Tag Archives: klubb svanen

Johannes Vidén på Klubb Svanen 27/1

För ett år sedan stod vi Jazzhuset och drack Sailor Jerry samtidigt som jag såg Johannes Vidén för första gången, jag minns ju det där så väl, hur musiken grep tag i mig. Jag visste väll redan då att det var något stort på gång, vi väntar dock fortfarande på det stora genomslaget. Om 2010 var Johannes Vidéns år för mig egna del, så kommer 2011 vara det för er. Det kan jag lova.

Den 9e mars så släpps skivan Seabird digitalt, den har egentligen legat och skräpat i några år men det är först nu som vi får ta del av det. Någonting som jag är extremt tacksam för, då jag är en av dom som anser att Townes van Zandt är det största som funnits så träffar Seabird alldeles perfekt. Det är genomgående för hela Vidéns musik, hur rätt den träffar, både musikaliskt och textmässigt. Det känns tryggt att framtiden är säkrad i Sverige i en tid då Lundell är utbränd, Plura gör mat-tv och Thåström lever i exil.

Det ska med andra ord bli väldigt intressant att se hur Vidén och hans Bluebird Association har utvecklats under det gångna året, ett år som varit händelserikt på både det personliga och musikaliska planet. Så vi tog en liten intervju för att se hur huvudpersonen själv ser på 2010 och 2011.

Ett år har gått sedan du senast stod på Svanen och mycket har hänt sedan dess, hur ser du på året som gått?

-2010 var framför allt ett fantastiskt år för mig personligen, jag gifte mig i augusti. När vi spelade på Svanen i februari drömde vi om att få in en singel på P3 och börja jobba med ett stort bolag.  Och det lyckades vi med, Warner hjälpte oss att släppa Självsabotören och den fick rotation på P3. Tyvärr lyfte det inte riktigt ändå, jag hade hoppats att låten skulle bli en sommarhit men det blev den där killen från Snook som snodde sommaren. Efter det blev det en rejäl dipp och under sommaren och hösten var bandet i princip overksamt. Men nu är vi igång med stor glädje igen.

Senaste gången jag såg dig var på Styrbord Babord i sommras, då spelade ensam, hur ser uppsättningen ut på torsdag?

-Hela Bluebird Association – med vår nya, grymma pianist Kalle Vento! Han har verkligen lyft det här bandet till nya nivåer, vi låter bättre än någonsin tidigare. Jag har gått över till att spela elgitarr – rockens häftigaste instrument. Det känns som att vara 14 år igen, efter att länge ha suttit bakom det klumpiga pianot.

Om några månader släpper du Seabird, kan vi vänta oss smakprov från den?

-Nej, de låtarna är totalt väsensskilda från musiken jag gör på svenska med bandet och handlar mer om min kärlek till Townes Van Zandt, Fred Neil, Willie Nelson osv. Däremot hoppas jag få till några solospelningar med det materialet efter det att Seabird släpps 9 mars.

En låt jag saknar på den skivan är Its Allright, när får vi höra den live?

-Det lär dröja, med bandet är det enbart svenska som gäller. Men roligt att du gillar låten!

Hur se du på året som kommer, blir det fortsatt jobb i studion eller ska du försöka ta dig ut på vägarna?

Studion är prio nummer ett, vi måste få klart ett album. Samtidigt behöver vi spela mer om folk ska börja få upp ögonen för musiken – alla har inte lika mycket koll som du Fabian! Hoppas och tror att vårt nya bokningsbolag kan hjälpa oss med den biten

Under de senaste åren så har du fått några rejäla hajper medialt sett som sedan avtagit lite, har det varit frustrerande att vänta på det stora breaket. Det borde enligt mig onekligen snart lossna. Eller hur ser du på det?

-Ja, ett tag ville jag sluta med musik helt och hållet eftersom jag tyckte det kändes omöjligt att komma framåt. Men sen insåg jag att det är idiotiskt att fokusera på karriär och framgång, musiken i sig är anledning nog att fortsätta. En del namnkunniga journalister har skrivit fint om min musik, men tyvärr har den inte nått ut till en publik och det är det allt hänger på. Tror verkligen att det finns en publik för min musik, men livebiten från min sida har varit för dålig – vilket jag hoppas ändra på nu. Ska man se det realistiskt tror jag snarare att jag kommer vara en artist som uppskattas intensivt av några få, än en stor populär artist. Jag är både lite vrång och motvillig till nätverkande på diverse klubbar, vilket är vad de flesta andra band ägnar sig åt, och framför allt – vilket kanske inte framgår av mitt ibland överdrivna munläder – oerhört självkritisk, vilket ställer till det ibland. Men visst hoppas jag att det ska lossna. Släppet av en svensk debutskiva ser jag som helt avgörande för att det ska kunna hända. Behöver dessförinnan hitta ett bolag som tror på musiken och är snabba och lätta att jobba med.

Ser du seabird som ditt debutalbum eller är det bara något du släpper i väntan på den stora svenskspråkiga debuten?

-Praktiskt taget är ju Seabird mitt debutalbum men det är ett digitalt släpp som jag smyger ut på ett litet tyskt indiebolag. Så abslout är det så att det är något i väntan på den svenska debuten, men den främsta anledningen till att jag släpper ifrån mig låtarna efter 3 års dvala är att jag tycker de är för fina för att bara ligga och damma på en hårddisk.

Hur ser du annars på övergången från engelska till svenska, dom senaste låtarna vittnar om du känner dig mer bekväm i det svenska språket, är det något du reflekterar över själv?

-Det blir mer angeläget på svenska. Sjunger man rock på engelska – som svensk – så tenderar rösten att bli mer som ett instrument som producerar ljud än något som innehåller ord. Däremot tycker jag engelskan funkar bra när jag är själv med gitarr och piano, som på Seabird-skivan.

Vad är förväntningarna inför Svanen?

Jag har inte varit så här sugen på att spela live på väldigt länge! Glädjen är tillbaka igen efter en period som varit kämpig (musikaliskt alltså) och det ska bli helt underbart att stå på scen – hoppas det kommer mycket folk nu när vi strävsamma samhällsmedborgare äntligen fått lön och studiemedel igen!

-Augustifamiljen har lyckats göra covers fint igen, deras favorit är The Weight, vilken hade du spelat?

Om jag fick spela med Augustifamiljen menar du? Hmm…någon av alla de tusen låtar som jag kallat “Världens Bästa Låt” – Pancho & Lefty av Townes Van Zandt får det bli. Det är faktiskt världens bästa låt.

Amen to that!.

Så nu vet ni vad som väntar er på torsdag, jag kan avslöja att dom låtarna som ska utgöra den riktiga debuten på svenska är rent fantastiska. Ni kommer märka det där, så se till att ta er till Jazzhuset på torsdag, så ses vi där.

 

Advertisements

Klubb Svanen- Azure Blue ikväll

Tobias Isaksson gör till slut det han talat om länge, han gör som Billy Bragg och beger sig ut ensam på scenen. Situationen med Irene var svår att hålla då det inte alltid är lätt att få 10 glada och duktiga amatörmusiker att kunna lägga gruppen som första prioritet. Själv är bäste dräng tänkte han och tog tag i karriären på egen hand och bildade Azure Blue, ett låtnamn som skulle få vilken Gaffa-recensent som helst att göra i byxan.

“Natten efter dagen efter. En höst efter en sommar som inte blev som den skulle. Finstämd pop med ett sväng vi inte visste att vi saknade och de mest eftertänksamma texter vi hört på mycket länge”

Jag hatar och fruktar alltid natten efter dagen efter, man skulle kunna säga att jag gör allt för att förhindra den, förskjuta den och förgöra den. Men den kommer ju alltid till slut ändå, och då kan man gott behöva lite hjälp.

Ska man ro ett sådant här solo-projekt i land så kan man ju även behöva lite hjälp, så varför inte plocka in David Pagmar som medproducent,den enligt mig fantastiska David Pagmar. Vissa känner honom som Montt Mardié andra kanske som Monty, Det finns två låtar ute på soundcloud, samt två remixer. Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.

Behöver jag sedan säga att han ikväll står på Jazzhusets scen när Klubb Svanen slår upp dörrarna, som sig bör på en torsdag. Man kan alltid lita på Svanen, Det finns egentligen ingen anledning att stanna hemma, förra veckan var extremt trevlig  och Southern Comforten smakade finare än någonsin.

Nu ska jag bara låta Bus4you föra mig innanför vallgraven så jag kan ta mig hem till baby för vin och sång. Som sig bör. Vi ses ikväll. Längst bak, som alltid.

Djs: LONDON & POLEN + VIKTOR SANDSTRÖM

Jazzhuset
Torsdagar
22:00-03:00
18 år
www.myspace.com/klubbsvanen

Azure Blue på Soundcloud, lyssna själva.

http://www.myspace.com/azureblueswe#mce_temp_url#

Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen

Det är en massa musik som nu börjar dyka upp på Spotify, bobastian har vi ju skrivit om, samt Melodies in Mono. Det är bra saker helt enkelt, så hooka upp QueClub på Spotify så håller ni är relativt uppdaterade. Ny musik blandas med gamla dängor som man aldrig tröttnar på. Kör på det.

I övrigt så sitter jag i Jönköping City och pluggar inför en tenta, har gått på koffein-tabletterna nu då jag inte har någon form av kraft i kroppen. Jag är slut, helt slut. Utbränd tror jag bestämt, fråga mig inte hur, det enda jag gjort på sistone är att dricka vin.

I morgon tar vi oss dock hem till Göteborg igen, Klubb Svanen på kvällen och på fredagen så är det först Augustifamiljen på Liseberg och sedan Raekum Dexter på en St George i Majorna, svårt att vara lycklig då.

Så med andra ord så kommer vi ta tag i den här mediokra bloggen rejält under veckoslutet. Först ska vi bara klara av en här jävla tentan.

Avtalet släpper en ny singel!

Sedär ja, som en mindre bomb dyker nästa låt från Avtalet upp, Disponibel heter den och finns att ladda ner på

http://avtalet.bandcamp.com/track/disponibel

Om ni inte minns vad jag skrev om Avtalet den 22a Mars så har ni det här

https://queclub.wordpress.com/2010/03/22/avtalet-forr-eller-senare-maste-alla-skriva-pa…/

Låten Tango spelas fortfarande flitigt hos mig och rullar även friskt hos gimmeInde och P3. Den nya singeln Disponibel är ytterligare ett steg i rätt riktning för dom nya giganterna på popscenen. För så bra är dom. Även den nya låten klockar in på under två minuter och det är helt klart ett vinnande koncept med snabba, korta, pop-dängor av hög klass

Så skriv på Avtalet nu allesammans.

Glöm inte att dom spelar på Klubb Svanen i början av maj

Här på gatan går inte att vara utan pengar till nålarna jag tar!

Åh, Söndag, eller “sköna söndag” som medelklassen säger, och det är ju passande då det är bland dom jag har varit på svenska mässan idag för att gå på den årliga tur-mässan. Ett event jag aldrig skulle betala pengar på. Folk är galna och lider av någon sorts upplevelsenoja, man ska äta varenda karamell, sno varje gratis-penna, klättra på varenda klättervägg och ta varenda jävla tygpåse som helst. Kan inte folk bara flyta med istället som dom säger i Jack?. Två timmar var vad jag klarade av, sen hem till mamma på middag och nu är jag hemma, tänkte se någon av dom fantastiska söndagsfilmerna som erbjuds, men det var ju inget att ha, försökte se på lite fotboll då jag tror att jag fortfarande är intresserad av det. Det är jag inte, iallafall inte random-matcher.

Istället satte jag på den här låten;

och gick igenom lite bloggar som jag brukar läsa och tänkte tipsa om den här http://mondaytuesday.blogg.se/index.html

Jag vet väl egentligen inte nånting am dom, det är två systrar som skriver om musik, bra musik, väldigt bra musik. Kolla in det.

Tack vare deras inlägg om Love Antell så fick jag en Florence-flipp, jag får det ibland. På min telia-tv-box så ligger det en konsert med dom uppe från sommarens Where the Action is. en budgetinspelning som är gratis att se och jag har väl sett den ett 10tal gånger. Får inte nog. Det är något med Florence, det finns något genuint med dom som EMD bara skulle drömma om att kunna komma upp till. Helt fantastiskt.

Såg att Love även skulle backa upp Winnerbäck i sommar, funderar på att köpa biljett och sen gå därifrån innan LW börjar spela. Så blir det nog.

I övrigt så är det lite jobb som väntar i mon, kommer nog hem på onsdag, hoppas det iallafall för på torsdag är det en minneskonsert för totta på Neff samt Svanen med Stella Rocket. Sedan på fredagen ska vi sitte inne med mörk kostym och tänka på jesus lidande på korset för att sedan på självaste påskafton gå och se Hästpojken i Göteborg, till det ska vi nog ta oss en rejäl bläcka, juvenilt nog.

Vi kör på det va? Man måste ju jobba, annars blir det upp på sociala och ner på systemet..

Avtalet- Förr eller senare måste alla skriva på…

-Till Sveriges alla klubbar: Boka Avtalet idag, om två månader kommer ni inte att ha råd.

Självsäkert, men inte alls “TTA-kaxigt”, men visst ligger det även en hel del sanning i det dom säger. Dom ligger i toppen på Gimme Indies radiokanal och är redan bokade på Klubb Svanen den 6e Maj så nu talar väl allt för att det ska ta fart på riktigt.

Aron Andersson (Gitarr och sång), Kristoffer Rengfors (Gitarr), Agnes Brynge (Bas och sång) samt Frida Jansson (Trummor) bildade alltså i slutet av 2009 gruppen Avtalet.

“Avtalet är svensk pop på gitarr och bas, på trummor och sång. Aldrig en ton i onödan, inte ett ord för mycket, aldrig ett extra taktslag och inte en sekund längre än nödvändigt. Avtalet är drömmen om att tre ackord är allt som behövs.”

Det ryktas om att dom lovar oss en av de  bästa skivorna någonsin, att dom till och med ska bräcka Jacob Hellman, mjae. Ni behöver nog besegra större berg än Hellman och ta er över det gigantiska Atlantis-berget, men lyckas ni med det så är jag den som bjuder på första och sista rundan på Jazzhuset i maj.

En första singel ligger ute, den är jävligt bra, men lika jävligt kort, 1.27 klockar den in på och lämnar oss på golvet suktandes efter mer. När kommer det mer? Ge oss mer! Jag skriver på Avtalet om ni bara ger oss mer!

tango

http://www.avtalet.net/

http://www.myspace.com/avtalet

jag lovar att återkomma när dom gett oss mer….

Lever på gränsen till förintelse..

Göteborg visar upp sig från sin allra bästa sida denna veckan, jag vet inte riktigt hur jag ska klara av det här.

Eller egentligen är det på torsdag det börjar för att sen spåra ordentligt på lördagen. Som jag skrev tidigare så spelar BOADirrty Records på torsdag, sedan är det en Mässa i Hagakyrkan med Dylan-tema. När sista bönen är lagd där så går Elias & the Wizzkids på och fortsätter Handen på Hjärtat stafetten på Pustervik. På Klubb Svanen är det även Ironville och Skatan som står för underhållningen.

En bra torsdag alltså, men om du är efterbliven vilket några är så kan man gå till Trädgårn och se Lamb of God eller till Gossip på Schlagerbar istället.

På fredag är det dags igen för att gå i kyrkan, denna gång Annedalskyrkan för att se Eldkvarn spela sig fram längs Via Amore. Hade jag inte varit där, så hade jag varit på Musikens Hus och sett Tony Curtis på klubben Jamrock XXL. Eller så hade jag tagit vagnen till Gamlestan och till Kulturhuset Underjorden där Luxury har fest, på scen står ju även fantastiska My Darling YOU!. Jag hade även kunnat se mig själv på Pustervik dansar och ler där Jonas Schwartz spelar.

För den efterblivne finns även här alternativ och alla dom finner ni på Avenyn.

Aaah, nu når vi Samstag, Grande! som Birro skulle sagt. Min tanke var att se min stora favorit Karin Ström spela i foajébaren tillsammans med Magnus Weideskog men det har uppkommit ett flertag konkurrenter. Slagsmålsklubben bjuder upp till handgemäng på Kårhuset, dit hade jag gärna gått om det inte vore för den överhängande risken att springa på en chalmerist. Hua.

Näe, nu är det alltså Sticky Fingers som bjuder upp till dans, både där uppe och där nere och antagligen även på sidorna med. Där nere spelar Zackarias sin fantastiska Norrköpings-pop uppbackade av Göteborgsbandet The Shiloh. På topfloor är det Woody West som lockar Josh Rouse ur sin Spanien-exil, Rouse som egentligen kommer från Nebraska gillar vi väldigt mycket. Steso Songs ska agera förakt och det får mig att bli alldeles knäsvag, då jag uppenbarligen älskar henne.

Att man sedan hamnar på Ritz på småtimmarna känns ganska solklart, vill ni träffa mig där? kolla efter den enda killen som beställer en Geting i baren.

På Söndag sover vi, och äter stek hos mamma.

Som ni märker finns det alternativ denna helgen. Jag återkommer med lite matnyttigare texter senare i veckan.


Thursday – watch the walls instead

Jag kommer inte kunna komma iväg till Svanen ikväll, jag kommer inte ens komma iväg till Dirrty Records av olika skäl.

Det är synd, jag hade velat se Kite spela ikväll då jag finner dom väldigt bra. Verkar bli en lugn vecka det här, i helgen ska jag nog inte göra någonting alls heller men det löser sig.

Jag tycker dock att du redan nu ska gå ner o sätta dig på Andra Långgatan, ta ett glas rött, gå sedan till Dirrty Records och se Petter Seander spela akustiskt. Sedan går du vidare och landa till slut på Jazzhuset, det låter som en helkväll. Jag hade gjort det om jag hade kunnat.

Väljer du dock att stanna hemma så tycker jag att du ska se Plura & Mauros matprogram på tv 8 kl 2200. Där dricker dom vin och lagar mat tillsammans med Håkan Hellström och Lena PH. Det låter la inte så dumt det va?

Jag lyssnar nu på Kite – Ways To Dance och tänker att man borde kanske försöka komma iväg ändå. Halva min grej är ju att svika mina vänner och kyssa mina fiender så varför inte göra det ikväll med? Fast det finns inga fiender att kyssa på Svanen, bara vänner och minderåriga bartenders.

Inte ens Compute på Svanen får mig att dansa ikväll…

Om förra Torsdagen var ett lyckopiller så känns denna torsdagen mer avslagen, det beror väl antagligen endast på mig. Alla andra verkar glada. Det är Klubb Svanen ikväll men jag ska inte gå, nej nej. Jag ska vara hemma, spela lite innebandy i en bunker ute i Gamlestan, sedan se på fotboll för att sedan gå och lägga mig i rimlig tid. Det blir bra, vi säger det iallafall.

Jag försöker glömma det faktum att Compute spelar på Svanen ikväll, jag skulle egentligen väldigt gärna vilja gå men det finns liksom ingen gnutta ork kvar i denna arma kropp, blotta tanken på utgång för mig att förlora all energi jag har. Det är lite bekymmersamt. Jag borde peppa upp er nu, med att säga att förfesten börjar med en flaska Rom och Tv4-Sport för att sedan ta två rundor på skål innan vi intar Jazzhuset. Det där brukade få mig att ta på mig ett par rena jeans och en skjorta som är vit, men inte ikväll verkar de som.

Hade jag varit er så hade jag ändå gått till Svanen ikväll, lite lustigt att boka samma personer två veckor i rad men det Ulrika Mild gör med Liechtenstein och det hon gör i Compute är två väldigt olika saker. Vi känner dock igen sången, fraseringarna och drivet i verserna, men i bakgrunden får vi istället elektroniska arrangemang, extremt elektroniskt alltså och extremt bra. Hon har bara släppt en skiva, den heter This och släpptes förra våren. Helt klar en av 2009 års bästa elektroniska popskivor. Detta är Ulrika Milds egna projekt men när hon spelar live behöver hon hjälp, o det får hon av Renée Gustafsson som även är med i Liechtenstein, samt Agneta Edgren och Mikaela Mars som även  ingår i Varannan Vatten, ett slags elektro-kollektiv, eller vad man kan kalla det, Ulrika Mild ingår även där.

Hur som helst, Computes skiva finns på Spotify om du vill kolla upp henne, annars föreslår jag att du köper skivan.

Så bege er till Svanen ikväll mina vänner. Ju mer  jag tänker på det desto mer sugen blir jag, blir kanske en utgång ändå.

Compute – This Spotify

http://www.myspace.com/compute

Indiepop-bonanza som om det vore vilken torsdag som helst..

Nu är det officiellt, jag är the hardest working bloggare in showbiz!. Hästpojken stod fortfarande  kvar på scenen och tog emot den exalterade hemmapublikens jubel när jag med alerta steg tog mig upp för trappan till Jazzhuset och Klubb Svanen. Den sedvanliga Fidel Castron i baren byttes ut mot en öl och första klunken rann ner samtidigt som Liechtenstein entrar scenen. Som taget ur en film.

First thing first, Pustervik var packat på folk, dom hade antagligen kunnat sälja ett hundratal biljetter till, nästa gång dom spelar i Göteborg föreslår jag topfloor. Steso Songs gjorde vad hon kunde, låtarna vid pianot satt perfekt men hennes sköra röst kom inte riktigt fram i dom snabbare låtarna. Vi inom journalistkåren (!) som stod längst bak hörde inte mycket om vad hon sa mellan låtarna, men det skyller vi på ljudteknikern, det gör vi alltid. Tyvärr så överröstade sorlet sången och jag är osäker på om detta är rätt scen för henne, tror hon behöver en lokal med bättre akustik, då kan det bli riktigt bra. Som jag redan sagt så tror jag hennes nya skiva kommer slå rejält. Den verkar vara riktigt bra.

Samtidigt står Franska Trions pianist Matti Ollikainen och dricker rödvin i andra änden av baren och när dom sedan kör igång sin grej så ser man hur förvirrade landsortspopparna blir. –Ska han verkligen sjunga sådär?

Man skulle ju kunna tro att trion skulle få ett uppsving när Hellström spelade dom i “Dom kallar oss artister” men det verkade inte riktigt ha tagit fart bland kidsen, men det kommer väl det med. Personligen älskar jag det dom gör och dom kommer alltid ha en stående inbjudan till att dricka damme-jeanne vin hos mig.

Det krävdes dock att Hästpojken skulle gå på för att få igång publiken som i sedvanlig ordning stod längst med väggarna, det är även det ja gillar med pustervik, hur man kan stå längs väggarna, minns hur Timbuktu stod och viftade med en handduk under hela Dj-Premier konserten för några år sedan. I övrigt vet jag inte om jag gillar pustervik, eller, jo, eller lite kluven e jag, jag älskar det som görs på pustervik, men dom här jävla platsglasen får mig att må dåligt. Glaskross är halva grejjen när man går ut.

Hästpojken varvar gamla pärlor och nya låtar på ett härligt sätt, Shane Mcgowan har nog aldrig gjorts bättre och jag tror varenda en i publiken skriker ut hur man har varit full på Liseberg och knarkat i Flemmingsberg, dom flesta har nog bara gjort det förstnämnda, jag har iallafall inte varit i Flemmingsberg men jag har både varit full och knarkat på Liseberg så det kanske räknas ändå.

Mellansnacket sitter riktigt bra och sättet som Martin E för sig på scenen är helt oslagbart, jag gillar även hur Pontus på synten står och fliker in one-liners i sin något neddämpade mick. Jag gillar honom, tycker han borde prata mer, skulle till och med kunna tänka mig att ge honom ett radioprogram, fast då skulle han väl tjöta hål i huvudet på oss.

Katarina är ett hål, som är min favoritlåt på skivan var även bäst igår kväll,raden “Även om livet är förjävligt ibland…” är helt magisk. Det slog mig när man såg folket hur talande allting var för Göteborgsmentaliteten, jag var stolt där, i några sekunder iallafall. Dom riktiga journalisterna gillar ju att snacka om kungar av olika saker, Håkan har ju då alltid varit kungen av Göteborg men nu när han istället blivit kung av hela Sverige så tänker jag på riktigt Aftonbladet-vis utnämna Martin Elison till kungen av Göteborg. Både lite fjantigt och klyschigt men jag får stå för det.

Träffade även Augustifamiljens kapellmästare Stefan Sporsén där bak i bruset, han var där på studiebesök då han ska ta över pianoverksamheten under två veckor när Franska Trion-Matti  ska ta semester i Provence eller något.

Nästa gång jag ser Hästpojken blir nog på Peace & Love men gårdagen gav mersmak och jag kan tycka att alla borde gå och se dom om ni får chansen. Dom spelar som sagt i Jönköping i kväll så jag tycker att ni där kan hoppa över kvällens fredagsmys eller frikyrkliga studiecirklar och ta några roppar med några ljumna folköl och bege er till Bongo Bar.

Caligula avslutade kvällen på Pustervik och några snabba steg senare satt vi i en taxi utanför Jazzhuset där Göteborgs bästa tjejband ska på sten. Några efterblivna landsortskids framför oss i dörren fick mig nästan att tappa det då dom tyckte att allt skulle vara gratis bara för att man står på gästlistan. Speciellt om man hela tiden påpekade att man stod på gästlistan. Men inte skulle väl det störa min kväll? nej nej.

Jag tycker verkligen att Liechtenstein (som jag aldrig kommer lära mig att stava) är fantastiska.Deras scenspråk är fantastiskt, inga flirtiga poser och klichéartade konster med instrumenten. I journalistvärlden blir det alltid ett sånt liv när en grupp som helt består av tjejer dyker upp, jag minns när jag fick äran att se Face-84 på mitt jobb för några år sen, 4 snygga tjejer som spelade covers, alla hyllade dom och det skulle bli melodifestivalen och hela rasket. För att väga upp sina musikaliska tillkortakommanden så poserade man väldigt sensuellt och gitarristen visade att hon minsann kunde spela med gitarren på ryggen. I Liechtenstein så poserar man fan ingenting, och det gör mig genuint glad, man spelar sin fantastiska musik, som den ska spelas och det kommer man väldigt långt på. Jag hoppas och unnar dom större framgångar i framtiden, en singel ska tydligen vara på gång i vår som verkar lovande, en skiva på det vore ju gött.

Så går det alltså till när två av Göteborgs bästa band spelar på en torsdagskväll. Nu är det fredag, kanske hinner skriva en liten fredagsrapport sen så ni vet vad ni ska göra i helgen. Jag ska nämligen jobba, man måste ju ta lite samhällsansvar ibland.