För ett år sedan stod vi Jazzhuset och drack Sailor Jerry samtidigt som jag såg Johannes Vidén för första gången, jag minns ju det där så väl, hur musiken grep tag i mig. Jag visste väll redan då att det var något stort på gång, vi väntar dock fortfarande på det stora genomslaget. Om 2010 var Johannes Vidéns år för mig egna del, så kommer 2011 vara det för er. Det kan jag lova.
Den 9e mars så släpps skivan Seabird digitalt, den har egentligen legat och skräpat i några år men det är först nu som vi får ta del av det. Någonting som jag är extremt tacksam för, då jag är en av dom som anser att Townes van Zandt är det största som funnits så träffar Seabird alldeles perfekt. Det är genomgående för hela Vidéns musik, hur rätt den träffar, både musikaliskt och textmässigt. Det känns tryggt att framtiden är säkrad i Sverige i en tid då Lundell är utbränd, Plura gör mat-tv och Thåström lever i exil.
Det ska med andra ord bli väldigt intressant att se hur Vidén och hans Bluebird Association har utvecklats under det gångna året, ett år som varit händelserikt på både det personliga och musikaliska planet. Så vi tog en liten intervju för att se hur huvudpersonen själv ser på 2010 och 2011.
Ett år har gått sedan du senast stod på Svanen och mycket har hänt sedan dess, hur ser du på året som gått?
-2010 var framför allt ett fantastiskt år för mig personligen, jag gifte mig i augusti. När vi spelade på Svanen i februari drömde vi om att få in en singel på P3 och börja jobba med ett stort bolag. Och det lyckades vi med, Warner hjälpte oss att släppa Självsabotören och den fick rotation på P3. Tyvärr lyfte det inte riktigt ändå, jag hade hoppats att låten skulle bli en sommarhit men det blev den där killen från Snook som snodde sommaren. Efter det blev det en rejäl dipp och under sommaren och hösten var bandet i princip overksamt. Men nu är vi igång med stor glädje igen.
Senaste gången jag såg dig var på Styrbord Babord i sommras, då spelade ensam, hur ser uppsättningen ut på torsdag?
-Hela Bluebird Association – med vår nya, grymma pianist Kalle Vento! Han har verkligen lyft det här bandet till nya nivåer, vi låter bättre än någonsin tidigare. Jag har gått över till att spela elgitarr – rockens häftigaste instrument. Det känns som att vara 14 år igen, efter att länge ha suttit bakom det klumpiga pianot.
Om några månader släpper du Seabird, kan vi vänta oss smakprov från den?
-Nej, de låtarna är totalt väsensskilda från musiken jag gör på svenska med bandet och handlar mer om min kärlek till Townes Van Zandt, Fred Neil, Willie Nelson osv. Däremot hoppas jag få till några solospelningar med det materialet efter det att Seabird släpps 9 mars.
En låt jag saknar på den skivan är Its Allright, när får vi höra den live?
-Det lär dröja, med bandet är det enbart svenska som gäller. Men roligt att du gillar låten!
Hur se du på året som kommer, blir det fortsatt jobb i studion eller ska du försöka ta dig ut på vägarna?
–Studion är prio nummer ett, vi måste få klart ett album. Samtidigt behöver vi spela mer om folk ska börja få upp ögonen för musiken – alla har inte lika mycket koll som du Fabian! Hoppas och tror att vårt nya bokningsbolag kan hjälpa oss med den biten
Under de senaste åren så har du fått några rejäla hajper medialt sett som sedan avtagit lite, har det varit frustrerande att vänta på det stora breaket. Det borde enligt mig onekligen snart lossna. Eller hur ser du på det?
-Ja, ett tag ville jag sluta med musik helt och hållet eftersom jag tyckte det kändes omöjligt att komma framåt. Men sen insåg jag att det är idiotiskt att fokusera på karriär och framgång, musiken i sig är anledning nog att fortsätta. En del namnkunniga journalister har skrivit fint om min musik, men tyvärr har den inte nått ut till en publik och det är det allt hänger på. Tror verkligen att det finns en publik för min musik, men livebiten från min sida har varit för dålig – vilket jag hoppas ändra på nu. Ska man se det realistiskt tror jag snarare att jag kommer vara en artist som uppskattas intensivt av några få, än en stor populär artist. Jag är både lite vrång och motvillig till nätverkande på diverse klubbar, vilket är vad de flesta andra band ägnar sig åt, och framför allt – vilket kanske inte framgår av mitt ibland överdrivna munläder – oerhört självkritisk, vilket ställer till det ibland. Men visst hoppas jag att det ska lossna. Släppet av en svensk debutskiva ser jag som helt avgörande för att det ska kunna hända. Behöver dessförinnan hitta ett bolag som tror på musiken och är snabba och lätta att jobba med.
Ser du seabird som ditt debutalbum eller är det bara något du släpper i väntan på den stora svenskspråkiga debuten?
-Praktiskt taget är ju Seabird mitt debutalbum men det är ett digitalt släpp som jag smyger ut på ett litet tyskt indiebolag. Så abslout är det så att det är något i väntan på den svenska debuten, men den främsta anledningen till att jag släpper ifrån mig låtarna efter 3 års dvala är att jag tycker de är för fina för att bara ligga och damma på en hårddisk.
Hur ser du annars på övergången från engelska till svenska, dom senaste låtarna vittnar om du känner dig mer bekväm i det svenska språket, är det något du reflekterar över själv?
-Det blir mer angeläget på svenska. Sjunger man rock på engelska – som svensk – så tenderar rösten att bli mer som ett instrument som producerar ljud än något som innehåller ord. Däremot tycker jag engelskan funkar bra när jag är själv med gitarr och piano, som på Seabird-skivan.
Vad är förväntningarna inför Svanen?
–Jag har inte varit så här sugen på att spela live på väldigt länge! Glädjen är tillbaka igen efter en period som varit kämpig (musikaliskt alltså) och det ska bli helt underbart att stå på scen – hoppas det kommer mycket folk nu när vi strävsamma samhällsmedborgare äntligen fått lön och studiemedel igen!
-Augustifamiljen har lyckats göra covers fint igen, deras favorit är The Weight, vilken hade du spelat?
–Om jag fick spela med Augustifamiljen menar du? Hmm…någon av alla de tusen låtar som jag kallat “Världens Bästa Låt” – Pancho & Lefty av Townes Van Zandt får det bli. Det är faktiskt världens bästa låt.
Amen to that!.
Så nu vet ni vad som väntar er på torsdag, jag kan avslöja att dom låtarna som ska utgöra den riktiga debuten på svenska är rent fantastiska. Ni kommer märka det där, så se till att ta er till Jazzhuset på torsdag, så ses vi där.
Que Club 