Tag Archives: håkan hellström

Håkan Hellström-Way out west 2010

Den här kom idag tror jag, det är magiskt, förstår ni det? magiskt!

Håkan Hellström – Way Out West 2010

Advertisements

Peace & Love 2011

Där kom det vi har väntat på, Håkan Hellström är klar för Peace & Love 2011, det är helt fantastiskt. Ni som sett dvd´n vet vad jag snackar om.

Lyckan slutar dock inte där, även Hoola Bandoola Band tänkte ta sig till Borlänge, det gör mig så lycklig. Dom har varit med mig sen jag var 14, dom är ständigt närvarande i mitt liv och deras musik blir tyvärr aldrig inaktuell.

Säkert! kommer hon med, hemskt bra!

Peace & Love

Åh

 

Det e la dumt o säga för mycket om det här, men kolla in Gilbert efter 2.36, ren magi

Ju mer du läser, ju mindre vill du veta

Då jag är en sjömansromantiker av rang så går Håkans nya låt rakt in i mig, jag är ingen riktig sjöman, det vet ni om, men jag har seglat över kattegatt fler gånger än Håkan Hellström har haft svettningar i bakändan. Oräkneliga dagar och nätter har jag stått ute och letat efter Vinga, låg hon på babord sida så var hjärtat fyllt av lust och längtan, låg hon på styrbord så  blödde hjärtat av saknad. Det är ju lätt att romantisera Vinga som göteborgare, men det är också så det alltid varit, och det så det alltid kommer vara. Lite som om stockholmare och era jävla broar.

Saknade te havs, och vågarna kraschar över dig och mig. Det är precis det dom gör. Dom kraschar oss, men det vet vi om, så det är inget problem.

Det hela är aldrig något problem, så länge vi är medvetna om att det kommer att ske.

Bättre att riva av en dröm och sen försöka leva i den så långt det går.

Min gamle och gode vän Rickard Nilsson tog några fantastiska bilder på Håkan när han spelade på Way out west, ni har väll inte missat dom?

Se alla bilder här

http://therickardnilsson.blogspot.com/2010/08/hakan-hellstrom.html

Köp singeln på I-tunes. på rot.

ta hand om er..själv dricker jag rosé och lyssnar på Kite, skriver brev till baby som jag aldrig skickar, ni vet det där gamla vanliga, vi har vart där förut.

Känn ingen sorg för mig Varberg..

Sommaren 2001 var den sista sommaren som jag spenderade helt och hållet på familjens lantställe strax söder om Varberg, jag lyssnade på i stort sett bara på två saker då, hiphop och progg. Jag var dock hemligt överförtjust i Håkan Hellström och hans debutskiva, det var dock aldrig något jag kunde ta med mig ut till Slottskogen och spela för göbbarna när det vankades folköl i bergen. Näe, jag fick nöja mig med att lyssna på Håkan i smyg i mitt pojkrum.

Den sommaren så kunde jag tillsammans med en kompis från Borås dock inte vara utan Håkan, han var med oss hela den sommaren, på varenda cykeltur och varenda strandpromenad, så på något sätt så kommer den skivan alltid vara förknippad med dom där vägarna längs västkusten. Det var inte utan att man log när man hoppade på den där cykeln igår kväll för att cykla den där vägen in till Varberg med Känn ingen sorg för mig Göteborg i Ipoden. Trots att det var 8 år sedan jag cyklade den där vägen så svängde cykeln av sig själv genom Träslövsläge och Södra Näs, jag behövde inte tänka, bara cykla och le.

Slutdestinationen var Majas vid havet, en trevlig liten restaurang som bjuder på fantastisk underhållning under hela sommaren. Kvällen till ära så skulle Augustifamiljen stå på scen, tillsammans med hemliga gäster. Något jag aldrig skulle missa.

Bland dom röd-svettiga semestersvenskarna så fann vi även en och annan kräddig indie-frisyr, några gubbrockare samt några som antagligen sett på På Spåret under vintern. Trevande inledning bland publiken även om pojkarna i bandet var på gott humör från början, Wreckless Eric – Whole Wide World sitter i allafall som ett smäck som inledningsspår. Det var väll först när Ebbot dök upp som publiken vaknade till, och sedan tog det aldrig slut. Titiyo kom och gjorde en fantastisk version av Bob Dylan – It’s All Over Now Baby Blue, sedan eskalerade det hela när Theodor Jensen dök upp, åh herregud.

The Plan – Mon Amour fick hela stället att smälla av totalt, det går egentligen inte att beskriva hur bra allting var, Simon Ljungman sjöng The Hollies – He Ain’t Heavy He’s My Brother, Daniel Gilbert gjorde den bästa versionen av Goin’ To Acapulco jag någonsin hört. Ebbot sjöng Johnny Cash – Ring Of Fire med en tamburin på huvudet.

Ah ni förstår ju, sådär kan jag ju hålla på hur länge som helst, det ville liksom aldrig ta slut, dom spelade i nästan 3 timmar och ändå stod publiken och skrek efter mer. Under ett av extranummrena så sjöng Theodor Jensen och Oscar Wallblom Håkan Hellström – Dom Dimmiga Dagarna (Foggy Days) till Stefan Sporsén som fyllde år efter klockan 12. Det var bland det finaste jag någonsin hört.

Samtliga på scenen var helt galna, Ebbot sa att det kändes som en turnéavslutning och visst kändes det som om vi hade varit med om något extra. När Oscar Wallblom river av Tom Petty and The Heartbreakers – American Girl till ett annat välkänt piano-intro så är stämningen helt otrolig, att man sedan ger oss Band – The Weight som avslutning så finns det inte mer att önska.

Det är svårt att förklara det där, men det var bland det bästa jag har sett, så om ni inte sett dom den här sommaren så är det nog för sent, men jag lovar att återkomma om dom gör någon mer spelning efter kvällens gig på Blomstermåla i Särö.

Det var alltså inte svårt att vara lycklig när man cyklade hem i totalt mörker klockan 1 på onsdagsnatten, med Hellströms debut i lurarna och när man kom tillbaka till stugan så satt farsan och drack öl på verandan, vissa saker förändras aldrig.

Till M.

Det gör inte ont, när jag faller från en barstol.

Shout Out Louds! på P3 Live Sessions

Shout out Louds behöver jag väl knappast presentera va? Efter en riktigt bra första skiva så släppte dom sin bomb våren 2007. Our Ill Wills var antagligen bland det bästa som gjorts, i huvudstaden alltså. Den tredje skivan ska alla journalister per automatik såga sönder. Lite som när Natalia Kazmierska kallar Håkan Hellström för “en snål gammal rallare som tallar förstrött på vistraditionerna och bittert går hem innan festen är slut” i Expressen när hon totalsågar Ett kolikbarns bekännelser.

Jag vet inte vad du gör idag Natalia, men jag hoppas att du slutade recensera skivor efter det där debaclet.

Hur som helst, Shout Out Louds tredje skiva är bra, väldigt bra, alldeles för jämnbra, inga toppar och inga dalar. Det är dock närmare till topparna än dalarna. Jag saknar dängorna, det måste finnas dängor. Det blir lite som Johnny Drama med Florence Valentin, en helt fantastisk skiva men när någon frågor mig vilken som är den bästa låten så kan jag omöjligt svara på det. Jag kan inte heller välja ut skivans sämsta spår, lite så känns det med Work.

Ikväll är dom alltså i Stockholm och spelar in P3 Live Sessions, som gäster har dom First Aid Kit och Jonathan Johansson. Det är med andra ord omöjligt att detta inte skall bli bra. Så stäng av fotbollen och strunta i Robyn på SVT2 och lyssna istället på det här, 20.30 kör det igång.

Skicka in en fråga till dom med, det gör ni här;

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3068

Man kan även lyssna online ikväll och 30 dagar framåt.

I övrigt är det onsdag idag, då släpps det skivor, idag tänkte jag köpa Rigas nya, då den antagligen är fantastisk. Sedan blir det nog en vända neri vinylbackarna också.

Pluralismen är bestående

Vi fick precis bevittna ett stycke musikhistoria på tv8, Mauro och Pluras Kök.

Att Plura har ett stort matintresse vet vi redan, hans kokbok är den enda kokbok i mitt hem som platsar i den riktiga bokhyllan medan Zazzi och dom andra får trängas mellan micron och väggen. Vi vet även att Mauro gillar att ta in dyra viner med pengar från hans feta Stim-konto. Så Pluras kokkonst och Mauros alkoholkonst tillsammans med Håkan Hellström kan inte bli något annat än bra. Lena PH var med hon med, men jag tyckte nog inte hon tillförde så mycket. Det kan å andra sidan inte va så lätt att göra sig hörd i det gänget.

Ett stycke tv-historia blev det även när Håkan drog av Ta min Hand, en av Eldkvarns i särklass bästa låtar från en av deras bästa skivor, Himmelska Dagar.

jag blir så glad av Plura, alltid, hans böcker, hans blogg och hans musik. DVD´n Svart Gig har spelats flitigt här hemma och efter dagens program så åkte den på igen, just nu drar brodern Carl Stefan Jonsson iväg sin dänga Jag följer den väg. Minns att jag stod och gastade efter just den låten när dom spelade på Älvsborgs Fästning 2008. Det var en trevlig kväll, sommarsolen låg fin över hamnen och jag var full som ett as. Tror bestämt jag spydde på en mur under finalen, det skulle dock inte hindra mig från att springa in backstage och berätta för varenda medlem att dom minsann var bäst i världen på just sitt instrument. Det hela eskalerade när jag frågade trummisen Werner Modiggård om det va skillnad att turnera med Eldkvarn och med Lundell (då han hade trummat för lundell några gånger på 80-talet). Nördigt så det förslår, jag blev nog vänligt med bestämt avvisad från platsen. Finns lite härliga bilder därifrån men ni får nöja er med denna.

Hur som helst, åren runt 2006-2008 var Eldkvarn en stor del av mitt liv, jag var i det närmaste besatt, helt förtrollad och jag tyckte att varenda låt var det bästa som skrivits, det tyckte inte mina vänner. Jag minns hur jag satt och spelade tv-spel och lyssnade på eldkvarn tillsammans med ölen utan att prata med någon under både långa och korta perioder. Det var dom goda och dom hårda åren i Bellevue det. Ja, dom har varit med mig många gånger i livet, från Hollberg Hotell till Hunger Hotell.

Dom är ett sådant band som bara växer och växer ju mer man lyssnar på dom, en medioker låt blir plötsligt ett mästerverk så fort man fattar vad det handlar om. Håkan Hellström fattar vad det handlar om, frågan är om ni gör det?

Thursday – watch the walls instead

Jag kommer inte kunna komma iväg till Svanen ikväll, jag kommer inte ens komma iväg till Dirrty Records av olika skäl.

Det är synd, jag hade velat se Kite spela ikväll då jag finner dom väldigt bra. Verkar bli en lugn vecka det här, i helgen ska jag nog inte göra någonting alls heller men det löser sig.

Jag tycker dock att du redan nu ska gå ner o sätta dig på Andra Långgatan, ta ett glas rött, gå sedan till Dirrty Records och se Petter Seander spela akustiskt. Sedan går du vidare och landa till slut på Jazzhuset, det låter som en helkväll. Jag hade gjort det om jag hade kunnat.

Väljer du dock att stanna hemma så tycker jag att du ska se Plura & Mauros matprogram på tv 8 kl 2200. Där dricker dom vin och lagar mat tillsammans med Håkan Hellström och Lena PH. Det låter la inte så dumt det va?

Jag lyssnar nu på Kite – Ways To Dance och tänker att man borde kanske försöka komma iväg ändå. Halva min grej är ju att svika mina vänner och kyssa mina fiender så varför inte göra det ikväll med? Fast det finns inga fiender att kyssa på Svanen, bara vänner och minderåriga bartenders.

Håkan kan vara stolt

Den 8 maj kommer vi att gå genom Göteborg för att uppmärksamma Håkan Hellströms 10 år som artist. Som ni kanske vet var det den 8 maj 2000 som singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes.
Vi bestämde oss för att ta datumet för första singelsläppet istället för första albumsläppet (Känn ingen sorg för mig Göteborg, 16 oktober 2000)

Vägen vi kommer att gå är ca1 mil lång och kommer ta runt 2 timmar att gå runt.
Vi har försökt att få med så många av Håkans platser som möjligt, men vissa ex. långedrag ligger helt enkelt för långt bort.

Vi kommer att samlas vid Musikens Hus som ligger strax ovanför Stigbergstorget. Därefter kommer vi gå följande:
Stigbergsliden – Andra Långgatan – Haga Nygata – Vasagatan – Viktorigatan – (Nya Allén) – Magasinsgatan – Södra Larmgatan – Kungsportsavenyn – Kungsportsavenyn – Gamla Allén (Heden) -Södra Vägen – Korsvägen – Lisebergs Allén – Åvägen (Gårda).
Sedan går vi längs med Fattighusån tillbaka mot Centrum för att sedan ta oss ut på Gullbergska
j.

Det är ju helt fantastiskt där, 171 anmälda, ska bli intressant o se var det landar. Jag kommer ju inte gå med, inte riktigt min grej de där, men jag ska nog skåda det hela från någon lämplig uteservering.
Jag beundrar deras engagemang och vilja. Håkan kan vara stolt.