Monthly Archives: September 2011

Boa @ Pustervik Dansar & Ler 29e September!

Jag skrev om dom i mars 2010 första gången och ända sen dess har jag längtat efter  en skiva, i februari skrev jag att den skulle komma i april, men det gjorde den ju inte. Vad spelar det då för roll att hösten står för dörren när vi nu äntligen få ta del av det som påbörjades hösten 2008 och som formats längs en lång och krokig väg.

BOA-Forever and Never är en utmärkt trevlig skiva av ett utmärkt trevligt band, det är små, vackra poplåtar som görs med stor omsorg.

Så när man väl får släppa sin skiva, så tycker jag ju även att det är på sin plats att man ställer till med fest, och tillsammans med den eminenta klubben Pustervik dansar och ler så kommer man i morgon torsdagen den 29e September bjuda upp till både sång och dans. Till sin hjälp har man Frida Sundemo och Joel från Air France. Så ni förstår ju att ni inte får missa detta!

Pris: 80kr + 20kr Garderob
Ålder: 18år
Tid: 21-02

Läs om BOA!

Dream away!

 

Azure Blue!

 

 

Stockholms sista proletärer!

Det är ett evigt gissel det här med att följa upp en oslagbar debutskiva, det går oftast inte, det går att göra det bra, väldigt bra till och med, men att göra det bättre? ne, aldrig någonsin. Det är kanske inte meningen heller, det är kanske inte meningen att man måste slå vidare på samma sten bara för att det var så bra första gången. Så om man inte kan göra det bättre, så får man göra något annat, pröva sig fram, hitta nya vägar, kanske dra ner, kanske dra upp, kanske dra in.

Boris och The Jeltsins – Låt Det BlödaParken – Länge Leve ParkenHästpojken – CaligulaHåkan Hellström – Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg är några exempel på oslagbara svenska debuter i våran samtid, uppföljarna är fantastiska, men aldrig i närheten av det man fångade i debuten.

Dom förstnämnda är idag tillbaka med sin uppföljare, det är lite mindre desperation och frustration, lite mer återhållsamt, lite popigare, lite mer melodier, lite mindre vrede i musiken men samtidigt samma beslutsamhet och no pasaran som vi är vana vid.

Stockholms sista proletärer gör oss lika lyckliga som vi hoppades att vi skulle bli, lite mindre förbannade kanske.

Så lyssna, köp och begrunda över Boris och The Jeltsins – Oslagbart Material, den är värd alla öron den kan få.

Ceo-Ave Maria

Jag vet att jag antagligen är sist att posta denna låt, ni känner ju redan till det, men om det finns någon där ute som missat det, så har ni nu chansen o höra vad Ceo gjort sen han släppte 2010 års bästa skiva.

CEO – White Magic tog oss på sängen förra året, den kom som en oväntad hoppspark på Grand Burger en lördagsnatt. Singeln Ave Maria kommer minst lika oväntad, men vad ska man göra när man har en Blondie-sampling liggandes och bara vill sjunga ut sin kärlek till en av tennisens superstars.

Bra som fan, är det iallafall, och man tröttnar faktiskt aldrig på den.

 

 

 

 

 

 

 

De Montevert-Du kommer ångra dig

Det här med att relatera musik med geografiska platser är ju omåttligt populärt, för mestadels är det ganska krystat och påklistrat.

“Öööööhhh, kommer du ihåg när vi spelade Mr John Carlos på repeat när vi bärsade i slottskogen när vi gick i 8an? Fan va klassiskt, fan va klassisk låt, den ÄR slottskogen”

Så kan det låta när man träffar gamla kamrater från förr, ni förstår ju själva. Mr John Carlos har inte ett skit med slottskogen att göra, och enda anledningen till att vi spelade den på repeat är för att vi redan hade spelat sönder Barn av vår tid. Så varför envisas vi då med denna musikaliska geografi-nostalgin? Jag vet inte, vi vill kanske bara påminna oss om lyckliga tider.

På samma sätt som jag minns hur lycklig jag va den där tidiga morgonen i slutet av maj när jag åkte längs med ett soldränkt riksväg 40. Jag hörde dom där första ängsliga takterna av De Montevert – Skyll på mig och sedan dess har jag inte släppt tanken på vad Ellinor Nilsson kommer åstadkomma under resten av året.

Svaret kommer nu, som ytterligare en käftsmäll som väcker mig ur eftermiddagsdvalan på ett regionaltåg mellan Falköping och Göteborg. Du kommer ångra dig är the essence of riktig diskbänksrealism. Det lilla är så stort i de Monteverts värld,  inget problem är större eller mindre än det problemet man står inför just nu. Det är så avskalat, snudd på minimalistiskt, samtidigt som det är ståtligt och storartat. De Montevert levererar sina texter med en sådan trovärdighet och ärlighet som om hennes verser stod i likadana rader som Majakovskijs.

Bättre betyg kan jag inte ge.

Singeln släpps den 17e oktober, men lyssna på den redan nu här

Fotot är från Islands in the sun

Läs om Skyll på mig här

Mirel Wagner-No Death

Att detta kommer från Finland, det trodde ni inte va? Bra och trevligt och fint är det iallafall

Mirel Wagner – No Death

Intervju med Söderut inför lördagens releasefest!

“Jag vrider på min synth och hoppas nån blir glad”

Sommaren 2010 blev något synonymt med Söderut, jag hade ju hört talats om honom innan men aldrig förmått mig att ta tag i det, något som min vän och sångare i den eminenta gruppen Auto Auto ändrade på. Det lilla men smått fantastiska albumet Söderut – Söderut fick bli den sommarens soundtrack och jag kan fortfarande känna lukten av rosévin och ångest när jag hör Söderut – Ett Dygn Till.

Ni som kan mig vet att jag skrivit om Söderut flera gånger förut, och det är med andra ord en känsla av stolthet och glädje vi nu kan välkomna er till releasefest på Foajebaren för hans nya skiva Steg. Den oslipade genialiteten vi såg på jazzhuset har utvecklats till ren och skär genialitet och med den energin som levereras från scen så är detta utan tvekan någonting ni inte kan missa. Vi var helt enkelt tvungna att stämma av med huvudpersonen Andreas Söderut själv inför lördagen.

-Det är ungefär ett år sedan vi firade skivbolagskontraktet med Wonderland Records på ett välfyllt Pustervik. Nu tar vi oss till finkulturens högborg och firar albumrelease i Foajebaren, hur har det gångna året varit?

-Året har varit lätt kaotiskt! Har varit med om jättetråkiga saker, bl a fick min far en stroke och sen har jag i panik jobbat med Steg när jag fick veta att jag var antagen till musikproduktionsprogrammet i Växjö. Vad gäller bandet har det blivit bättre och bättre. Det som var en enmannagrej är numera ett samarbete där de andras åsikter väger tungt, jag börjar kunna släppa kontrollbehovet en aning.

-Då den mesta tiden spenderats i studion så har ni fullt förstårligt legat lågt med spelningar under året, kommer ni försöka ta er ut någonting nu under hösten?

 -Vi hade ju velat spela mer och jag var jävligt peppad på Arvika och andra spelningar i sommar men sen gick luften ur fullständigt när dom konkade. Och så var jag tvungen att få färdigt skivan samtidigt. Vad gäller spelningar nu och i höst så har vi en del bokat men vi behöver verkligen någon som bokar åt oss, jag vill turnera!

-Senast vi talades vid så sökte ni med ljus och lyckta efter nya bandmedlemmar, hur gick det med det?

-Det gick bra och sen dåligt: Kim började och sen slutade han när han kom in på en fotoutbildning i Berlin.

-Hur ser framtiden ut annars för Söderut, är ni mätta på studiotid eller har ni redan nya projekt på gång?

-Tja, det beror på hur busy jag är på min utbildning, jag tror det kan ta ett tag innan nästa släpp. Däremot finns det låtar som inte passade in på Steg som räcker till ett halvt album till. Jag vill alltid spela in och spela live men ibland måste man pausa, speciellt med inspelningarna. Det är så lätt att pilla i oändlighet.

-Om vi då ser till skivan Steg, hur va den processen?

 -Steg är min dagbok som reflekterar det jag funderade på under dom två åren den blev till. Det känns som en lång och omständlig process där jag ibland inte kom en millimeter framåt för vid andra tillfällen göra en låt på en dag. Pansar t ex var en gammal idé som vi testat live några gånger men som inte funkade som jag ville. Vi lade ner låten tills jag ett år senare satt och experimenterade med en trummaskin och hittade groovet som inleder den. Efter det tog den bara en dag att göra klart. En annan låt, Sämsta Platsen, har funnits i minst tre olika versioner, den slutliga versionen är bland det sista jag skrev i somras, den är för mig den mörkaste och tyngsta låten. Den beskriver verkligen min sommar 2011.

-Skivan släpps först den 5e oktober men redan nu kan man smyglyssna på den, hur har responsen varit?

 -Responsen är lite som vanligt måste jag säga: många orkar inte lyssna in sig men dom som gör det får valuta för sin tid, det finns mycket att upptäcka.

-Om vi istället riktar in oss på lördag! Vilken uppställning kan vi vänta oss och vad kommer ni att bjuda på?

– På lördag är vi fullt band, dvs Ida, Fredrik och Gustaf är med. Vi kommer att köra ett lite kortare gig och ägna oss mer åt att festa och fira. Det ska bli grymt kul att se reaktionerna på skivan, den är så jävla snygg!

Och visst är det som Andreas säger, om man tar sig tid och lyssna in sig på låtarna så växer dom och man hittar hela tiden nya saker. Tyvärr är det så att den svenska publiken inte har det tålamodet, man vet ju själv hur enkelt man förkastar musik som inte sätter sig direkt. Jag kan väll ärligt erkänna att jag förkastat låtar som Söderut – Kärlekspsykopat , men med tiden så har den växt till en av mina absoluta favoriter, och den utmärker sig som en av skivans starkaste spår.

Jag hoppas att detta ska vara början på något stort, att det blir större än att han bara skruvar på sin synth och hoppas någon blir glad, en alldeles för ödmjuk och nedvärderande målsättning.

Så en allmän uppmaning till alla däruppe att lyssna in er och ta del av allt som finns att finna. Samt att ta er till Foajebaren i morgon, där ni även får lyssna på Emmon vars skiva Emmon – Nomme är smått magisk. Dock är Emmon eller Emma Nylén värd ett eget kapitel, och det kapitlet får ni vänta med lite, för det här är Söderuts kväll.

Här är eventet på FB

Här kan ni lyssna på skivan

 

 

 

 

 

 

 

 

Navet, så bra, så jävla bra

Man skulle kunna tro att Nomethod sponsrar mig, men det gör dom inte, även om man kommer långt med trevliga mail i den här branschen. Hur som helst så är det inte bara Caotico som ligger i startgropen för något riktigt stort, det gör även Navet som redan släpps sitt första album.

Navet – The Hill från Ep´n förra året är fortfarande en favorit och deras skiva Navet – Navet är magiskt bra. Jag kommer skriva mer om det här senare, just nu njuter vi mest av deras senaste singel.

Caotico & Tove Styrke-Brains out

Ni vet ju hur mycket jag gillar Caotico, det har jag gjort sen första dagen jag hörde dom, det är så skönt att lyssna på musik som kunde vara så själlös och kommersiell men som egentligen bara är fylld av hjärta och glädje. Man skiter i musikens regler, man skiter i vad man ska göra och inte göra, man försöker bara spränga så många gränser som möjligt. Det är därför man tar in Tove Styrke, så fantastiskt okreddigt och ljuvligt på samma gång.

Om ni ser mig dansa i höst så gör jag det till Caotico – Brains Out – with Tove Styrke.

Missa inte heller den här dängan dom drog till med i sommras, den är episk!.

Större än allt!

“Lundell har sagt om första gången när han hörde dig att “det lät som en galning med strupcancer”.

Ibland tänker jag på John Holm, jag tänker på hur han tänkte, när han skrev dom där tre skivorna som etsat sig fast i våra hjärtan. Jag tänker även på varför han aldrig blev större, dessa artister som får andra artister att gråta av avund och journalister att tappa fattningen. Varför når dom aldrig ut till massorna, om dom nu ens vill nå ut till massorna.

John Holm brukar komma till mig dom dagarna då man egentligen har väldigt mycket att ta tag i, men av någon anledning går runt i kalsonger och bara spelar dataspel. Sedan på eftermiddagen någon gång börjar man bli lite smått deprimerad över sin tillvaro och det är då han står där och sjunger om sin Maria.

Antagligen en av de 10 bästa låtarna någonsin i svensk musikhistoria.