Monthly Archives: August 2011

Le Bataillon des Fous-Huckleberry Fous

Ibland kan jag ha dåligt samvete för all musik jag får som jag aldrig skriver om, det ligger en hel drös med låtar i pipelinen. Vissa faller i glömska totalt medan andra etsar sig fast. Det positiva med det är väll att ni endast får det bäst av mig istället för att jag bara ska reproducera pressutskick från dom stora skivbolagen (som jag gjorde i mitt tidigare inlägg).

Hur som helst, en låt som aldrig verkar lämna min spellista är Le Bataillon Des Fous – Huckleberry Fou. Le Bataillon des Fous som jag skrivit många gånger om innan är även dom en grupp som aldrig kommer lämna min spellista. Det är en blandning av allt det fina livet, britt-pop, vin, sagor, historia, romantik, ja allt man behöver. Deras förra skiva spelas fortfarande och ni som missat det borde kolla in den, Le Batallion des Fous – In The Name Of The Unknown God.

Hur som helst, deras senaste singel är bland de bästa jag hört i år, det borde ni med tycka.

Advertisements

Kedjan-Ringar på vattnet, för Världens Barn!

Då och då sitter jag och proklamerar för proletariatets  diktatur och förordar solidaritet och medmänsklighet, men gör jag något åt det? Mjae, kanke inte så mycket som jag borde. Jag byter inte Facebook-bild så fort något land drabbas av en galning och jag vädrar inte min avsky för diktatorer på twitter i tid och otid. Så därför är jag glad när andra gör någonting, och Sveriges så kallade urbana artist-elit har nu gått samman och gjort en låt för att hjälpa människorna på Afrikas horn. Väl rutet medborgare!.

Kedjan – Ringar på vattnet är en hiphoplåt som alla andra hiphoplåtar i det här landet, lite souliga flickor som förlöser någon refräng och ett gäng män som rappar vädrar sina hjärtan. Inget nytt under den solen alltså. Den enda som egentligen levererar  är Kapten Röd, men jag är en aning partisk.

Hur som helst så ska vi inte dissekera svensk hiphop i detta nu, utan göra det som är rätt, och det är att skänka pengar.

“Du kan rädda människors liv genom att SMS:a 50, 100 eller 200 till nummer 72 999 för att skänka motsvarande belopp, eller betala in pengar till plusgiro 90 1950-6 eller bankgiro 901-9506. 100 kr blir 50 vätskeersättningar och det räddar 50 liv.”

“Gruppen, som består av Aleksi ”Aki” Swalow, Amanda Jensen, Daniel Adams-Ray, Jasmine Kara, Jason “Timbuktu” Diakité, Jens Malmlöf, Björn ”Kapten Röd” Nilsson, Linnea Jönsson (Those Dancing Days), Masse Salazar, Mommo, Pauline Kamusewu, Petter Alexis Askergren, Ulises “Stor” Infante, Salla Salazar, Tove Styrke samt instrumentalisterna Björn Json Lind (flöjt) och Malin-My Wall (fiol), kallar sig för Kedjan. Idag är det premiär för videon, samtidigt som singeln släpps på iTunes och Spotify.”

Steget på Sankt Jörgen Park Resort på Söndag den 28e Augusti

Jag brukat hävda att Taube-scenen är Göteborgs trevligaste scen, den faller dock på att den ligger bland sockervaddstinna turist-barn och ficktjuvar. Sankt Jörgens Spa & Resort skulle också mycket väl kunna vara Göteborgs trevligaste scen, om den nu inte låg bland dödsskjutningar och vitt skräp. Fast om vi nu ska strunta i de geografiska och istället fokusera på scenen i sig, så kan vi ganska enkelt konstatera att det finns ingen finare spelplats i Göteborg än just Sankt Jörgens Park.

Jag va där i slutet av maj och såg Martin Rossiter & Azure Blue  och det var då en rent magisk kväll. Man behöver inte åka längre än till Majorna för att hämta något som skulle kunna toppa det, och jag talar inte om Roffe Ruff denna gången utan om Steget, elegant pianopop när det är som vackrast.

Deras skiva Förändrar Allting möttes med värme av både press och publik och efter en hel del olika spelningar på bland annat Stay-out West förra året och nu senast som förband till Kapten Röd på Röda sten så har dom blivit ett självklart inslag på Göteborgs-scenen. Steget – Magiskt är fortfarande något av de bästa som skrivits och känslan i Steget – Baby Baby Baby kommer aldrig försvinna. Så finns det då en bättre stol för Nils Dahl att sätta sig vid än bakom flygeln i Bula Bar, och med Matilda Sjöströms ljuvliga röst så förstår ni själva att ni inte kan missa det här. Det ryktas även om att en del nya sånger ska spelas, så bara det är värt en peng.

Fokusen ligger inte denna kvällen på varken mat eller spadande, utan endast på musiken. Så hoppa på 17-bussen mot Tuve eller stöd en friåkare och ta dig till hållplatsen Grimbo och gå sedan 200 meter åt rätt håll.  Inträdet är 100 kr som ni köper här, baren och restaurangen öppnar från klockan 4 om ni vill dra en Manhattan innan och Steget står på scen någon gång mellan 19.00 och 22.00.

Missa inte, risken finns att vi ses där!.

Petter Seander-When something dies

Petter Seander florerade ganska flitigt på den här bloggen runt februari 2010 då han släppte sin skiva Petter Seander – The Denial Of Me, Myself & I. En hemskt trevlig skiva faktiskt, det är trevlig och lättillgänglig pop som med fin fina melodier och bra sång gjorde en av 2010 års trevligaste skivor. Det som vi möjligen saknade var en vassare udd, någonting som stod som ett vrålande spjut rakt upp i det blå. Det är mycket möjligt att vi får det nu istället i och med hans skiva Til Death do us Apart som släpps den sista augusti. Första singeln heter When someting dies och är en patenterad pop-dänga, just som vi vill ha det.

För er som inte kan Petter Seander på sina 5 så kan jag meddela att det är just han som är så blond och lång bredvid Kristian Antilla på scenen.

Kom hem!

I början av april skrev jag om deras första vingslag i en text som hade kunnat stoppa pressarna på Gaffa vilken tid på dygnet som helst. Jag hade natur-referenser, jag drog paralleller till grekisk mytologi och knöt ihop allt med att syfta till något populärkulturellt som alla kan känna igen sig i. Med andra ord fick jag in allt det där som krävs för att skriva en text och få på publicerad på Gaffa. Dock är personangrepp och hot undantaget som bekräftar regeln, men nog om det, nu handlar det om Serenades.

Singeln Serenades – Birds har rullat flitigt i sommar, både på radio och i tv-reklamerna och inte minst i Que Clubs egna hyrbil. Så vilka fler kvalitetsmärkningar behöver vi då inför albumet Serenades – Criminal Heaven som släpps idag? Antagligen inga fler, men ni kan få en till av mig ändå.

Om en timme står dom på Bengans i Majorna och spelar, sjunger och kanske dansar, om ni kan, så borde ni gå dit, men om man som jag missar det så ska man inte misströsta. Det finns ju en morgondag och i morgon är vi lediga från både skola, jobb och möjlig samhällstjänst så då går vi och köper skivan, för det är vi värda så här vid skolstarten.

Jag ska ju dock inte ljuga för er, jag ligger ju som ni redan vet i framkant när det gäller sociala medier, o det gäller även digitala plattformer så visst har jag tjuvlyssnat på skivan redan. Så ja! det finns minst en fantastisk låt, en låt jag spelat sönder hela dagen och kommer fortsätta kvällen ut. Den heter Serenades – Come Home och är en 80-tals smekning i julskrud. Precis vad vi kan behöva nu när brittsommaren ger oss fingret. Det osar Band Aid – Do They Know It’s Christmas? med ett hölje av förlorarmentalitet. Lite glädje, lite ångest, lite ensamhet, lite desperation och en strimma hopp, allt man behöver för att julen ska bli som vi tror att den kan va om vi hade hetat Tom Waits.

I morgon kanske vi tar tag i hela skivan, eller så struntar vi i datorn och tar med baby ut på stan, det är minst lika bra det.

Bemästra det!

Konsten att göra en fjantig och dålig låt bra och betydelsefull

..kanske inte betydelsefullt, men ändå med en gnutta mer substans i än vad vi kräver, vilket inte är särskilt mycket i dagens karga klimat.

Något till sommarens sista servitris?

Då va höstterminen igång och men det menas inte bara att vi ska sitta hela dagarna o tolka vad Niccolo Machiavelli egentligen menade, det betyder även att den här bloggen är tillbaka i all sin prakt.

Ni vet ju alla vilken prakt det är jag kan uppnå här, och även vilken oprakt jag brukat uppnå, men om jag nu skulle uppnå min fulla prakt så skulle det ändå vara hästlängder ifrån det som David Alexander uppnår med sitt alias Summer Heart.

Jag berättade ju för er redan i mars att han skulle sätta tonen för sommaren och visst höll sig “Please stay” hela vägen, precis som jag sa, men inte nog med det så har han även lyckats ge oss andra pärlor. Så när ni nu sätter er ner på den där bakgården eller takterassen och tillkallar sommarens sista servitris så är det inte konstigt om ni gör det till dom här tonerna;

Samt så kan vi bjuda på vårens finaste låt en gång till.

Episka fingar från Azure Blue!

Det är underligt hur man ibland kan nöja sig med att lyssna på dåliga låtar på radion, möjligen för att man vet att det antagligen inte är något bättre alternativ på någon annan station. Därför fick jag en smärre chock när jag efter halva A*Teens – I Promised Myself förmådde jag mig att byta till P3 och fick då höra Azure Blue – The Catcher in the Rye istället. En liten strimma lycka och hopp letade sig genom vindrutan på hyrbilen och helt plötsligt så mådde man bra igen.

Jag har ju blandade känslor när det gäller P3, det är för lite musik och för mycket meningslösa program som Christer och dyl. Hur som helst, Vi ska inte tala om dom, det är onödigt, däremot ska vi tala om Azure Blue.

Som ni redan vet så är han på gång med sin nya skiva och vi fick för ett tag sen ytterligare ett smakprov som heter Fingers. Det är Azure Blue´s sätt att hylla den gamle Australiensiske sångaren Grant McLennan som dog hastigt i en hjärtattack år 2006 vid 48 års ålder . Grant McLennan som va frontfigur i The Go Betweens släppte sin version av Fingers 1992 på skivan Fireboy, och om det är någon som ska förvalta en sådan episk sång så är det Azure Blue, artister som gör det episka ännu mer episkt.

Så sätt er ensamma hemma ikväll, häll upp en dålig whiskey och ta in det här;

Jag lever i ett med samtiden!

Jag tänkte ta den här bloggen in i samtiden, du vet, relatera låtar till aktuella händelser, det är ganska populärt tydligen.

Så nu läser jag att det är kravaller i förorten Hackney i london, då kan man inte göra annat än att ta ett varsamt danssteg framåt till den här låten, för att sedan tveka lite i nästa danssteg och sedan återvända till bakgatan, som sig bör.

Sedan kan vi lika gärna slänga på en gammal kravall-klassiker på det;

Sommarens Soundtrack!

Man kan ju undra vad som hänt, varför ni inte får något av mig denna sommaren. Jag har inte glömt bort eller så, jag har bara haft fullt upp. Musiken har dock inte stått stilla för det och en av sommarens bästa soundtracks är utan tvekan Rigas – These Days. Jag borde ha givit er den här låten i början av Juni men jag tänkte att ni kunde få rulla er i gräset några veckor.

Hur som helst så minner Theese Days om fornstora dagar, då vi var oslagbara och om vännerna som gått vidare i livet samtidigt som vi själva står kvar och tror att ingenting fortfarande är omöjligt.

Singeln är den andra från den kommande skivan (sep 11) som heter Bring the dead. Då förra skivan var något av de vackraste som gjorts så är förväntningarna högt ställda. De två första singlarna är något mer sansade, men ack så ljuvliga, jag tror på det här, jag litar på att Årsta levererar igen.

I övrigt så fyller mannen bakom Rigas år idag, så vi säger Grattis till Henrik von Euler från Que Club!.