Monthly Archives: June 2010

Peace & Love 2010

Blir ju inte så mycket bloggande nu pga jobb, men i mon går jag av och i samma andetag går bilen till borlänge och peace and love..

ett gediget twittrande lovas, så gå in på länken nedan och följ med på årets bästa festival.

http://twitter.com/QueClub

Som en dröm som försvann

Vi kan ju snacka om hur fantastiskt det kommer vara nästa vecka i Borlänge men när vi ändå skulle sammanfatta sommaren så skulle det vara en festival som vi skulle komma ihåg lite längre, en festival som nu är inställd.

Mn främsta andledning att åka dit stavas Kite, Almedal, Svart, Makthaverskan och självklart Eye Travel. Som ni ser på bilden så stannade det inte där, men nu blir det inte av pga ekonomiska och organisatoriska skäl. Lite strul med kommunen och så.

Besviken är väl ett bra ord att ta till..

Tydligen midsommar idag, va kul för er, själv ska jag iväg på jobb och när jag kommer hem sitter jag i en bil till Borlänge, I´m on the road with the best band i know

I ain’t ever satisfied

Maybe I should´ve gone anglaís
a long time ago
Conquered the world
and found me a Galway girl.

Kanske jag borde göra det, min kära Lundell, kanske. Men för tillfället så mår man ganska bra av att dricka öl i vinglas och lyssna på Steve Earle. Man behöver inte åka till västra Irland för att hittas och lämnas av en Galway Girl, dom finns redan överallt. Det är när man vaknar där, ensam och med endast en one-way ticket i handen som man förstår vad han menar här

I övrigt var detta den första låten han kom ihåg att han skrivit, tack vare heroinet så minns han inte så mycket av sitt liv, han har gift sig 7 gånger, varav två gånger med samma brud. Han kommer dock inte ihåg något av dom bröllopen heller. Ingen prins av Ockelbo där inte. Samtidigt är det som Plura säger va, det är svårt att bli äldre när man aldrig får nog. Steve Earle lyckades dock mot alla odds få nog och står numera stadigt och nyktert på båda benen medan jag och plura fortfarande kryper längs the railroad tracks…

Le Bataillon Des Fous-In The Name Of The Unknown God..

“An intellectual says a simple thing in a hard way. An artist says a hard thing in a simple way.”

Det mesta jag vill ha sagt i mitt liv har redan blivit sagt av Charles Bukowski, det är därför min roman fortfarande ligger i min facit privat. Samtidigt som viljan att göra stordåd med sina ord finns där så finns även vetskapen att man inte kan uppfinna hjulet en gång till. Med den insikten så lämnar jag över mitt författarskap i händerna på Bukowski och låter hans ord föra min talan.

Om Le Bataillon Des Fous hade tänkt så, så hade dom antagligen inte funnits idag, man hittar klara intentioner på inspirationskällor hela tiden, i musiken, i texterna och i hela ljudbilden. Det skulle kunna bli tråkigt, det skulle kunna bli en meningslös upprepning men det blir det inte, och det är där storheten i Le Bataillon Des Fous ligger. En storhet som jag aldrig någonsin skulle kunna uppnå med mitt egna konstnärskap.

Att jag är en pretentiös jävel, det vet alla som känner mig, men det är okej, så länge man har en sorts distans till det hela, så egentligen förstår jag inte att det är ett problem att vara pretentiös i dagens musiksverige. Ni som vill ha “skaka-rumpa” och “svennebanan” kan ha det, så kan jag få ha strindberg, the libertines och grekisk mytologi förpackat i en och samma bataljon.

Ni som kan den här bloggen kan även Le Bataillon Des Fous, ni vet att dom träffade mig rakt in i hjärtat och efter att deras debutskiva kommit ner i brevlådan för några veckor sedan så har dom bevisat att dom är här för att stanna. Skivan är så fruktansvärt välarbetad, ljudbilden och sången är så storslagen och dramatisk . Textmässigt är det ren poesi och musikaliskt är det lättillgängligt och medryckande.

Precis som Bukowski menade…

Om jag hade varit en avlönad musikjournalist så hade jag väl först och främst varit tvungen att skriva den här texten för flera veckor sedan, sedan hade jag varit tvungen att jämföra sångaren Gunnar Bramstång med olika forna storheter och sedan påstå att han är det där ljuset i den mörka mörka musikindustrin. Det sistnämnda är jag dock beredd att göra, för det behövs folk med hjärna och framförallt hjärta för att hålla det här sjunkande skeppet ovanför vattenlinjen.

Jag väntar fortfarande på att bandet ska inta Göteborg, jag försökte på svanen att boka dom men där har inget hänt, så vi får se var det landar, en sak är säker, och det är att jag kommer följa varje steg dom tar.I Am Ready To Love You är fortfarande en av årets bästa låtar och Twenty First Century och Where Will I Wake Up Tomorrow är riktigt storslagen rock. Hela skivan skapar en helhet som inte många andra artister kan uppnå, det är 48.3 minuter av ren magi och dramatik, som en film. I den avslutande låten Save Your Tears For Tomorrow så sammanfattar ändå bandet vad det är dom vill ha sagt med sin musik. För i allt det pretentiösa och dramatiska så finns det en lättsam glädje som smittar av sig, som om Dionysos hade varit en rockartist.

Come Lets dance to the end of the night

and save your tears for tomorrow


https://queclub.wordpress.com/tag/le-bataillon-des-fous/

Daniel Gilbert på Liseberg..

Sedääärjaa, tillbaka och ledig ända till fredag, sen åker vi igen. Men det skiter vi i nu, för solen lyser och bakfyllan börjar släppa.

Jag har något visst för förste-gitarrister, dom fyller en stor funktion hos mina hjältar. När Steven van Zandt och Bruce sjunger Badlands tillsammans blir jag alldeles rörd, samma gäller när Lundell drar åt högerkanten för att skrika i samma mick som Janne Bark. Eller hur Plura tyr sig till sin Carla och hur Jackson Browne behöver sin David Lindley. Jag skulle aldrig kunna se Tom Petty utan sin Mike Campbell och jag skulle heller aldrig vilja se Håkan Hellström utan sin Hurricane Gilbert i högra ringhörnan.

Inte ett öga är torrt när Gilberts gitarr gråter till raderna

Vad skönt att veta, min vän
När du tappar förståndet
Du inser snart igen
Att det inte är första gången

Som den urkukningsromantikern jag ändå är  så träffar det otroligt rätt, vi vet om att det varken är första eller sista gången.

Att för evigt vara förknippad med sin sångare i mitten kan vara ett problem, det kan också vara en stor tillgång, jag tror på det senare i det här fallet. Det hade skitit sig om New African Sports, Soul Café Club No #1 hade varit för Hellströmskt, då hade Gilbert aldrig någonsin kunnat slå sig fri från Hurricane-epitetet. Istället gör han sin egen grej helt och hållet och skivan som egentligen borde vara både för rå och hård för min smak är som en smekning. Kan bero på Gilberts sårbara stämma i Borderline eller hur han framför en av de vackraste serenader jag hört  i The Damned City Lights.

Jag känner med Gilbert, jag unnar han all välgång och jag dricker för hans framgång 8 days a week.

Ikväll ska han leda sina egna trupper igen och det gör han på Taube-scenen där vi har sett honom tillsammans med Augustifamiljen under våren. Jag ska dit, jag tror det blir väldigt trevligt. 19.00 börjar det så det är inget att hålla på.

Vi glider runt som Ali och Massoud på jakt efter Louise och VM guld

Igår var jag i föräldrarhemmet och lagade söndagmiddag åt min familj, det var fint, jag träffar ju inte dom så ofta alls då jag är på vift här i världen allt för ofta. Det finaste med kvällen var att Tyskland vann sin match, som den germanofil jag ändå är.

Den här fina bindeln runt armen brukar jag ha på mig när jag spelar tv-spel eller Dj.ar. fashioon

Något annat som är fint är min nya portabla ipod-högtalare jag som köpte på coolstuff för en massa hundralappar. Det är ett jävla tryck i den saken, 12 timmars batteritid är det också. Helt fantastiskt, så här ser den ut i mitt lilla hem.

Den ska skrämma slag på måsarna i Saltholmen och kärringarna på Järntorget..

I morgon drar jag ut på havet i 6 dagar, sedan börjar peppen inför sommarens alla härligheter. Så vad sägs om lite sommarmusik?

BREEDÄNG REPREEESENT!

I mitt brinnande vemod så ska jag möta dig längre upp längs vägen…

Alldeles för bra egentligen..

Varken Palme eller Jesus kunde hjälpa oss ur det här..

Jag tycker det är okej att blogga om saker som är gamla, inte vintage-gamla alltså, utan mer tråkigt gamla saker. Fast ett tecken på storhet är ju att en halvgammal låt  fortfarande är fantastisk. I det facket finner vi den makalöst bra låten Boris och The Jeltsins – Låt Det Blöda (Jag Behöver Ingen Hjälp).

Det var nog egentligen det jag skulle säga idag. Jag kommer nog inte gå på Jackson Browne idag, fan.

Nu ska jag storstäda min ungkarlslägenhet då min lägenhet ska agera härbärge för ungdomar under sommaren som inte har någonstans att bo. Jag är en sådan samarit. Ge mig ett pris!.

Nu får ni en till gammal klassiker, en av de bästa texterna någonsin. ja då, så är det. I övrigt så ryktas det att Akademien ska återförenas för ett gig i Landskrona i sommar, så är ni där, gå dit!.

Go:teborg is burning..

Att gå upp klockan halv 10 på en söndag och lyssna på Merle Haggard – Misery And Gin i sängen är ändå ganska gött, hade trott att jag skulle ut igår men fredagskvällen tog ut sin rätt till slut.

Det var en fantastisk fredag, hösten hade kommit till stan och vi åkte aldrig till Liseberg för att se Joel Alme pga höstrusket. Sedan att VM hade börjar bidrar kanske också. Vi siktade istället in oss på Pustervik Dansar och Ler, en av Göteborgs absolut bästa arrangemang. Till skillnad från när Per Egland och Petter Seander spelade så var det denna gången väldigt mycket folk, näst intill fullt. Några Fidel Castros med Angostura senare så var det alltså dags för Que Clubs stora favoriter i Göteborg.

Herrejävlar vad tighta The Berndt var, helt otroligt egentligen, eftersom det var första gången jag såg dom så var jag helt blown away. Även min vän som aldrig hade hört bandet innan var helt tagen av den energin och spelglädje som Berndts utstrålar. The Berndt – Hurried Feathers är uppenbarligen en av dom bästa live-låtarna någonsin. Även Diamond Girlz och inledande Leave Our Name Alone satt som ett smäck. Även om jag gillar skivan väldigt mycket så är det uppenbart att deras musik är gjord för att spelas live. På så sätt är det synd att vi inte får se dom mer i sommar, förutom i Mellerud då, ska vi åka dit kanske?.

Jag känner mig som en groupie, jag brukar ha ett ganska distansierat förhållande till artister, men ibland slår det ju helt fel och för en utomstående så riskerar jag ju att framställa mig själv som ett mongo som hyllar 5 grabbar från Lerum till skyarna, men det är bara för att ni inte fattar vad det handlar om. Pojkarna och flickorna längst fram i publiken fattar vad det handlar om, hade jag varit några år yngre så hade jag kanske stått där jag med men just nu så trivs jag bäst att stå och slentrian-skrika i baren.

Ett ytterligare bevis på min uppskattning för det här är nog ändå att jag efter konserten köpte min livs första tygpåse, förstår ni? Jag har aldrig haft en tygpåse innan och dom som känner mig kommer skratta åt mig när jag använder den då det inte riktigt är min grej att ha. Men det skiter jag i, för jag ska bära den orangea tygpåsen med det vita B:et som en medalj.

Näe, det var en trevlig kväll, väldigt trevligt. Bra musik spelades det också, speciellt Blümchen – Heut’ Ist Mein Tag.

På lördagen var det dags för mina nästa gunstlingar på bloggen Bobastian att spela. Majvallen var spelplatsen och bland benskydd och grillad korv så skulle Göteborgs-romantikerna dra av sin korta men kvalitativa repertoar.  Några fotbollsmorsor och dom närmast sörjande hade tagit sig dit, men det spelar egentligen ingen roll, varken Rom eller Majorna byggdes ju på en dag och jag är säker på att Bobastians tid kommer komma. Skulle jag romantisera det hela så skulle jag påstå att sångaren Robert Aspenskog känns som en ung Joe Strummer, men det känns som om det är dom “riktiga” journalisterna som ska dra dom där ganska töntiga och onödiga parallellerna, för mig räcker det att säga att det är riktigt jävla bra skit det här, helskotta gött som vi skulle sagt.

Mycket svordomar nu. Men ett stort vokabulär och bloggeri har bevisligen aldrig hört ihop.

Hur som helst så kommer grabbarna nu satsa på att spela in under sommaren så ni kan vara redo på mer stordåd från den här gruppen, och som vanligt så kommer jag punktmarkera dom här.

Efter den lilla konserten så begav jag mig till stan för att ladda upp inför dagens stora match, Öis-Trollhättan på Gamla Ullevi.1500 på läktaren och regn och rusk tillsammans med den sämsta match jag någonsin sett fick mig inte få bättre humör så jag gick hem och omvärderade min livssituation istället.

Jag kom fram till att även jag är född i fel generation.

Bobastian spelar på Majvallen..

När jag bestämde mig att inte satsa på elitfotbollen, eller ah, när min tränare och klubb bestämde sig för att jag inte skulle satsa på fotbollen så tog jag steget till Azalea BK, Göteborgs Valencia. Efter knäskador och dispyter med tränaren så blev det dock att lägga skorna på hyllan, den tränaren måste ha ångrat än i dag att han försökte stoppa mig från att dricka häxa på Heden kvällen innan våran viktigaste match i Gothia Cup. Blev avständ och låg i gräset och åt Annanas Splitt resten av den veckan.

Därför är det med blandade känslor man återvänder till sin gamla hemmaplan idag, men inte ska jag dit för att spela fotboll, nej nej, vi ska lyssna på musik, för det är så man gör när det vankas Azaleadag. Det är en drös artister som ska spela men jag går dit endast för att se vårat nästa stora kapell från Göteborg, Bobastian.

https://queclub.wordpress.com/tag/bobastian/

Ni kan dom redan, ni vet vad det handlar om, så kom dit och drick lite häxa och dansa.