Monthly Archives: April 2011

Sådana här texter skrivs inte längre…

Azure Blue-The Catcher in the rye

En av förra årets absolut bästa låtar släpptes idag i ny kostym, det är den gamle irene-sångaren Tobias Isaksson som går solo i form av Azure Blue.

I september förra året skrev jag så här inför hans konsert på Svanen;

“Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.”

Jag tycker fortfarande samma sak, låtarna har dock växt något fruktansvärt med tiden och just nu är Azure Blue något av de bästa jag har i min ipod.

Isaksson har ju nu dock bearbetat låtarna en hel del och vi får se hur nya skivan låter, det enda som är skrivet i sten är att skivan antagligen kommer bli en av årets bästa.

Spontant så känns den tidigare versionen bättre, men det är bara för att jag inte är inlyssnad på den nya, det kan även bero på att jag är lite konservativ av mig ibland.

Ta hand om er, snart är låten mer känd än boken.

Vi hörs ibland, ibland för sällan

Det har varit lite tyst om Söderut på sistone, jag har ju skrivit om honom flera gånger. Dels vid den där spelningen på Jazzhuset i sommras när jag och cirka 20 stycken till i publiken fick uppleva en riktigt bra konsert. Nu är han aktuell för Arvikafestivalen, och det tycker jag är kul, inte för att jag ska dit, men det är kul för er andra.

jag slutar aldrig lyssna på Söderut – Ett Dygn Till, den minner väldigt starkt om dom där juli-nätterna förra året, då vi levde längst ut på fingertoppen av handen.

Här har ni en video med, den är väldigt fint gjort.

ta hand om er!

Intervju med Niklas Krig

För ett tag sedan så skrev jag om Niklas Krig, men det enda jag skrev då var att han var 24 år och från Malmö, det stämmer ju förvisso, men vi vill veta mer, vi behöver mer, för det känns som om hans tre första låtar är början på något stort.

Så vi va tvungna att gå till botten med det hela och fråga Niklas Krig själv, vem är egentligen Niklas Krig?

-Pust.. detta är den jobbigaste punkten. Om jag låtsas vara någon annan och skulle beskriva mig, så hade det varit något i stil med “glad, trevlig, folkskygg och lite osäker”. Jag är en väldigt trevlig kille (tror jag iaf), men ibland så hatar jag verkligen människor och föredrar att åka iväg med ett tält ut i skogen och leva med djuren istället. Det är lite lustigt att när frågan “Vem är du?” dyker upp så är skallen tom.. Jag får nog fylla på den här frågan lite senare!

Hur ser din musikaliska bakgrund ut?

-Jag började plinka på ett piano vi hade hemma redan när jag var 4-5 år gammal. Min morsa spelade gitarr i sina yngre dagar, och farsan var väldigt musikintresserad så vi hade alltid musik i hemmet i form av instrument och vinyl/cd-skivor. Jag fortsatte spela piano tills jag började gymnasiet. Jag valde att gå en musikinriktning, men när jag insåg att musiken blev en läxa så dog hela charmen.

Jag gav upp musiken där ett tag, och gymnasiet gick ju inte jättebra. 1 år efter gymnasiet så började jag för första gången att spela ordentligt på en gitarr. Det var ungefär då jag för första gången började sjunga till det jag spelade. Det var här jag kom igång ordentligt, och det var ur detta mitt första projekt kom igång. Då kallade jag mig för singer/songwriter, och skrev musik som var väldigt inspirerad av Jose gonzales. Jag spelade runt lite i Malmö, bla på Kanal Lokal (backstage med Dr bombay!) och på malmöfestivalen. Efter ca ett år så dog det projektet ut, och jag började fila på mitt nästa.

På roskildefestivalen 2009 träffade jag ett gäng halmstadsbor som alla sysslade med musik. Vi möttes upp i Malmö och dom fick hoppa på mitt projekt som jag då kallade för Krakatau (finns att skåda på http://www.myspace.com/krakataumusic). Vi blev mest ett rep-band, och spelade 2 “okej” spelningar, sen dog det också ut. Efter det så bestämde jag mig för att köra mitt eget race. Jag har alltid skrivit all musik till mina projekt, allt från gitarrplånket till stämsången. Nu skriver jag för mig själv i lugn och ro, och känner att det är så jag trivs bäst.

Du har som sagt hållit på med en rad olika projekt, känns det som om det är nu du har hittar rätt?

-Efter diverse projekt så känner jag mig mest hemma just nu. Jag kan sitta på mitt rum och spela in i timmar utan att känna någon yttre press eller påverkan. Eftersom det bara är jag som skriver musiken så är jag fri att göra i princip vad jag vill och experimentera med olika ljud och tillvägagångssätt, och när jag tillslut tycker det låter precis som jag vill ha det, så är det bara mig själv jag behöver dubbelkolla med så att säga!

 

Hur ser du på staden Malmö att utvecklas i? Känner du något behov av att flytta dig för att kunna få ut din musik mer?

-Jag tror att Malmö är en bra stad att utvecklas i rent musikaliskt. Här finns människor från alla håll och kanter, och här spelas även musik från alla håll och kanter. Man träffar så galet mycket folk som håller på med så spridda musikprojekt att det är omöjligt att inte bli influerad och försöka få in något av det i sin egen musik.

 

Hur ser du på textförfattandet? Lägger du stor fokus vid texterna?

-Textskrivandet är något jag försöker lägga vikt på, men jag är tyvärr ingen poet. Jag försöker att inte skriva allt för klyschigt, men det är alltid lätt hänt att man glider in på de banorna ändå. Beat my drums t.ex, där har vi text som i princip inte existerar. Jag satt med min brorson (3år gammal) och skrev lite ord på ett papper. Jag lät honom dra och rita och skriva fritt, och ur det så kom en text med ord som inte existerar, men som jag försökte sjunga. Vissa meningar hade jag redan bestämt, men många av orden jag sjunger är “påhittade”. Jag vet inte om det konceptet håller för fler låtar dock, men det var en kul grej att prova.

Dina låtar drar lite åt det melankoliska och nedstämda hållet, är det något vi kommer få se mer av eller kommer du visa upp en annan sida av dig också?

Jag tror att ni kommer få höra mig leverera allt mellan himmel och jord. Jag försöker hela tiden skriva låtar som är väldigt olika varandra, men som alltid har en röd tråd. Min utgångspunkt för den här EP’n är vad jag vill kalla “den grå ungdomen”. Lite av en väntan på att något bra ska dyka upp, så att man slutar springa runt i hamsterhjulet.

Hur ser då framtidsutsikterna ut?

-Framtidsutsikterna ser ljusa ut. Jag planerar att släppa en EP till sommaren, med iaf 2 av låtarna jag släppt än så länge. Sen har jag väldigt roliga projekt på gång, som jag tyvärr inte kan avslöja riktigt än men som jag hoppas och tror kommer skapa bra förutsättningar för att min musik kommer nå ut till en större publik.

Då antar jag att vi kommer få se dig på en livescen snart?

Jag hoppas verkligen det! Just nu är jag ju ett enmannaband. Jag hoppas att jag kommer kunna hitta några duktiga musiker som vill spela min musik.

Slutligen, den viktigaste frågan, när kommer du till Göteborg?

-haha, jag kommer till gbg så fort jag har ett band och en bokning! Men det kommer såklart att vara första staden jag spelar i när jag kommit igång 😉

Så där hör ni mina vänner, framtidsutsikterna ser ljusa ut, det verkar onekligen så.

 

 

 

 


Serenades-Birds

Ni kanske tror att jag drabbats av Andres Lokko-syndromet, men så är det inte, jag kan tipsa om musik som även andra känner till. Det ska jag bevisa nu.

När Markus Krunegård och Adam Olenius (Shout out louds) låg som två skadeskjutna fåglar så beslutade dom för att enas och låta deras två röster växa upp ur askan likt fågeln Fenix. Resultatet är minst sagt enastående, rösterna gifter sig lika bra som en förrätt i halv 8 hos mig. Dom kallar sig Serenades, lite lagom fånigt sådär men är man signad på Stranded så kommer man undan med allt.

Första singeln heter Birds, vilket även är ledmotivet till deras EP som dyker upp nästa vecka. Själv albumet kommer under brittsommaren någon gång, det kan bli trevligt. Birds är ju minst sagt en trevlig låt, snudd på fantastisk faktiskt.

Ladda ner låten här och gå till Södra Teatern i Stockholm den 26e Maj, för då debuterar dom on stage.

Paper Animals!

Då ska vi presentera för er ännu ett Eskilstuna-band som aldrig blir Kent, det känns bra, för det är det vi vill ha.

Que Club ska ta er den på den smutsiga klubbscenen, långt bort från alla former av falsksång och springande på hustak, vi ska dansa lite, några med bara överkroppen medan andra även kommer använda sina ben. För det är det de handlar om på något sätt. Mitt enda krav när det gäller klubbmusik är att jag inte ska få ont i huvudet, och det är faktiskt alldeles för ofta jag får det nuförtiden. Så då känns det skönt när två ynglingar från Eskilstuna City levererar musik som till och med jag skulle kunna tänka mig att dansa en hel kväll till.

Med överkroppen alltså, och ena armen.

Oliver Nilsson och Joakim Lundin heter alltså duon som utgör Paper Animals, ett relativt nystartat projekt som först nu ämnar att bli seriöst. Musiken beskrivs som Indie/electronica/experimental och är enligt min mening riktigt bra, början på något stort, om man nu vill säga så. Då grabbarna endast landar på 18 år så kan ni förvänta er mer från duon som förhoppningsvis kan skapa sig ett namn tack vare sin musik, till skillnad från dom där två flickorna från Stockholm som hoppar runt i munktröjor.  Just nu försöker Paper Animals få så mycket klubbspelningar som möjligt, allt för att nå ut med sin musik, så att det ska eka ända ner till alkisarna på parkbänken.

Inspirationen finner dom i animal collective, neon indian, blackbird blackbird, livet, konst och vin i stora lådor!, det sistnämnda får väll ses som någon form av grundkälla för att kunna skapa något överhuvudtaget.

Så mina kära vänner, vad väntar ni på? Ni som driver klubb kan ju kontakta dom direkt, och ni som inte driver  klubb kan ju starta dansen med fyra fram och ett tillbaks.

Jörlanda represent

Känner ni hur det pyr av ny musik här? Känner ni kraften i varje inlägg? Känner ni kraften av varje ton som slås an?

Jag ställer upp låtarna för er som på parad och går framför leden och inspekterar, blytunga står varenda vers rad efter rad,  beredda på död eller odödlig ära.

Ibland är låten bra för att den är bra, då åker den upp, ibland är det årets låt jag hittar, och då lägger jag upp den med. O någonstans där landar vi denna gången.

047 – Let You Go (feat. Tomas Halberstad)

047 har ju varit med i 10 år nu, så vi känner till dom lite  halvt, men det är nog med den här låten som dom kommer slå på riktigt, jag känner det på mig. Det här är fruktansvärt trevlig musik.

 

En skiva kommer nog innan sommaren, på den finfina Halmstadslabeln Pass this on. Kommer inte bli tråkigt alls.

Ta hand om er!

A happy whife is a happy life

Malmöbaserade bandet The Lost Crew som överraskade oss i höstas med dängan Make it har nu släppt en sång om att man borde hitta sig en fru. Första raden lyser “Fuck, I´m drinking to much”, bara det förtjänar väll en fjäder i hatten av mig.

 

Öppna dina trötta ögon och släpp ut det!

Riksväg 40 har aldrig sett så idyllisk ut när aprilsolen lyser in genom bussfönstret, jag är på väg hem till Göteborg, men jag kunde lika gärna ha varit på väg någon annanstans, köpenhamn, via hamburg till berlin, why not? April lämnar ingen oberörd. För det är väl som Hellström säger att april är månaden där alla som känner något sträcker sig ut efter vad som helst.

Albin Larslin skrev jag om i december förra året, då hjälpte han oss genom vintern, nu hjälper han oss att kyssa vintern farväl. Under vintern har Larslin och hans Bad dressed arctic explorers spenderat tid i studion och delar av det som spelats in släpptes på hans myspace.

Razorblade Blues som är en bländande duett med flickvännen Lisa Holm, där dom spelar roller som om dom vore Shane och Kirsty. Ett uppbrott trots underliggande kärlek kan vara ett uttjatat ämne, men det blir aldrig tråkigt när Larslin ligger bakom det, så mycket har jag lärt mig. Det är klassiska call and response-verser blandat med körsång från bandet laddat med en sådan ungdomlig energi att jag tror att jag är 16 igen. Jag vill bara dra till T-livs på Andra långgatan och köpa 2 stycken 6pack folköl och ett paket elixir för 100 kr och sedan ta Slottskogens höjder i besiktning.

Det är precis det musik handlar om, musiken ska öppna dina tröttna ögon och få dig att släppa ut det.

Larslin lyckas,i samtliga nya låtar på myspace,  och om musiksverige skulle sluta bry sig om gamla Snook medlemmar så skulle fler än jag också förstå det. Men jag vet att ni är med mig, det har ni ju lovat mig.

Egentligen

Egentligen borde jag tycka att dom här är för trötta, vilket jag kanske kan tycka.

Det är ändå en bra låt, och alltid gör den någon glad, eller någon ledsen, och det spelar ingen roll för egen del. Jag är likgiltig inför alla amerikanska indierock-band, ni är som trubadurer för mig.