Monthly Archives: July 2010

Bring ’em Home

Världen verkar mest tycka det e förskräckligt att sådana här uppgifter kan läcka ut, en annan kan tycka det är förskräckligt att vi får klara bevis på det vi alltid misstänkt.

Ta hem dom, Reinfeldt, för helvette.

Steve Earles vers får mig fortfarande att darra..

Advertisements

Det ser ut som frihet men känns som död

Jag skulle kunna skriva flera sidor om den här låten, men vem vill läsa det?

Världens bästa text är något jag drar till med ibland, kanske stämmer det denna gången, världens bästa arrangemang är det ju inte i alla fall, min gode Leonard.

Ett inlägg om ingenting, eller om allt…

Tog en helg i Stockholm precis, det var ganska fint faktiskt, lyssnade på Ulf Lundell – Rom I Regnet och såg ut över taken, där en koltrast satt och sjöng.

I övrigt var det mest svartklubbar i Gröndal och allmänt rumlande, destruktivt och härligt, så som jag vill ha det.

Jag stupade igår, i Kungsparken i Göteborg efter en sväng på Jazzhuset, det resulterade i två finfina skrapsår på knäna, osökt kommer jag att tänka på den här låten, Chairlift – Bruises

I got bruises on my knees for you
And grass stains on my knees for you
Got holes in my new jeans for you
Got pink and black and blue

Det var ju för din skull Fröken M som jag stöööp, men nog om det.

Såg precis del 2 i serien Upp till Kamp, just den delen har dom finaste scenerna som gjorts, främst när Tommy sitter i sin knarkarkvart och skriver låtar, hela del 2 sammanfattar egentligen det mesta här i livet.

Nu ska jag dricka en fanta, skriva en dikt kanske för att sen läsa dikten och inse att Majakovskij redan har skrivit den och sedan kasta in den i brasan och lyssna på Lasse Tennander istället, den här skivan är det bästa som komponerats sen Dylan gick elektroniskt.

Lasse Tennander – En liten stund på vår jord

ta hand om er

Living in darkness, to hide alone..

Visst fan ska jag det!

Flera år i Jönköping framför mig, då kommer den här låten vara mitt ända sällskap, så det är egentligen inget nytt under den där solen.

Känn ingen sorg för mig Varberg..

Sommaren 2001 var den sista sommaren som jag spenderade helt och hållet på familjens lantställe strax söder om Varberg, jag lyssnade på i stort sett bara på två saker då, hiphop och progg. Jag var dock hemligt överförtjust i Håkan Hellström och hans debutskiva, det var dock aldrig något jag kunde ta med mig ut till Slottskogen och spela för göbbarna när det vankades folköl i bergen. Näe, jag fick nöja mig med att lyssna på Håkan i smyg i mitt pojkrum.

Den sommaren så kunde jag tillsammans med en kompis från Borås dock inte vara utan Håkan, han var med oss hela den sommaren, på varenda cykeltur och varenda strandpromenad, så på något sätt så kommer den skivan alltid vara förknippad med dom där vägarna längs västkusten. Det var inte utan att man log när man hoppade på den där cykeln igår kväll för att cykla den där vägen in till Varberg med Känn ingen sorg för mig Göteborg i Ipoden. Trots att det var 8 år sedan jag cyklade den där vägen så svängde cykeln av sig själv genom Träslövsläge och Södra Näs, jag behövde inte tänka, bara cykla och le.

Slutdestinationen var Majas vid havet, en trevlig liten restaurang som bjuder på fantastisk underhållning under hela sommaren. Kvällen till ära så skulle Augustifamiljen stå på scen, tillsammans med hemliga gäster. Något jag aldrig skulle missa.

Bland dom röd-svettiga semestersvenskarna så fann vi även en och annan kräddig indie-frisyr, några gubbrockare samt några som antagligen sett på På Spåret under vintern. Trevande inledning bland publiken även om pojkarna i bandet var på gott humör från början, Wreckless Eric – Whole Wide World sitter i allafall som ett smäck som inledningsspår. Det var väll först när Ebbot dök upp som publiken vaknade till, och sedan tog det aldrig slut. Titiyo kom och gjorde en fantastisk version av Bob Dylan – It’s All Over Now Baby Blue, sedan eskalerade det hela när Theodor Jensen dök upp, åh herregud.

The Plan – Mon Amour fick hela stället att smälla av totalt, det går egentligen inte att beskriva hur bra allting var, Simon Ljungman sjöng The Hollies – He Ain’t Heavy He’s My Brother, Daniel Gilbert gjorde den bästa versionen av Goin’ To Acapulco jag någonsin hört. Ebbot sjöng Johnny Cash – Ring Of Fire med en tamburin på huvudet.

Ah ni förstår ju, sådär kan jag ju hålla på hur länge som helst, det ville liksom aldrig ta slut, dom spelade i nästan 3 timmar och ändå stod publiken och skrek efter mer. Under ett av extranummrena så sjöng Theodor Jensen och Oscar Wallblom Håkan Hellström – Dom Dimmiga Dagarna (Foggy Days) till Stefan Sporsén som fyllde år efter klockan 12. Det var bland det finaste jag någonsin hört.

Samtliga på scenen var helt galna, Ebbot sa att det kändes som en turnéavslutning och visst kändes det som om vi hade varit med om något extra. När Oscar Wallblom river av Tom Petty and The Heartbreakers – American Girl till ett annat välkänt piano-intro så är stämningen helt otrolig, att man sedan ger oss Band – The Weight som avslutning så finns det inte mer att önska.

Det är svårt att förklara det där, men det var bland det bästa jag har sett, så om ni inte sett dom den här sommaren så är det nog för sent, men jag lovar att återkomma om dom gör någon mer spelning efter kvällens gig på Blomstermåla i Särö.

Det var alltså inte svårt att vara lycklig när man cyklade hem i totalt mörker klockan 1 på onsdagsnatten, med Hellströms debut i lurarna och när man kom tillbaka till stugan så satt farsan och drack öl på verandan, vissa saker förändras aldrig.

Sprid ut bensinen över solnedgången

Vinbål och lite Northern Soul kan ju få vilken dag som helst att bli fin, med vetskapen att man är ledig i 8 dagar i huvudet så är det svårt att inte le. Om man vet att dom 8 dagarna kommer innefatta både Augustifamiljen i Varberg samt en resa till huvudstaden så är det svårt att vara olycklig.

Och medan jag fortsätter med rosét så kan ju ni fundera på vilken låt som har lånat lite från den här gamla Tamla-dängan från 1966.

Vad sägs om Frente Sandinista de Liberación Nacional?

Det händer väl ungefär varje dag att jag går in på Wikepedias startsida i jakt på något nytt att lära mig, det är mest strunt, men idag fann jag något som fångade mitt intresse, åh herregud va vackert.

1979 – Sandinisterna segrar i inbördeskriget i Nicaragua då de intar Managua och Somozaregimen störtas.

Varför ska vi då bry oss om det här? tja, e du socialist kanske du bryr dig lite, men även du som bara gillar jävligt bra musik kanske börjar fatta vad det handlar om. Utan FSLN så hade inte The Clash haft något passande namn på sin fjärde skiva, den mest urflippade skiva som gjorts, men ack så vacker. Öppningsspåret  The Magnificent Seven får oss att hänga över repen redan efter första låten och när låtar som Junco Partner, Somebody Got Murdered, One More Time och självklart  Police On My Back avlöst varandra så är man genomsvettig.

Ska vi se nyktert på det hela så tog han kanske den här världsmusik-euforin för långt den här gången, kanske skulle det vara ett enkelalbum, kanske skulle Bankrobber varit med, kanske bla, kanske blä. Strunta i det och lyssna på en fantastisk skiva istället, men håll ena tummen på forward-knappen.

Bobastian vill inte oroa göbbarna i onödan..

På mitt jobb, där jag är nu så får man ibland inte välja vilken musik som ska spelas, eller man får aldrig välja det, så jag står snällt i min restaurang och avnjuter sådana här örhängen.

Det är ju förvisso sant det som Alptrion säger, Hawaii är inte som Tyrolerland, men det känns skönt att undanröja alla tvivel, dom vill helt enkelt inte oroa göbbarna i onödan. Några andra som inte vill oroa göbbarna i onödan är Bobastian, därför lägger dom nu ut sin finfina EP som download då ett tryck inte gick att få till ekonomiskt.

Gå in på

http://www17.zippyshare.com/v/34912630/file.html

Så nu gör ni så här, blanda till en vinbål a´la Fayance och åk ut till Saltholmen med dom här låtarna i högtalarna och låt livet vara som för en fjäril en sommardag.

Själv kommer jag tillbaka på måndag, det är snart, väldigt snart…




Liechtenstein-Passion for Water

Att jag gillar damerna i Liechtenstein är väl ingen hemlighet va? Jag hörde dom på myspace, jag köpte deras skiva, jag såg dom på Klubb Svanen och jag var för evigt fast. Under våren så har dom spelat in nya låtar och tidigare i vår fick vi dängan Strange Ideas och nu kommer alltså den första officiella singeln från det som komma skall, Passion for Water.

Ladda ner den här

http://www.fractiondiscs.se/

Vi känner igen det fantastiska drivet i sång och gitarr men någonting är nytt, ljudbilden känns renare, fräschare och man har gett blåset en större plats, helt fantastiskt. Om detta är riktlinjen för kommande skiva så kommer den att slå undan fötterna på oss totalt. Dom är nu på turné i Anglo-saxien och lär stanna där några dar till, så länge så lyssnar vi på Passion for Water, som än så länge är en av sommarens stora ljuspunkter.

Oh, M fattar vad det handlar om..

Vi har varit där förut, dom ploppar upp som kvinnliga fotbolls-experter vid ett VM, dom ska finnas, dom måste finnas, mest för att det ska finnas, och för att det ska bli trevligt, men på samma sätt som vi tröttnar på inkvoterade fotbollsexperter så tröttnar vi även på dom där männen med sina gitarrer.

Hur gör man då för att inte bli den där trubaduren med två dagars skäggstubb, t-shirt och avklippta jeans? Hur gör man för att inte bli en Brolle-jr? Hur gör man för att inte bli en intetsägande akademikerpoet som Winnerbäck?

“Man ska sjunga av sitt hjärta för att ha den minsta chans”

Bra sagt Persson.

Oh, M eller Viktor Svensson som han egentligen heter, gör precis som Per Persson säger och landar exakt där han ska landa, han gör inte anspråk på att vara en svensk Townes Van Zandt som Toni Holgersson, eller något annat som han aldrig någonsin skulle kunna vara. Där ligger en viss storhet.

Efter att ha fastnat för låten A New Beginning så förstår ni ju själva att vi inte kunna låta det vara så vi frågade Viktor Svensson vad han egentligen vill med sitt soloprojekt Oh, M och först och främst hur hans musikaliska bakgrund ser ut?

Jag har i hela mitt liv egentligen spelat “hårdare” musik. Jag har spelat gitarr i exempelvis Lions Den (myspace.com/lionsdenhc), som är ett hardcoreband från Linköping som la ner för några år sedan och jag sjunger även i ett band som heter Agony Column (myspace.com/agonycolumnmusic). Jag skulle säga att Agony Column är emo, men med tanke på vad folk associerar emo till nu för tiden, så är det kanske en dålig idé, haha. Jag spelar även i ett nystartat popband vid namn The Plot och ett nytt hardcoreband som heter GUILTY. Jag har alldeles för många band… Haha.

Var är du uppväxt och var bor du nu?

Jag är född och uppväxt i Katrineholm. En stad som blev utsedd till Sveriges tråkigaste stad för några år sedan. Även om det var efter att jag flyttade därifrån så var det en rätt tråkig stad då med, men replokaler fanns det! Musiken räddade väl min fritid i mångt och mycket, när jag blev lite äldre.
Jag flyttade hur som helst till Linköping för typ 4-5 år sen nu och här trivs jag bra hittills!

Du verkar ju ha en del på gång men vad är målet med Oh, M? Ett slentrianmässigt låtskrivande eller något du ska satsa på?

Oh, M började som någon sorts självbevarelsedrift. Jag behövde få ut mina tankar på något sätt efter att ett förhållande tagit slut. Det låter kanske klyschigt, men det var så det var. Efter att jag spelat in låtarna på min iPhone så spelade jag upp det för en vän från Katrineholm som har en egen studio och han frågade mig om jag inte skulle spela in det ordentligt. Han erbjöd mig att spela in gratis i hans studio och hade han inte gjort det så hade nog projektet stannat vid ett sidoprojekt med en enkel demo och en myspace som folk kunde snubbla över. Jag spelade in alla låtar på ungefär 1½ dag och en annan god vän vid namn Jocke Frisö mixade och mastrade alltihop åt mig gratis. Man kan väl säga att utan goda vänner, så hade det här nog inte blivit någonting alls.
Jag vill satsa på Oh, M så som jag satsar på alla mina band och det bästa jag vet är att spela ute för folk. Mitt problem är kanske att jag inte känner folk som sysslar med den här sortens spelningar, så jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig ännu (hör av er; folk som sätter upp spelningar!), men förhoppningsvis ger det med sig efter ett par spelningar.

Hur ser det ut med just skivinspelning och spelningar och så?

Jag funderar på att ge ut det jag spelat in hittills på en 7″ om jag kan hitta någon som vill ge ut det eller alternativt ger ut det själv om någon bestämmer sig för att kasta pengar på mig, eller om jag plötsligt skulle bli ekonomisk och spara lite pengar. Turné är någonting jag funderar på. Det blir ju bra mycket enklare att bara sätta sig i en bil och åka och spela nu när man är ensam istället för att behöva styra upp minibuss och allt vad det innebär att planera en turné med ett band. Men återigen så har jag rätt dålig koll på arrangörer av den här sortens spelningar. Kanske blir det en pub-turné eller någonting liknande..!

Ja ni förstår ju, vi får hittills hålla till godo med dom låtarna som finns på hans myspace och hoppas att han tar tag i det här och lämnar sina andra band utan sångare för ett tag. Jag hade gärna kommenterat dom banden men att jag skulle kommentera hårdrock och emo-rock vore som om Natalia Kazmierska skulle kommentera…eh..vilken musik som helst..igen..

Så jag fokuserar på det jag kan och ger er Linköpings nästa stolthet, Oh M!

http://www.myspace.com/ohmswe