Tag Archives: jazzhuset

Johannes Vidén på Klubb Svanen 27/1

För ett år sedan stod vi Jazzhuset och drack Sailor Jerry samtidigt som jag såg Johannes Vidén för första gången, jag minns ju det där så väl, hur musiken grep tag i mig. Jag visste väll redan då att det var något stort på gång, vi väntar dock fortfarande på det stora genomslaget. Om 2010 var Johannes Vidéns år för mig egna del, så kommer 2011 vara det för er. Det kan jag lova.

Den 9e mars så släpps skivan Seabird digitalt, den har egentligen legat och skräpat i några år men det är först nu som vi får ta del av det. Någonting som jag är extremt tacksam för, då jag är en av dom som anser att Townes van Zandt är det största som funnits så träffar Seabird alldeles perfekt. Det är genomgående för hela Vidéns musik, hur rätt den träffar, både musikaliskt och textmässigt. Det känns tryggt att framtiden är säkrad i Sverige i en tid då Lundell är utbränd, Plura gör mat-tv och Thåström lever i exil.

Det ska med andra ord bli väldigt intressant att se hur Vidén och hans Bluebird Association har utvecklats under det gångna året, ett år som varit händelserikt på både det personliga och musikaliska planet. Så vi tog en liten intervju för att se hur huvudpersonen själv ser på 2010 och 2011.

Ett år har gått sedan du senast stod på Svanen och mycket har hänt sedan dess, hur ser du på året som gått?

-2010 var framför allt ett fantastiskt år för mig personligen, jag gifte mig i augusti. När vi spelade på Svanen i februari drömde vi om att få in en singel på P3 och börja jobba med ett stort bolag.  Och det lyckades vi med, Warner hjälpte oss att släppa Självsabotören och den fick rotation på P3. Tyvärr lyfte det inte riktigt ändå, jag hade hoppats att låten skulle bli en sommarhit men det blev den där killen från Snook som snodde sommaren. Efter det blev det en rejäl dipp och under sommaren och hösten var bandet i princip overksamt. Men nu är vi igång med stor glädje igen.

Senaste gången jag såg dig var på Styrbord Babord i sommras, då spelade ensam, hur ser uppsättningen ut på torsdag?

-Hela Bluebird Association – med vår nya, grymma pianist Kalle Vento! Han har verkligen lyft det här bandet till nya nivåer, vi låter bättre än någonsin tidigare. Jag har gått över till att spela elgitarr – rockens häftigaste instrument. Det känns som att vara 14 år igen, efter att länge ha suttit bakom det klumpiga pianot.

Om några månader släpper du Seabird, kan vi vänta oss smakprov från den?

-Nej, de låtarna är totalt väsensskilda från musiken jag gör på svenska med bandet och handlar mer om min kärlek till Townes Van Zandt, Fred Neil, Willie Nelson osv. Däremot hoppas jag få till några solospelningar med det materialet efter det att Seabird släpps 9 mars.

En låt jag saknar på den skivan är Its Allright, när får vi höra den live?

-Det lär dröja, med bandet är det enbart svenska som gäller. Men roligt att du gillar låten!

Hur se du på året som kommer, blir det fortsatt jobb i studion eller ska du försöka ta dig ut på vägarna?

Studion är prio nummer ett, vi måste få klart ett album. Samtidigt behöver vi spela mer om folk ska börja få upp ögonen för musiken – alla har inte lika mycket koll som du Fabian! Hoppas och tror att vårt nya bokningsbolag kan hjälpa oss med den biten

Under de senaste åren så har du fått några rejäla hajper medialt sett som sedan avtagit lite, har det varit frustrerande att vänta på det stora breaket. Det borde enligt mig onekligen snart lossna. Eller hur ser du på det?

-Ja, ett tag ville jag sluta med musik helt och hållet eftersom jag tyckte det kändes omöjligt att komma framåt. Men sen insåg jag att det är idiotiskt att fokusera på karriär och framgång, musiken i sig är anledning nog att fortsätta. En del namnkunniga journalister har skrivit fint om min musik, men tyvärr har den inte nått ut till en publik och det är det allt hänger på. Tror verkligen att det finns en publik för min musik, men livebiten från min sida har varit för dålig – vilket jag hoppas ändra på nu. Ska man se det realistiskt tror jag snarare att jag kommer vara en artist som uppskattas intensivt av några få, än en stor populär artist. Jag är både lite vrång och motvillig till nätverkande på diverse klubbar, vilket är vad de flesta andra band ägnar sig åt, och framför allt – vilket kanske inte framgår av mitt ibland överdrivna munläder – oerhört självkritisk, vilket ställer till det ibland. Men visst hoppas jag att det ska lossna. Släppet av en svensk debutskiva ser jag som helt avgörande för att det ska kunna hända. Behöver dessförinnan hitta ett bolag som tror på musiken och är snabba och lätta att jobba med.

Ser du seabird som ditt debutalbum eller är det bara något du släpper i väntan på den stora svenskspråkiga debuten?

-Praktiskt taget är ju Seabird mitt debutalbum men det är ett digitalt släpp som jag smyger ut på ett litet tyskt indiebolag. Så abslout är det så att det är något i väntan på den svenska debuten, men den främsta anledningen till att jag släpper ifrån mig låtarna efter 3 års dvala är att jag tycker de är för fina för att bara ligga och damma på en hårddisk.

Hur ser du annars på övergången från engelska till svenska, dom senaste låtarna vittnar om du känner dig mer bekväm i det svenska språket, är det något du reflekterar över själv?

-Det blir mer angeläget på svenska. Sjunger man rock på engelska – som svensk – så tenderar rösten att bli mer som ett instrument som producerar ljud än något som innehåller ord. Däremot tycker jag engelskan funkar bra när jag är själv med gitarr och piano, som på Seabird-skivan.

Vad är förväntningarna inför Svanen?

Jag har inte varit så här sugen på att spela live på väldigt länge! Glädjen är tillbaka igen efter en period som varit kämpig (musikaliskt alltså) och det ska bli helt underbart att stå på scen – hoppas det kommer mycket folk nu när vi strävsamma samhällsmedborgare äntligen fått lön och studiemedel igen!

-Augustifamiljen har lyckats göra covers fint igen, deras favorit är The Weight, vilken hade du spelat?

Om jag fick spela med Augustifamiljen menar du? Hmm…någon av alla de tusen låtar som jag kallat “Världens Bästa Låt” – Pancho & Lefty av Townes Van Zandt får det bli. Det är faktiskt världens bästa låt.

Amen to that!.

Så nu vet ni vad som väntar er på torsdag, jag kan avslöja att dom låtarna som ska utgöra den riktiga debuten på svenska är rent fantastiska. Ni kommer märka det där, så se till att ta er till Jazzhuset på torsdag, så ses vi där.

 

Advertisements

Jag vill springa på hustak!

Såg precis på gårdagens avsnitt av Skavlan, blev tårögd av bilderna på Fred Åkerström, jag vet att jag ofta raljerar över mina gubbar och hävdar hela tiden vilka hjältar dom alla är för mig. Men i slutet av dan så står ändå två personer längst fram i ledet och det är Totta och Fred. Den kommande boken om honom lär bli läsvärd, filmen om Cornelis är jag mer skeptisk mot, tror dom tagit sig lite vatten över huvudet.

Sedan tycker jag att det är synd att Hellström och övriga gäster ska behöva stå ut med Skavlan som i mitt tycke är hemskt dåligt.

Men skit i det nu, om någon timme så skivar vi upp den första limeklyftan till tonerna av Parken – Åt Helvete Med Himlen. För det är så det är ikväll, Parken spelar på Jazzhuset och ingen är lyckligare än jag. Jag behöver egentligen inte skriva mer än så, det borde räcka. Ni som känner mig vet att jag är i det närmsta besatt av Parken och Rigas.

Parken går på runt 23.20 och innan dess får ni höra Blenda-Lars och Demonika spela skivor tillsammans med Anton Kristiansson. Calle Dernulf går på och spelar lite p3-musik efter midnatt.

Jag är fruktansvärt peppad, trots en fruktansvärd fylla efter att jag igår blev bästa kompis med Jeltzin Vodka på bag-in-box. I kväll tänkte jag dock gå tillbaka till mitt gamla sofistikerade jag och dricka Southern Comfort. SoCo´n har i övrigt varit slut på Jazzhuset senaste gångerna, jag har blivit förbannad, spottar, kanske svurit och sedan beställt en molotov-ribbentrop istället, det funkar ju det med.

Näe, allting är perfekt, förutom att baby är out of town då. men kan ju inte få allt här i livet, jag får nöja mig med Parken. Ikväll blir jag ung på nytt, jag ska springa på hustak och fnittra i toa-kön. Det blir vackert, nu ska jag bara hitta ett par rena jeans och en skjorta som är vit.

Livet er skønt!

Klubb Svanen- Azure Blue ikväll

Tobias Isaksson gör till slut det han talat om länge, han gör som Billy Bragg och beger sig ut ensam på scenen. Situationen med Irene var svår att hålla då det inte alltid är lätt att få 10 glada och duktiga amatörmusiker att kunna lägga gruppen som första prioritet. Själv är bäste dräng tänkte han och tog tag i karriären på egen hand och bildade Azure Blue, ett låtnamn som skulle få vilken Gaffa-recensent som helst att göra i byxan.

“Natten efter dagen efter. En höst efter en sommar som inte blev som den skulle. Finstämd pop med ett sväng vi inte visste att vi saknade och de mest eftertänksamma texter vi hört på mycket länge”

Jag hatar och fruktar alltid natten efter dagen efter, man skulle kunna säga att jag gör allt för att förhindra den, förskjuta den och förgöra den. Men den kommer ju alltid till slut ändå, och då kan man gott behöva lite hjälp.

Ska man ro ett sådant här solo-projekt i land så kan man ju även behöva lite hjälp, så varför inte plocka in David Pagmar som medproducent,den enligt mig fantastiska David Pagmar. Vissa känner honom som Montt Mardié andra kanske som Monty, Det finns två låtar ute på soundcloud, samt två remixer. Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.

Behöver jag sedan säga att han ikväll står på Jazzhusets scen när Klubb Svanen slår upp dörrarna, som sig bör på en torsdag. Man kan alltid lita på Svanen, Det finns egentligen ingen anledning att stanna hemma, förra veckan var extremt trevlig  och Southern Comforten smakade finare än någonsin.

Nu ska jag bara låta Bus4you föra mig innanför vallgraven så jag kan ta mig hem till baby för vin och sång. Som sig bör. Vi ses ikväll. Längst bak, som alltid.

Djs: LONDON & POLEN + VIKTOR SANDSTRÖM

Jazzhuset
Torsdagar
22:00-03:00
18 år
www.myspace.com/klubbsvanen

Azure Blue på Soundcloud, lyssna själva.

http://www.myspace.com/azureblueswe#mce_temp_url#

Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen

Det är en massa musik som nu börjar dyka upp på Spotify, bobastian har vi ju skrivit om, samt Melodies in Mono. Det är bra saker helt enkelt, så hooka upp QueClub på Spotify så håller ni är relativt uppdaterade. Ny musik blandas med gamla dängor som man aldrig tröttnar på. Kör på det.

I övrigt så sitter jag i Jönköping City och pluggar inför en tenta, har gått på koffein-tabletterna nu då jag inte har någon form av kraft i kroppen. Jag är slut, helt slut. Utbränd tror jag bestämt, fråga mig inte hur, det enda jag gjort på sistone är att dricka vin.

I morgon tar vi oss dock hem till Göteborg igen, Klubb Svanen på kvällen och på fredagen så är det först Augustifamiljen på Liseberg och sedan Raekum Dexter på en St George i Majorna, svårt att vara lycklig då.

Så med andra ord så kommer vi ta tag i den här mediokra bloggen rejält under veckoslutet. Först ska vi bara klara av en här jävla tentan.

Jag faller till noll…

Fanns en tid då jag avverkade 6-7 fotbollsmatcher i veckan i mitt pojkrum vid skansbergets fot, sedan när jag blev 18 så avverkades hälften av dom på Score Sportsbar på Bellmansgatan, nått år efter det så blev ölen roligare än fotbollen och ikväll när inte ens ölen är rolig så är inte heller fotbollen rolig.

Jag tänker inte måla spanska flaggan på kinden och gå till La Sombrita för att jag “bott ett halvår i Barcelona”, jag tänker inte sätta mig på Odinsgatan i en orange tröja för att jag bedrivit otukt i Groeningen, jag tänker nämligen sitta här hemma med matchen på i bakgrunden och spotify i förgrunden, ensam, för det är så jag vill ha det.

Kaah – Faller Till Noll

I torsdags så mådde man dock alldeles utmärkt, Söderut spelade på Jazzhuset och inför cirka 35 personer i lokalen så lyckades Andreas Söderut ändå skapa något väldigt fint. Han kommer kanske själv inte komma ihåg den här konserten som sin stora stund i livet men han lyckades ändå göra avtryck på mig. Det hela gav mersmak, ordentlig mersmak, jag kommer se honom så ofta jag kan, och kommer skriva om det oftare än vad ni egentligen vill. Tills den trötta gbg-publiken fattar vad man missar.

Så här såg det ut i torsdags, fångade av Mette Muhli

Bild tagen av Mette Muhli http://www.mettemuhli.se

Min favoritlåt spelades dock inte men det sas att den snart är tillbaka i setlisten med ny kraft, det gillar vi, ni får lyssna på studioversionen så länge Söderut – Ett Dygn Till

Tro inte att jag inte gillar fotboll längre, jag vill bara ha fotboll som brinner, det finner jag i mon på Stadsparksvallen i Jönköping när ÖIS spelar hem den där skitserien.

Steso Songs på Jazzhuset på Lördag 10e April

När jag nu lägger upp ett tredje inlägg i rad som berör Luxury så är det väl lika bra att jag även lägger upp den här

Andra lördagen varje månad så intar Luxury och Rasmus Hansén Jazzhuset i Göteborg. Denna lördagen så bjuder man in en av Que Clubs favoriter Steso Songs.

Vi har skrivit om henne flera gånger, bland annat här

https://queclub.wordpress.com/2010/02/17/steso-songs-now-it´s-dark/

Så någon närmare presentation behövs inte. Frågan är om hon kör med sitt piano och sedan playback på resten eller om det blir med fullt band. Det förstnämnda brukar bli fantastiskt bra men det är aldrig fel att prova nya grepp.

18 år. 60 kronor innan klockan elva, sen 80 kronor

En 20-lapp till grabben i garderoben och sedan är det bara till och må bra, unna dig lite southern comfort också.

Det blir bra det här, vi ses där..


Klubb Svanen; Liechtenstein

Klubb Svanen levererar nu högklassig musik för tredje veckan i rad, denna gången är det flickornas tur, helt i linje med P3´s genuskvotering. Liechtenstein är namnet på dom tre flickorna från Göteborg, dom startade 2005 med starka influenser från 80-talets brittiska indiepopscen. Frågan är dock vem som inte har blivit inspirerad av den scenen. Hur som helst så har dom turnerat flitigt under dom här åren över hela Norden  och nu är dom hemma igen efter en lång europaturné i bland annat Tyskland, Frankrike och så klart i Liechtenstein. Deras fantastiska skiva Liechtenstein – Survival Strategies In A Modern World kom ut förra våren och har spelats flitigt sedan dess. I min mening är det här så jävla bra.

Jag börjar nu fundera på om man hinner med både Pustervik och Jazzhuset ikväll, kanske ska göra ett försök, för det går man egentligen inte missa. Dock är dom är damerna ett liveband och kommer spela i Göteborg flera gånger i år om jag får min vilja igenom. Så jag kanske släpper dom ikväll, eller så skiter jag i hästpojken, fast det skulle jag aldrig göra.

Hur som helst

Jazzhuset, ni vet var det ligger.

22-03, brukar la vara på scenen vid 23.30.

60 eller 80 kr i dörren och 20 kr för att hänga upp din unika jacka.

http://www.myspace.com/liechtensteinia