Tag Archives: johannes vidén

Johannes Vidén & the bluebird association-Day of Defeat EP

Julen för tre år sedan är mest känd som den  julen då vi blev av med Alf Robertson men Göteborgs musikscen led inte bara förluster den vintern. Det var även då som Johannes Vidén bildade sitt Bluebird Association och lade grunden till en EP som aldrig riktigt fått se dagens ljus i en officiell skepnad, fören nu.

När jag för två år sedan fann Johannes Vidén så var det främst låten Johannes Vidén & Bluebird Association – It’s Alright som fick mig att tro och hoppas på något stort. En tro och förhoppning som fortfarande hålls vid liv och kommer kulminera den 28e mars då den riktiga debutskivan kommer, på svenska. För samtidigt som Vidén arbetat på sitt svenska material så har han givit oss sina gamla engelska pärlor från en svunnen tid. Den lite mer nertonade Townes van Zandt-inspirerande skivan Seabird är inte bara historien om en förlorad generation som försöker söka sanningen i något förljuget, det omfamnas av en avskalad ljudbild med inslag av både smäktande trumpeter och skickligt gitarrspel.

Day Of Defeat EP som alltså släpptes på Spotify i dagarna är inget nytt under solen för oss som kan Vidéns musik, men den är fortfarande lika bra som den var för två år sedan när jag för första gången fick stifta bekantskap med The Bluebird Association. Redan i inledande titelspåret Day of Defeat så visar man prov på stor musikalitet och känsla för melodier med en otroligt vacker pianoslinga. Det hela känns som ett stort epos och nyss nämnda It´s Allright står ut lika starkt idag som den gjorde för två år sedan. Det vilar ett slags tidlöst skimmer över den här sortens musik, och tack vare Vidéns känsla så känns det aldrig förlegat eller påklistrat, det är inte alla artister som kan fånga det.  Resten av ep´n fortsätter på en mer nedtonad stig men håller sig fortfarande lika intressant tack vare melodierna som följer textens alla krokar, det är som om man tog New York till Austin. För på samma sätt som det är avskalat och melankoliskt så är det storartat och ambitiöst. Det är helt enkelt en väldigt trevlig liten EP som antagligen kommer följa med mig i resten av livet. Det är inget dåligt betyg det

 

Advertisements

Johannes Vidén-Seabird

Förr hette det The Basement Tapes, nu skulle man kunna kalla det The Harddrive Tapes, vissa saker förändras ju, medan andra saker bli bättre av att inte förändras. Det är ju ändå fortfarande så att den bästa musiken redan är gjord så varför konstla till det? Varför försöka göra något nytt, bara för att vara först med något? Varför inte bara återgå till den enda musiken som någonsin kommer betyda mer än livet själv.

Johannes Vidén valde att plocka fram några gamla låtar som legat på en hårddisk sedan 2007-2008 och sammanställa en alldeles utmärkt liten skiva vid namn Seabird med ett titelspår som ligger som en skyline av nedstämd förhoppning över hela staden. Hela skivan vandrar mellan harmoni och melankoli och bildar tillsammans en helhet som egentligen är ganska svår att ta på, i alla fall ganska svår att beskriva. Det är som om man skulle slå samman  Frank Sinatra, Dylan och Townes Van Zandt i samma själ, det är där någonstans vi landar.

Det är tio stycken tidlösa texter, som aldrig blir daterade, aldrig tråkiga och aldrig irrelevanta. Det är som man sa i Austin under Waylons dagar, att musiken går dit texten tar dig och det är även så i detta fallet, lågmälda men välarbetade arrangemang där musiken låter texterna vara i förgrunden. Det är den här berättande lyriken som man ser allt för sällan i dagens musikvärld, allt färre har något att berätta men samtidigt är det dom som får chansen..

 

Det är sånger om en förlorad generation, 80-talister  som präglats av individualism och skapade behov, där ungdomar inte vet skillnaden på vad dom vill ha och vad dom behöver, där man ska ha allt för att undvika att vara ingen. Det är sånger om förlorad kärlek och lycka, det handlar om nedslagna förväntningar som trots det ändå landar i någon slags förhoppning att allting löser sig med tiden, vi behöver bara få lite perspektiv på saker och ting, likt en fågel som seglar över ditt hjärtas grumliga vatten.

Det är då vi lutar oss tillbaka med en whiskey-sour och lyssnar på Johannes Vidén – From Hawk To Sparrow och drömmer oss bort till dom klippiga bergen i Colorado, på behörigt avstånd från den förruttnade individualismen.

Köp den på i-tunes!

Johannes Vidén på Klubb Svanen 27/1

För ett år sedan stod vi Jazzhuset och drack Sailor Jerry samtidigt som jag såg Johannes Vidén för första gången, jag minns ju det där så väl, hur musiken grep tag i mig. Jag visste väll redan då att det var något stort på gång, vi väntar dock fortfarande på det stora genomslaget. Om 2010 var Johannes Vidéns år för mig egna del, så kommer 2011 vara det för er. Det kan jag lova.

Den 9e mars så släpps skivan Seabird digitalt, den har egentligen legat och skräpat i några år men det är först nu som vi får ta del av det. Någonting som jag är extremt tacksam för, då jag är en av dom som anser att Townes van Zandt är det största som funnits så träffar Seabird alldeles perfekt. Det är genomgående för hela Vidéns musik, hur rätt den träffar, både musikaliskt och textmässigt. Det känns tryggt att framtiden är säkrad i Sverige i en tid då Lundell är utbränd, Plura gör mat-tv och Thåström lever i exil.

Det ska med andra ord bli väldigt intressant att se hur Vidén och hans Bluebird Association har utvecklats under det gångna året, ett år som varit händelserikt på både det personliga och musikaliska planet. Så vi tog en liten intervju för att se hur huvudpersonen själv ser på 2010 och 2011.

Ett år har gått sedan du senast stod på Svanen och mycket har hänt sedan dess, hur ser du på året som gått?

-2010 var framför allt ett fantastiskt år för mig personligen, jag gifte mig i augusti. När vi spelade på Svanen i februari drömde vi om att få in en singel på P3 och börja jobba med ett stort bolag.  Och det lyckades vi med, Warner hjälpte oss att släppa Självsabotören och den fick rotation på P3. Tyvärr lyfte det inte riktigt ändå, jag hade hoppats att låten skulle bli en sommarhit men det blev den där killen från Snook som snodde sommaren. Efter det blev det en rejäl dipp och under sommaren och hösten var bandet i princip overksamt. Men nu är vi igång med stor glädje igen.

Senaste gången jag såg dig var på Styrbord Babord i sommras, då spelade ensam, hur ser uppsättningen ut på torsdag?

-Hela Bluebird Association – med vår nya, grymma pianist Kalle Vento! Han har verkligen lyft det här bandet till nya nivåer, vi låter bättre än någonsin tidigare. Jag har gått över till att spela elgitarr – rockens häftigaste instrument. Det känns som att vara 14 år igen, efter att länge ha suttit bakom det klumpiga pianot.

Om några månader släpper du Seabird, kan vi vänta oss smakprov från den?

-Nej, de låtarna är totalt väsensskilda från musiken jag gör på svenska med bandet och handlar mer om min kärlek till Townes Van Zandt, Fred Neil, Willie Nelson osv. Däremot hoppas jag få till några solospelningar med det materialet efter det att Seabird släpps 9 mars.

En låt jag saknar på den skivan är Its Allright, när får vi höra den live?

-Det lär dröja, med bandet är det enbart svenska som gäller. Men roligt att du gillar låten!

Hur se du på året som kommer, blir det fortsatt jobb i studion eller ska du försöka ta dig ut på vägarna?

Studion är prio nummer ett, vi måste få klart ett album. Samtidigt behöver vi spela mer om folk ska börja få upp ögonen för musiken – alla har inte lika mycket koll som du Fabian! Hoppas och tror att vårt nya bokningsbolag kan hjälpa oss med den biten

Under de senaste åren så har du fått några rejäla hajper medialt sett som sedan avtagit lite, har det varit frustrerande att vänta på det stora breaket. Det borde enligt mig onekligen snart lossna. Eller hur ser du på det?

-Ja, ett tag ville jag sluta med musik helt och hållet eftersom jag tyckte det kändes omöjligt att komma framåt. Men sen insåg jag att det är idiotiskt att fokusera på karriär och framgång, musiken i sig är anledning nog att fortsätta. En del namnkunniga journalister har skrivit fint om min musik, men tyvärr har den inte nått ut till en publik och det är det allt hänger på. Tror verkligen att det finns en publik för min musik, men livebiten från min sida har varit för dålig – vilket jag hoppas ändra på nu. Ska man se det realistiskt tror jag snarare att jag kommer vara en artist som uppskattas intensivt av några få, än en stor populär artist. Jag är både lite vrång och motvillig till nätverkande på diverse klubbar, vilket är vad de flesta andra band ägnar sig åt, och framför allt – vilket kanske inte framgår av mitt ibland överdrivna munläder – oerhört självkritisk, vilket ställer till det ibland. Men visst hoppas jag att det ska lossna. Släppet av en svensk debutskiva ser jag som helt avgörande för att det ska kunna hända. Behöver dessförinnan hitta ett bolag som tror på musiken och är snabba och lätta att jobba med.

Ser du seabird som ditt debutalbum eller är det bara något du släpper i väntan på den stora svenskspråkiga debuten?

-Praktiskt taget är ju Seabird mitt debutalbum men det är ett digitalt släpp som jag smyger ut på ett litet tyskt indiebolag. Så abslout är det så att det är något i väntan på den svenska debuten, men den främsta anledningen till att jag släpper ifrån mig låtarna efter 3 års dvala är att jag tycker de är för fina för att bara ligga och damma på en hårddisk.

Hur ser du annars på övergången från engelska till svenska, dom senaste låtarna vittnar om du känner dig mer bekväm i det svenska språket, är det något du reflekterar över själv?

-Det blir mer angeläget på svenska. Sjunger man rock på engelska – som svensk – så tenderar rösten att bli mer som ett instrument som producerar ljud än något som innehåller ord. Däremot tycker jag engelskan funkar bra när jag är själv med gitarr och piano, som på Seabird-skivan.

Vad är förväntningarna inför Svanen?

Jag har inte varit så här sugen på att spela live på väldigt länge! Glädjen är tillbaka igen efter en period som varit kämpig (musikaliskt alltså) och det ska bli helt underbart att stå på scen – hoppas det kommer mycket folk nu när vi strävsamma samhällsmedborgare äntligen fått lön och studiemedel igen!

-Augustifamiljen har lyckats göra covers fint igen, deras favorit är The Weight, vilken hade du spelat?

Om jag fick spela med Augustifamiljen menar du? Hmm…någon av alla de tusen låtar som jag kallat “Världens Bästa Låt” – Pancho & Lefty av Townes Van Zandt får det bli. Det är faktiskt världens bästa låt.

Amen to that!.

Så nu vet ni vad som väntar er på torsdag, jag kan avslöja att dom låtarna som ska utgöra den riktiga debuten på svenska är rent fantastiska. Ni kommer märka det där, så se till att ta er till Jazzhuset på torsdag, så ses vi där.

 

Johannes Vidén visar vägen, igen…

Jag skriver oftast att “om jag hade varit en avlönad journalist”, mest för att på något sätt rättfärdiga mina tillkortakommanden och brister. Men mest för att få er att förstå vad den här bloggen handlar om, så ni inte förväntar er allt om alla. Ni får helt enkelt nöja er med att få lite av några.

Men, hade jag tagit mitt kall som Göteborgs ledande musikjournalist seriöst så hade jag bekämpat bakfyllan i lördags och begett mig till Kontiki där dom firade sin födelsedag. Men steget från en soffa i Majvallen till Änggårdens skogsdoftande höjder var för stort så jag gick miste om att se Johannes Vidén framföra låtar från sin kommande skiva. En skiva vi hoppas ska komma snart, men skivbolaget verkar te sig som ett skivbolag brukar göra.

Hur som helst, några demos har dykt upp på hans myspace som är värda en titt, kan meddela att hela versionerna av Det kommer ordna sig och Frid över en stjärna som föll är helt underbara. Jag vågar tro att framtiden ligger i det här.  Folk pratar om hur Hellström beskriver Göteborgs bakgate-tragik som ingen annan men jag börjar tro att vi fått en arvvinge även till det epitetet. Uppväxt t/r är sagan om min generation, om livet vi levde och minnenas sorg runt spårvagnshållplatserna vi växte upp på. Att sjunga om sprit, knark och våld skulle kunna vara förlegat om det inte vore så att det är så starkt förankrat i våran uppväxt, nätterna i Kungsparken och mornarna runt Järntorget kommer alltid vara en del av oss, hur mycket vi än vill glömma det.

Den sista demon som ligger uppe heter Sen jag har älskat dig är en smäktande pianoballad  och jag slipper fortsätta fundera på vilket låt jag vill ha på mitt bröllop. Kärlekssånger kan ju lätt bli trist, ni vet sådär Winnerbäck-trist eller varför inte ända nere på Melissa Horns nivå, det finns så många hemska gropar att falla i för att förlora trovärdigheten. Som att stå och sjunga på 2000-talet om hur man tar ett tåg till Paris, sånt vill man ju inte veta av som lyssnare, man vill ha något genuint, man vill ha något som känns på riktigt, något man kan tro och ta med sig. Där någonstans hittar vi Johannes Vidén och han står skrämmande ensamt längst ut i gränden, beredd att ta steget ut på Easy Street.

http://www.myspace.com/johannesviden

Det blir lättare om du har någon som väntar..

Jag sitter på en buss på väg hem från Jönköping till Göteborg nu,känner mig lite som unge herr Alme i den här videon. Jag befinner mig någonstans mellan ett brinnande vemod och en törstande längtan, ett konstigt stadie där man inte riktigt vet om man ska vara lycklig eller inte. Jag väljer dock att lämna vemodet vid väggrenen på Riksväg 40 och ta en flaska Southern Comfort med mig nerför easy street ikväll. Inte riskera nått och aldrig växa upp.

Är i det där gamla härliga stadiet att jag inte heller vill lyssna på någon ny musik, därför sitter jag nu med Joel Alme i lurarna i stället för det där som jag borde kolla upp. Men jag är ändå ganska lycklig i det. Joel Alme – Waiting for the Bells är en av årets bästa skivor och trots att han håller på blåvitt så älskar jag honom.

En annan som håller på blåvitt är Johannes Vidén, han spelar på Kontiki imorgon kl 21.00,men mer om det i mon.

Ikväll borde ni däremot gå till Pustervik där det dansas och ler, The Sunshine och I´m a lion spelar, det är inte tråkigt alls. jag missar det nog, ska till Majvallen på drinkar med dom jag älskar. Det är sånt man behöver göra när man spenderat en vecka i en högstadieskola i Jönköping.

Ta hand om er

Majakovskij är långt ifrån Göteborg..

Det största brott av allt är att bemöta det som brinner med en halvfuktig trasa

Jag brinner, Thorsten Flinck brinner, Johannes Vidén brinner, alla brann vi igår medan Göteborgshimmlen låg som en halvfuktig trasa över oss..


Föraktet lyser som ett vitt helljus över sorglöst folk som vandrar gatan ner..

Ingen som läser den här bloggen relativt ofta har väl missat Johannes Vidén, hans första singel Självsabotören har spelats flitigt sen jag fick den i April, och nu har den även släpps som singel. Låten finns att köpa på i-tunes för 12 kronor, jag köpte den förut av den enkla anledningen att jag tycker man ska stödja sånna här akter.

På spotify har ni den här Johannes Vidén & Bluebird Association – Självsabotören

Äh, vad fan, ni får texten med, så ni kan sjunga med.

Du tycker säkert jag ser ilsken ut, det finns en svarthet i ögonen som röjer mig. De milda dragen börjar suddas ut och i dess ställe bildas rynkor av avsky och hets; en spegelbild av allting inom mig.

Föraktet lyser som ett vitt helljus över sorglöst folk som vandrar gatan ner. Med sådana ord har du beskrivit mig så det är dags att jag avslöjar en hemlighet, jag hatar ingen alls utöver mig själv.

Och du kan döma mig hårt för det gör jag själv; ingen jury kan vara lika sträng. Ingen förlikning nås, endast gruvlig hämnd väntar självsabotören. Finns ingen sten som jag inte vänt, ingen uselhet som jag ej bekänt, människor som jag hittar aldrig hem, vi är självsabotörer.

Redan som barn kändes min kropp för trång, det var som själen ville tränga ut ur varje por. Musklerna ryckte till i frustration och när skammen växte fram blev glädjen djupt begravd, man kan lugnt säga att jag gräver än.

Så innan klubban slås i bordet vill jag att du tänker riktigt noga på berättelsen. Jag står på randen utav avgrunden och du kan sträcka din hand och dra mig bak igen eller knuffa mig till helvetet.

Och du kan döma mig hårt för det gör jag själv; ingen jury kan vara lika sträng. Ingen förlikning nås, endast gruvlig hämnd väntar självsabotören. Finns ingen sten som jag inte vänt, ingen uselhet som jag ej bekänt, människor som jag hittar aldrig hem, vi är självsabotörer.


Ett litet meddelande till samtliga i Sverige..

Johannes Vidén & Bluebird Association släpper debutsingeln Självsabotören måndagen 7 juni på egna etiketten Bluebird Recordings i samarbete med Warner.

Singeln, som redan snurrar på P3 och som Aftonbladets Fredrik Virtanen kallar “en svensk Cherry Darling”, släpps via  Bengans.se, iTunes, Spotify, Nokia Comes with Music, PlayNow Arena och andra digitala plattformar och är en försmak på debutskivan som håller på att spelas in med Kalle Von Hall och Emanuel Hallongren i Göteborg.
Johannes Vidén har beskrivits som allt från “en klassisk crooner med passion, inlevelse, dedikation och Memphis-glöd” till “årets Göteborgsartist” och “nästa års debutant” och väckte uppmärksamhet redan förra året med Den Sista Färden – “nu testar han modersmålet som blir därmed unik“, skrev Aftonbladets krönikör. Tillsammans med det storartade bandet Bluebird Association skapar han en flodvåg av ljud som ingen fördämning kan hålla undan.

För mer info och förhandslyssning, besök www.myspace.com/johannesviden
 
Live-datum:
2010-05-19 – Lilla Hotellbaren, Stockholm (med Bluebird Association)
2010-05-20 – Trädgården, Stockholm (solo)
2010-07-07 – Styrbord Babord, Göteborg (solo)

Människor som jag hittar aldrig hem

Igår kom man alltså hem från jobb och kvällen var vigd åt en vårfest i ett industriområde, det var fint, även om vi missbrukade både rökmaskinen och alkoholen. Ungefär såhär såg min vy ut hela natten;

Då temat var 70tals soul så lyckades ändå några flickor ta sig fram för att önska Lady Gaga, jag bad dom vänligt men bestämt att dra åt helvette.

Steget från gårdagens motown-madness till Johannes Vidén är inte särskilt långt. Göteborg är Sveriges Motor-town och i närheten av Masthuggstorget ligger uppenbarligen vårat eget “Hitsville U.S.A.” .

Det var nämligen där som Johannes Vidén spelade in sin nya bomb Självsabotören. Jag har tidigare efterfrågat mer låtar på svenska och nu bevisar  Vidén att jag inte behöver skämmas för att tycka det. Låten har ett sanslöst driv och tempo, pianokompet ligger fantastiskt och jag är säker på att till och med Roy Bittain skulle bli imponerad om han hörde det här.

Längtan och väntan på skivan känns nu enorm, jag har talat om det innan och jag kommer fortsätta mala på om det här. Vidén träffar mitt i prick på det som sammanfattar mitt tycke.

Låten damp ner i inkorgen i veckan men pga jobbet så kunde jag inte lyssna på den förens i går. Det var en hemsk väntat men nu ligger den där, i ipoden, med sina 5 stjärnor och lyser upp hela displayen. Som ett slags ensamt ljus i den kalla aprilhimlen.

Förra helgen var Vidén i Arvika och spelade på Värmlands filmfestival, en liten men sevärd film har vi här

http://www.myspace.com/johannesviden

Johannses Vidén-Det kommer ordna sig

Då har en ny låt anlänt, för ett tag sen egentligen men jag har dragit mig lite för att lägga upp den då jag mår lite illa av den där halsduken. Jag har dock kommit till insikt och bestämt mig för att fotbollsfrågor inte ska behandlas i denna blogg, som trots allt riktar in sig på musik och mjölkdrinks-realism. Johannes visade redan i låten Den långa färden att han gör sig lika bra på svenska som på engelska. Dom tre låtarna jag har hört från honom på svenska har varit väldigt bra, men det har även dom 5 låtarna på engelska varit. Frågan är då hur han ska lösa det?

Jag kan föreslå att den kommande cd´n ska utformas som en LP med en A-sida på engelska och en B-sida på svenska, fast i cd-format. Det skulle bli riktigt bra.

Låt oss nu lyssna, tillsammans