Tag Archives: Bobastian

Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen

Det är en massa musik som nu börjar dyka upp på Spotify, bobastian har vi ju skrivit om, samt Melodies in Mono. Det är bra saker helt enkelt, så hooka upp QueClub på Spotify så håller ni är relativt uppdaterade. Ny musik blandas med gamla dängor som man aldrig tröttnar på. Kör på det.

I övrigt så sitter jag i Jönköping City och pluggar inför en tenta, har gått på koffein-tabletterna nu då jag inte har någon form av kraft i kroppen. Jag är slut, helt slut. Utbränd tror jag bestämt, fråga mig inte hur, det enda jag gjort på sistone är att dricka vin.

I morgon tar vi oss dock hem till Göteborg igen, Klubb Svanen på kvällen och på fredagen så är det först Augustifamiljen på Liseberg och sedan Raekum Dexter på en St George i Majorna, svårt att vara lycklig då.

Så med andra ord så kommer vi ta tag i den här mediokra bloggen rejält under veckoslutet. Först ska vi bara klara av en här jävla tentan.

Bobastian-Brista eller bära

Efter vårens internet-hype så var gårdagens singelsläpp från Bobastian mer än efterlängtat. Dom tre låtarna som skulle utgöra Känns EP blev sönderspelade innan sommaren hade nått sin kulmen och nu när sommaren kippar efter ny energi och alkisarna i Saltholmen drar sig in i det lilla lusthuset i skydd från höstvindarna så visar Bobastian oss att sommaren ändå finns kvar i vårt blod.

Den nya singeln Brista eller Bära kunde man höra i olika sammanhang under våren och jag vill minnas att den spelades två gånger på Majvallen i våras, nu har den dock fått en helt ny kostym och med samba-toner och en ohämmad energi så är det här en ångvält som kommer köra över både brittsommaren och hösten.

Ni förstår ju att detta inte kunde lämnas orört så en klassisk mailintervju var nödvändigt.

– Det som skulle bli Känns EP i sommras släpptes istället som fria mp3or på grund av ekonomin. Nu är första singeln till slut släppt, är det här “revanschen”?

-Nja, vi hade väl inga högre förväntningar på att vi faktiskt skulle ha råd att trycka ep:n, så vi ser det mest som en bra chans att visa folk att vi existerar.

-Lerumsbaserade Pophat Music med skivbolagsdirektören Emil Lundin i spetsen som till vardags spelar i The Berndt har nu signat er för den här singeln med förhoppningar om mer, hur uppstod den kontakten? Och hur ser det samarbetet ut?

-Robert hade planer på att arrangera en spelning med The Berndt i samma veva som vi släppte de första låtarna, så det var så Emil kom i kontakt med oss. Samarbetet ser ut som så att Pophat drar det tunga lasset och vi sköter den roliga biten.

-Richard Hallin från Bonnie & Clyde har producerat era tidigare låtar och har nu även vart med på den här tillsammans med Philip Granqvist som stått för mastern, hur stor inverkan har Richard på er musik?.

-Han har faktiskt haft stor inverkan på musiken. Rille är väldigt drivande som producent. Låtarna brukar ändras en hel del i studion med hjälp av hans idéer och inputs.

-Energin och musiken i sig  känner vi igen sen tidigare men det som gör att ni står ut över dom övriga banden i Göteborg är texterna som enligt mig är en av dom stora behållningarna, vems ord är det som skriks ut?

-Robert har skrivit alla texter förutom i en av de gamla låtarna, Saltholmen. Den skrev Johan på något vänster.

-Textmässigt så handlar det ju mycket om backstreets-romantiken och det så kallade utanförskapet, samhället får sig en del kängor och en avlönad journalist skulle väll kalla det för “medveten musik”. Vi har ett partival om några veckor, hur ser ni på det?

-Vi har ingen enad åsikt om politiska saker, det brukar inte vara något hett samtalsämne när vi ses. Texterna skriver ju Robert, och ingen frågar om dem. Men hälften av oss äger iallafall varsin palestinasjal och bor i Majorna.

Brista eller bära skulle uppenbarligen kunna vara en sommardänga, försöker ni ge oss hopp inför den stundande hösten?

-Jo, det skulle man väl kunna säga, fast tanken var ju egentligen att släppa den under sommaren. Tiden räckte inte till helt enkelt.

-När man kommer upp som en ny pop-akt i Göteborg så är det uppenbarligen omöjligt att inte jämföras med sina föregångare, hur trötta är ni på det?

-Vi är faktiskt ganska trötta på det. Det är ju kul att bli jämförd med sina influenser, men vi vill ju ändå ha ett eget sound. Vilket vi tycker att vi har.

-Hur nära är ni en fullängdare?

-Vi är närmare nu än när du frågade oss i juni, trots att bandet inte har varit samlat på hela sommaren. Vi har väldigt lösa planer på en fullängdare eller en lite längre ep, men när har vi ingen aning om.

-Hur ser det ut med spelningar i höst?

Det vet vi inte än. Vi blev utslänga ur den gamla replokalen och har precis fått tag i en ny, så nu har vi börjat repa för första gången på ett ganska bra tag. Men dyker det upp något så är vi aspå.

Ni arrangörer som läser här borde vara aspå ni med, så kontakta Bobastian snarast.

Singeln Brista eller Bära finner ni här på  tram7.se och snart även på Spotify och I-tunes.

Då jag själv sitter i Jönköping och får lyssna på The Cardigans, som tydligen är det enda bandet från Bibelbältet så kan jag gå genom högskolan och slå mig för brösten över att Göteborg fortsätter leverera och dominera i musik-sverige.

http://www.myspace.com/bobastian

Bobastian vill inte oroa göbbarna i onödan..

På mitt jobb, där jag är nu så får man ibland inte välja vilken musik som ska spelas, eller man får aldrig välja det, så jag står snällt i min restaurang och avnjuter sådana här örhängen.

Det är ju förvisso sant det som Alptrion säger, Hawaii är inte som Tyrolerland, men det känns skönt att undanröja alla tvivel, dom vill helt enkelt inte oroa göbbarna i onödan. Några andra som inte vill oroa göbbarna i onödan är Bobastian, därför lägger dom nu ut sin finfina EP som download då ett tryck inte gick att få till ekonomiskt.

Gå in på

http://www17.zippyshare.com/v/34912630/file.html

Så nu gör ni så här, blanda till en vinbål a´la Fayance och åk ut till Saltholmen med dom här låtarna i högtalarna och låt livet vara som för en fjäril en sommardag.

Själv kommer jag tillbaka på måndag, det är snart, väldigt snart…




Go:teborg is burning..

Att gå upp klockan halv 10 på en söndag och lyssna på Merle Haggard – Misery And Gin i sängen är ändå ganska gött, hade trott att jag skulle ut igår men fredagskvällen tog ut sin rätt till slut.

Det var en fantastisk fredag, hösten hade kommit till stan och vi åkte aldrig till Liseberg för att se Joel Alme pga höstrusket. Sedan att VM hade börjar bidrar kanske också. Vi siktade istället in oss på Pustervik Dansar och Ler, en av Göteborgs absolut bästa arrangemang. Till skillnad från när Per Egland och Petter Seander spelade så var det denna gången väldigt mycket folk, näst intill fullt. Några Fidel Castros med Angostura senare så var det alltså dags för Que Clubs stora favoriter i Göteborg.

Herrejävlar vad tighta The Berndt var, helt otroligt egentligen, eftersom det var första gången jag såg dom så var jag helt blown away. Även min vän som aldrig hade hört bandet innan var helt tagen av den energin och spelglädje som Berndts utstrålar. The Berndt – Hurried Feathers är uppenbarligen en av dom bästa live-låtarna någonsin. Även Diamond Girlz och inledande Leave Our Name Alone satt som ett smäck. Även om jag gillar skivan väldigt mycket så är det uppenbart att deras musik är gjord för att spelas live. På så sätt är det synd att vi inte får se dom mer i sommar, förutom i Mellerud då, ska vi åka dit kanske?.

Jag känner mig som en groupie, jag brukar ha ett ganska distansierat förhållande till artister, men ibland slår det ju helt fel och för en utomstående så riskerar jag ju att framställa mig själv som ett mongo som hyllar 5 grabbar från Lerum till skyarna, men det är bara för att ni inte fattar vad det handlar om. Pojkarna och flickorna längst fram i publiken fattar vad det handlar om, hade jag varit några år yngre så hade jag kanske stått där jag med men just nu så trivs jag bäst att stå och slentrian-skrika i baren.

Ett ytterligare bevis på min uppskattning för det här är nog ändå att jag efter konserten köpte min livs första tygpåse, förstår ni? Jag har aldrig haft en tygpåse innan och dom som känner mig kommer skratta åt mig när jag använder den då det inte riktigt är min grej att ha. Men det skiter jag i, för jag ska bära den orangea tygpåsen med det vita B:et som en medalj.

Näe, det var en trevlig kväll, väldigt trevligt. Bra musik spelades det också, speciellt Blümchen – Heut’ Ist Mein Tag.

På lördagen var det dags för mina nästa gunstlingar på bloggen Bobastian att spela. Majvallen var spelplatsen och bland benskydd och grillad korv så skulle Göteborgs-romantikerna dra av sin korta men kvalitativa repertoar.  Några fotbollsmorsor och dom närmast sörjande hade tagit sig dit, men det spelar egentligen ingen roll, varken Rom eller Majorna byggdes ju på en dag och jag är säker på att Bobastians tid kommer komma. Skulle jag romantisera det hela så skulle jag påstå att sångaren Robert Aspenskog känns som en ung Joe Strummer, men det känns som om det är dom “riktiga” journalisterna som ska dra dom där ganska töntiga och onödiga parallellerna, för mig räcker det att säga att det är riktigt jävla bra skit det här, helskotta gött som vi skulle sagt.

Mycket svordomar nu. Men ett stort vokabulär och bloggeri har bevisligen aldrig hört ihop.

Hur som helst så kommer grabbarna nu satsa på att spela in under sommaren så ni kan vara redo på mer stordåd från den här gruppen, och som vanligt så kommer jag punktmarkera dom här.

Efter den lilla konserten så begav jag mig till stan för att ladda upp inför dagens stora match, Öis-Trollhättan på Gamla Ullevi.1500 på läktaren och regn och rusk tillsammans med den sämsta match jag någonsin sett fick mig inte få bättre humör så jag gick hem och omvärderade min livssituation istället.

Jag kom fram till att även jag är född i fel generation.

Bobastian spelar på Majvallen..

När jag bestämde mig att inte satsa på elitfotbollen, eller ah, när min tränare och klubb bestämde sig för att jag inte skulle satsa på fotbollen så tog jag steget till Azalea BK, Göteborgs Valencia. Efter knäskador och dispyter med tränaren så blev det dock att lägga skorna på hyllan, den tränaren måste ha ångrat än i dag att han försökte stoppa mig från att dricka häxa på Heden kvällen innan våran viktigaste match i Gothia Cup. Blev avständ och låg i gräset och åt Annanas Splitt resten av den veckan.

Därför är det med blandade känslor man återvänder till sin gamla hemmaplan idag, men inte ska jag dit för att spela fotboll, nej nej, vi ska lyssna på musik, för det är så man gör när det vankas Azaleadag. Det är en drös artister som ska spela men jag går dit endast för att se vårat nästa stora kapell från Göteborg, Bobastian.

https://queclub.wordpress.com/tag/bobastian/

Ni kan dom redan, ni vet vad det handlar om, så kom dit och drick lite häxa och dansa.

Bobastian @ thetramsessions.se

Ni minns hur jag hyllade pojkarna i Bobastian i det här inlägget;

https://queclub.wordpress.com/2010/03/22/vi-valkomnar-bobastian-in-i-varmen-pa-que-club/

Det händer även att jag smyg-hyllar Jerry Boman här, ganska ofta faktiskt, för jag gillar det han gör och han fyller en bra funktion i pop-sverige.

I helgen spelade man alltså in en liten tramsession med pojkarna från Lerum och Majorna. Att välja låten Saltholmen på elvan västerut kändes självklart. Saltholmen är en fantastisk plats, där har vi alla spenderat oändliga sommarkvällar, hela nätter på nakenbadet, vi hade herrarnas sida och alkisarna tog damernas. Ibland kom alkisarna över och jagade oss med sina hundar och ibland även en motorsåg, de va en härlig tid. När brittsommaren gick över till höst så flyttade vi in i det lilla lusthuset som fanns halvvägs till den högra ön, vi vägrade ge upp bara för att det blåser kallt.

Det var  i saltholmen alla kvällar började, ibland slutade dom med handgemäng ute i skärgårn, ibland på nån “pappa betalar-fest” i Fiskebäck. Vi badade från lyftkranarna och sköt måsar med luftgevär, vi ramlade i vattnet när vi bara skulle kyla våran folköl från T-livs.

Ja sådär kan jag raljera i timmar, men vem blir glad av det? Dock vill jag minnas att under min rödaste period på högstadiet så hade jag med min che guevara  flagga dit när vi skulle bada, den hängdes fint upp i ett träd så den syntes ändå bort till långedragspaviljongen, dock glömde jag den där och kom på det först dan efter, eftersom det var min brors flagga inköpt i Sydamerika så blev det raka vägen ut dagen efter och visst hängde han kvar där. Röd och arg, jag antar att det inte låg i långedragsbornas intresse att ta hem den.

Hur som helst, Bobastian gör mig jävligt glad. Jag blir ung igen på något sätt. Det kan behövas att känna sig lite ung då och då, för nu ska jag lägga mig och läsa Ulf Lundells nya textbok.

Vi välkomnar Bobastian in i värmen på Que Club!

“Jag vet att Hästpojken kommer göra en sjukt jävla bra skiva nu, och sedan kommer jag göra en jävla bra skiva. Sedan är det slut. Nej men jag känner det. Det är nog bara en tidsfråga innan man hänger nere på du vet, något ölcafé”

-Jonas Game

“jag tror genren Göteborgspop kommer finnas kvar så länge utövarna känns genuina och inte som någon kopia på något gammalt.”

-Kristian Anttila

Jonas Game har väl rätt i att Hästpojken skulle göra en sjukt bra skiva och hans egen väntar vi fortfarande på, men att det ska ta slut där? Det kommer det aldrig göra. I Göteborg finns en mängd unga utövare som gör det Kristian  Anttila söker och med dom kriterierna så är jag stolt att välkomna bandet Bobastian in i värmen på Que Club.

Fyra killar som står med ena benet bland fruit of the loom-kids som drar tags på fyllan i Majorna och med andra benet bland tribalprydda innebandyfrisyrer i Lerum. Trots dessa omgivningar så har The Berndt redan visat att man kan bli vettig trots en uppväxt bland den meningslösa medelklassen i Lerum. Nu står alltså även Bobastian och slår mig på näsan, ska jag omvärdera min uppfattning om Lerum?

Tack vare internets möjligheter så kunde Robert Aspenskog (Sång & gitarr), Oliver Johansson (Gitarr & körsång), Johan Nordling (trummor) och Nils Esping (bas och körsång) bilda bandet i hösten 2009. Man tog hjälp av Rickard Hallin som är ena halvan i Bonnie & Clyde för att spela in en första EP. Låtarna ligger uppe på deras myspace och om ni gillar den stereotypiska göteborgspopen som baseras på känsla i rösten och fina melodier så kommer ni gilla det här.

Jag har alltid varit lite orolig för att nästkommande kull av ungdomar ska bli förlorade i samhällets fördumning men så såg jag räddningen. I låten Saltholmen sjunger man om hur man sitter på värmebänken och väntar på att 11an ska ta dom till Saltholmen, med lite hackenberg i påsen. När jag var i deras ålder,vilket inte var jätte längesedan men i början av 2000-talet så satt även vi med hackenberg i påsen (eller det T-livs erbjöd oss för under 40lappen). Vi satt dock på Järntorget och väntade på fyran men det var då och nu är nu som dom säger i Dom kallar oss Artister.

Det var även i den här åldern man började lyssna på det som spelades när våra föräldrar var unga, jag minns hur min mamma himlade med ögonen när man hade första delen av Barn av vår tid på repeat hela eftermiddagarna. Man tog sedan efter delar av kläderna, levnadssättet och värderingarna. Jag var redan på den tiden övertygas om att jag var född i fel generation. För min egen del så är jag fortfarande övertygad att jag hade behövt vara född 1945 för att komma till min fulla rätt, mina äldre kollegor tycker att jag borde leva i min egen tid. Det förslaget fick ju även Dylan och jag antar att föräldrarna till pojkarna i Bobastian har sagt något liknande.

Bobastian håller för tillfället på att spela ihop sig och söker spelningar för fullt, om det här hade varit en Klubb och inte bara en sketen blogg med ett klubbnamn så hade jag bokat dom. Ge dom några år på livescenen i Göteborg, köp deras EP när den kommer och sedan kommer dom erövra hela Göteborg, det är det jag tror, för det här är geniunt och det är rent fantastiskt.

Tre låtar ligger som sagt uppe på deras myspace och jag kommer hålla er uppdaterade om nyheter angående det här.

http://www.myspace.com/bobastian

“Ikväll är jag stolt proletär fast långt ifrån ett jobb här, i mon är väl allt Caligula och jag lider.”