimal, så jag fortsätter slita mig emellan de båda, lite som om Dionysos och Hygieia skulle haft en fistfight. Vem som vinner? det vet man ju aldrig, det är ju en evig kamp.

Hur som helst, Concept store gör mig bra jäääävla glad en sketen dag som denna.

Dansa fastän hjärtat brister!

Det är mycket P&L nu, det blir ju så, och i morgon släpper dom nya band.

Jag minns uppresan förra året, den var fin, i was on the road with the best band i know med några flaskor ljummen rosé och lite tööörley så va det inte mycket som kunde stoppa oss. Väl framme så skulle vännerna spela brännbol, ha! brännboll? sa jag och gick på det som kallas egna ben igenom grindarna för att se Vampire Weekend själv.

Det var ljuvligt.

Dock inte lika ljuvligt som det här