Tag Archives: bob dylan

Dylan till Peace & Love 2011

Senast igår stod jag och drömde mig tillbaka till 2009 när jag hade den bästa veckan någonsin i mitt liv, den där veckan i mars när jag såg Lundell på globen, Dylan på Berns, Dylan på globen och Dylan i Malmö, då var det långt mellan lycka och leda.

Det hade la tisslats och tasslats om att P&L skulle boka Dylan, i takt med att han bokar fler och fler festivalspelningar i Europa (bland annat en i Odense (DK) i slutet av juni) så tillkännagav P&L att man skulle släppa en stor akt, det var väll egentligen redan då skrivet i sten men det är inte fören det är klart som den euforiska lyckan infinner sig.

Det är möjligt att Dylan idag inte är en vidare bra liveartist, det är möjligt att man kan tycka att det är en smula tråkigt att han står vid sin orgel med sidan åt publiken, att han gjort om sina låtar såppas mycket att man inte ens känner till dom. Det är även möjligt att man knappt hör vad han sjunger, att hans röst kan liknas vid en kråka, det är även möjligt att det är tråkigt att han spelar Cats in the well istället för Blowin in the Wind.

Allt det är mycket möjligt, och om du tycker så, så är det även mycket möjligt att du inte fattar vad det handlar om.

Jag minns när han spelade Just like a woman i Malmö och till och med uppmanade till lite allsång, eller i globen när han tog några danssteg ut  på scenen och möttes av ett jubel som Oskar Linnros bara kan drömma om, eller på Berns när han drar igång Senor som andra låt.

Sådana saker kan egentligen inte mätas, sådant kan aldrig slås, det blir helt enkelt inte bättre än så. Att lyssna på bootlegs från dom spelningarna är som att hålla fast vid en dröm.

Jag längtar tills Borlänge, jag längtar till att se ungdomarna längst fram som tror att Dylan ska komma ut och ställa sig i mitten av scenen och säga “hej borlääänge” på knackig svenska och sedan dra igång en akustisk version av Blowin in the wind. Jag längtar att få se deras besvikna miner när det sedan visar sig att han står med sidan åt publiken vid sin orgel och kraxar fram låtar som Cats in the Well och High Water, och de enda orden han förmår sig att säga är “thank you friends”.

Detta inlägg är inte ett försök för mig att sätta mig över er, det är bara ett sätt att få er att förstå att det är större att se Dylan ta ett litet danssteg än att se en hel Robyn konsert.

– Ända sedan vi blev så pass stora att vi kunnat boka artister på den här nivån har Bob Dylan stått högst upp på listan över namn vi vill ha. Jag tycker att det här i artistisk mening är det största som hänt både festivalen och Borlänge, säger Peace and Loves grundare och kreative chef Jesper Heed till Aftonbladet.

Mats Weman hade ett segment som hette Dagens Dylan på sin blogg, jag funderar på att köra något liknande, endast för att få er att förstå.

Advertisements

Även Dylan-dyrkarna borde leva i verkligheten..

Hur kritiserar man något man avgudar? kan man göra det? kan man leva med det?

Antagligen inte, men man måste ju samtidigt leva i verkligheten.

Så här lät det igår när Dylan intog Grekland.

På olika forum kan man läsa om hur awesome han var och hur fantastisk  han låter.

Det är väl ett faktum att hans röst är förstörd och man kan egentligen bara jämföra hans röst på en konsert med konserten som var innan, man kan ju inte gå på en spelning och tro att det ska låta som på 60-talet. Dylan-dyrkarna har ju till viss mån förstått det det och sitter numera och diskuterar fraseringen och betoningar istället för toner. Det dom inte har förstått är dock att en konsert med Dylan 2010 aldrig kan vara awesome. Det var ju iallafall det jag trodde, tills jag såg det där klippet från Vita Huset i vintras som nu är borttaget.

Dylans röst fungerar ju alldeles utmärkt 2010 om han håller sig i rätt register, lite lägre och lite lugnare, det är när han kraxar iväg som det blir så där jobbigt. Jag såg honom tre gånger förra året, spelningen på Berns var magisk av den enkla anledningen att låtvalen och hela atmosfären och känslan var rent fantastisk. Bootlegen därifrån lyssnar jag på ibland, mest för att minnas versionen av Billy och Senor.

Man får ta det lite för vad det är, han kan när han vill, bootsen från Brixton 2005 och det mesta från 2002 är fortfarande väldigt trevligt material men det kommer aldrig någonsin bli som förr, det vet ni ju om.

Så lev i verkligheten mina vänner.

Noterar att dom tagit bort allt med dylan på you-tube, stackars er, och spotify bjuder inte på mycket, tur att jag har 1243 låtar signerade Dylan i min hylla, sådär, fick jag sagt det med.

I mina vänner ögon lyser desperation..

Åkte på lite jobb och befinner mig i det som skulle bli tredje riket, var det tänkt. Det blev det inte, som tur va. Kan säga att Brukets skiva var väldigt bra och ni borde kolla upp det där.
Förutom den skivan blev det även en bootleg med dylan samt en skiva med fria proteatern. Bra grejjer de där.

Kom nog hem i mon, eller på söndag, eller på tisdag, men det märker ni.

Ta hand om er..

Petter Seander releasfest på Dirrty Records ikväll

Ja, jag har skrivit om honom förut, och igår släpptes han skiva Petter Seander – The Denial Of Me, Myself & I. Efter två genomlyssningar och lite svärord över att skivan inte ligger inne i CDDB-databsen så är jag ändå mer än nöjd. Petter Seander ska nu ut på en liten turné;

06/03 – Halmstad – Kåren – 20.00
11/03 – Uddevalla – Mitt Vardagsrum @ Mortens – 19.00
16/03 – Stockholm – Kafe 44 – 19.00
17/03 – Visby – Joda – 20.00
18/03 – Stockholm – Vinter – 20.00
19/03 – Varberg – Klubb PT @ Campus – 20.00
07/04 – Helsingborg – Dunkers – 18.00
09/04 – Göteborg – Pustervik Dansar och Ler @ Pustervik – 22.00
10/04 – Trollhättan – Feber – 22.00

Den 9e April spelar han alltså på Pustervik tillsammans med fantastiska Per Egland. Då är vi där.

Ikväll står han alltså i hörnet på Dirrty Records på Andra Långgatan, det är ingen åldersgräns, det är inget inträde och det är helt akustiskt. Det kan alltså bli väldigt trevligt. Jag ska dit, om jag inte får för mig något annat.

En värdig recension av skivan kommer i morgon tillsammans med någon form av rapport från kvällen.

I övrigt var det en bra dag igår, var nere hos min mormor en stund, hon är som alla pensionärer jävligt sur och trött på allting som inte faller henne på läppen. Så under några minuter hade hon hunnit med att ge både OS, nyrika och invandrare en avhyvling.Jag höll snällt med.

Sedan kom jag på att det var onsdag, och att skivor kommer ut då, så snabbt till Bengans där ja köpte Seanders nämnda skiva samt två vinyler med Steve Earle och Hank Williams Jr. Bakom mig i kön stod en  ung flicka som också ville köpa Seanders skiva, jag kom o tänka på den där gamla Flashbacktråden och kom fram till att hon antagligen har legat med artisten i fråga, men det lämnar jag osagt.

På väg hem så fick jag den briljanta idén att gå in på Dirrty Records, en idé som alltid slutar med att jag är minst 1000 kr fattigare då affärens bootleg-utbud är i särklass det bästa jag har sett i Sverige. När vi gick ut så var vi iallafall 990 kr fattigare men en drös skivor rikare. The Clash-The Boston Tapes är en inspelning från hösten 82, perfekt ljud från The Orpheum Theater i Boston. Pärlor som Armagideon Time och Straight to Hell varvas med dängor som Clampdown och Clash City Rockers.

Bob Dylan-Songs for Bonnie, inspelad i Bonnie Beechers lägenhet i Minnesota december 61. En flaska Jim Beam, en gitarr och lite gamla folksånger om uppbrott, kärlek och flykt är allt som behövs. Helt fantastisk inspelning.

Bob Dylan-The Brixton Box, jepp 2005 så gjorde han 5 kvällar i Brixton, 5 legendariska kvällar. Allt är  fångat på denna gedigna box. 10 skivor, 130 sånger som täcker allt han har gjort. Pärlor som Every grain of sand, Mississippi, You aint goin nowhere, Tomorrow is a long time samt covers som London Calling och Folsom Prison Blues. Denna bootleg är antagligen allt du behöver för att täcka hans senare år. Rösten kraxar ibland, men fraseringen och arrangemangen slår allt.

Ja herregud. vad ska detta sluta..

Ses ikväll!

Saving grace – en mässa med Bob Dylans gospellåtar.

Låt mig citera;

Saving grace – en mässa med Bob Dylans gospellåtar.

Omkring 1980 tar Bob Dylan ännu en vändning i sin oförutsägbara karriär och släpper tre skivor som övertygat och hängivet förmedlar låtar som “Gotta serve somebody”, “I believe in you” och “Saved”.
Dylan predikar ogenerat “det glada budskapet” och kliver på ett frustande gospeltåg.

2010 presenterar Gudstjänstfestivalen SAVING GRACE – en mässa med Bob Dylans gospellåtar. Musiken framförs av:

VALDEMAR göteborgsbandet som förtjänstfullt tolkat Dylan i flera olika sammanhang.

MATTIAS HELLBERG sveriges känsligaste rockröst med förflutet i legendariska Nymphet Noodlers, tidigare gitarrist i Hellacopters och senare sångare M. Hederos & M. Hellberg samt Nationalteaterns Rockorkester.

LONDON COMMUNITY GOSPEL CHOIR en av världens mest välmeriterade gospelkörer. Sedan starten 1982 har man samarbetat med bl a Sting, Elton John, Madonna, Depeche Mode, Westlife, Paul McCartney, Tina Turner m fl. Nu kommer fyra kvinnliga röster ur kören att medverka i mässan.

CISSI GLITTVIK, liturg, och LUDVIG LINDELÖF, predikan.

Nästa torsdag går vi allså i kyrkan, samma kyrka som jag är döpt i. Det kan bli magiskt med andra ord.

Que Club ställer sig bredbent!

Läser Hakelius krönika på aftonbladet om Springsteen, jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt och jag vet inte heller vad jag vill ha sagt med det här. Har skrivet en massa rader, som jag sedan raderat, jag kommer nog aldrig kunna förklara det hela.

Antingen förstår man det, eller så gör man det inte och förkastar Bruce som bredbent arenarock och helt glömmer bort The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle.

Det är svåra förhållanden man har till sina gubbar, jag skyltar gärna inte med att min LastFM sida ser ut så här;

1. Ulf Lundell 6091 spelningar

2. Eldkvarn 4566 spelningar

3. Bob Dylan 4308 spelningar

4. Bruce Springsteen 3708 spelningar

Okräddigt som fan, antar jag, men det är så det är, jag kan mala på om varenda tygpåse-pop band i hela Sverige, varenda elektropoppare i varenda förort och varenda rappare på varenda bakgata men at the end of the day så står Lundell där, på en piedistal och ser ner på dom och konstaterar att om ni ens kommer upp i en tiondel av det han gjort så ska ni vara mer än nöjda.

“Det finns människor som avfärdar Ulf Lundell, som inte är intresserade av vad han har att säga. För gammal, för kåt, för romantisk, för skör, för ” svag och manlig?
Såna människor är inga människor.
Jag kan inte se det på nåt annat vis.
Såna människor har inga hjärtan…”

Virtanen skrev det en gång och visst hade han rätt.

SÅ nu tar vi in gubbrocken på Que Club, vi välkomnar den med öppna famnar, vi försöker göra den kräddig igen. Eldkvarn blev kräddiga tack vare Håkan Hellström och Moneybrother, nu gör vi samma sak med resten.

Ställ er bredbent, öva in poserna och sjung med

Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.

Dylan- The 30th Anniversary Concert Celebration

Ibland fastnar jag i Dylan-stim, de kan inträffa på dagen då jag måste på No direction home eller I´m not there. Det kan inträffa på kvällen innan jag ska sova tillsammans med min ipod och då vet jag att jag har 3-4 timmar kvar innan jag kommer somna. Det är vackert men tidskrävande men ändå ett livsviktigt lebenselixier.

Idag kom det ett, tack vare https://queclub.wordpress.com/2010/02/15/its-lonely-at-the-top-for-dylan/

Denna gång blev det första delen i No Direction Home samt hela DVD´n från Madison i New York när hela musikeliten firade Dylans 30 års jubileum som artist. Det är vackert på många sätt, till och med George Harrisons lila kavaj och vita skjorta med pianonoter på kragen är vackra denna kväll.

Gladast av alla är The Clancy Brothers, argast av alla är Sinead O´Connor, Neil Young är den enda som ser fräck ut i sin patenterade redneck stil. Tracy Chapman har den bästa rösten av alla och The Band visar att dom fortfarande är världens bästa band. Johnny, Willie och Kris gör fina framträdande tillsammans med Mickey Raphael som antagligen är bäst i världen på munspel. Al Rooker utstrålar äkta lebensfreud när han spelar orgel på Mellancamps version av Like a Rolling Stone.

…så här kan jag hålla på i flera timmar, men det ska jag inte göra, ska bara avsluta med att säga att Ron Wood inte var vacker då heller, men han fick nog ligga ändå.

Höjdpunkten är nog ändå när dom kör My Back Pages, 9 stycket gitarrer låter kanske mycket på en och samma gång, men om det bland andra  är Neil Young, Eric Clapton, George Harrison, Roger McGuinn, Tom Petty, Steve “The Colonel” Cropper och så klart Bob Dylan som håller i instrumenten så kan det knappast låta dåligt, och det gör det inte heller.

Skivan finns på Spotify

Various Artists – Bob Dylan The 30th Anniversary Concert Celebration

Den gavs ut på VHS men finns på DVD om du letar i bootlegvärlden…leta där, för det är värt det.

it’s lonely at the top för Dylan..

Vi må snacka om indiepop från Lerum, Österlen, Linnéstan och Östersund, samt elektropop från Årsta och hiphop från Majorna, men at the end of the day så handlar allt egentligen bara om en artist. Mycket har sagts om honom under åren, från protestsångarnas räddare till judas till folkrockare osv fram till att man idag påstår att hans röst är slut och att han har omarrangerat sönder sina sånger. Även om han har förändrat sig enormt genom åren så kommer alltid kritikerna vara jävligt fel ute.

När Bob Dylan i höstas släppte sin julskiva så höjdes ännu fler röster om att han är slut och endast försöker krama ut det sista som artist. Därför känns det skönt att han kan gå in i Vita Huset och ge oss den bästa live-versionen av en av hans bästa sånger någonsin. För låt oss vara allvarliga, denna låten har aldrig egentligen varit jätte bra live, aldrig så att den slår studioversionen. Budokan skivan har ju sin charm, MTV unplugged likaså, samt övriga bootlegs som finns med denna låten men några mästerverk har det inte hunnit bli, förens nu.

Ett briljant piano, Tony Garniers på ståbasen och Dylan i mitten (!) av scenen med sin gitarr. Bara den uppsättningen får dom flesta att gå i gång rejält. Tankarna vandrar direkt iväg på en turné med det här konceptet. Men låt oss leva i verkligheten och i det som har skett. Så lyssna och se nu;

Hans röst är bättre än på många år och hans frasering är antagligen bäst någonsin.

Den finns även ute som mp3a,fantastiskt ljud på den med.

Jag är helt blown away…

Carpe Vester!

Carpe diem, in vino veritas, in aqua sanitas, ett rent samvete är den bästa huvudkudden, frukt är naturens egna godis, jag gillar att gå upp tidigt så jag får ut mer av dagen osv osv osv..

javisst, har jag blivit galen? nee de har jag inte, jag känner mig bara väldigt småborgelig av att gå upp tidigt på morgonen, och då försöka göra livet bra genom att mala på diverse uttryck, precis som ni brukar göra på era 8-5 jobb. 

Det ni inte förstår är att vi inte vill få ut mer av dagen, vi gillar inte dagen, vi vill helst att dagen ska vara så kort som möjligt, Carpe vester säger jag. Så oroa er inte, jag har inte blivit småborgelig, isåfall hade jag varit tvungen att hålla på blåvitt..

Om man nu ska ta sig upp så här okristligt tidigt så kan man lika göra det bra för sig, så morgonens låt kändes given

Det är väl omöjligt att lyssna på denna låten utan att tänka på kvällen på berns i slutet av mars förra året, de va magiskt och låten Senor och Billy var något av de finaste jag har hört. Fidel Castron har aldrig smakat så ljuvligt. Boot finns, men det vet ni väl redan? Hur som helst så får ni ett smakprov här

Bengans förstör min privatekonomi

Då drog jag på mig mina vita reebok classics för o på nått sätt matcha snön och begav mig till bengans.Målet var köpa en skiva, bara en, Almedals nya och inget mer på grund av lågkonjukturen. Det gick bra tills jag såg Karin Ström smeta ut sitt svara läppstift över kinden, jag kände att det var dags att ta henne från spotify och in i mitt vardagsrum, upp i skivhyllan och även in i ipoden, ett stort steg men det verkar som om hon klarar av det.

Sen sneglade jag bort på “10 skivor för en röding-borden” och såg att det var uppdaterade, har nog länsat dom borden 10 gånger hittils. Jag närmade mig långsamt, får syn på “Street Legal” med Dylan och sedan händer något, jag vet inte vad, men jag sitter nu hemma med 15 nyinköpta skivor.helskotta gött som Roffe Ruff skulle sagt.

Det blev en bra blandning av sådant jag inte hade, samt sådant som har rullat i spotify länge men sedan likt Karin Ström ska ta steget in i mitt vardagsrum. Sedan har vi skivorna jag en gång laddade ner i Napster som jag numera vill äga i fysisk form också. Jag e nöjd iallafall…

Almedal-Från kyrkogården

Karin Ström-Fantomhalvan

Bob Dylan-Modern Times

Bob Dylan-World gone wrong

Bob Dylan-Street Legal

Belle and Sebastian-The Life Pursiut

Tom petty and the heartbreakers-Damn the Torpedos

Bob Dylan-Down in the groove

Jimmy Cliff-Collection 

Leonard Cohen-Live in concert

Leonard Cohen-New skin for the old ceremony

Leonard Cohen-I´m your man

Johnny Cash-My Mothers Hymn book

The Band-Platinum

Dexy´s Midnight Runners- TOO-RYE-AY

Hellskotta gött alltså, nu får vi ligga lite lågt, byta ut oxfilén till fläskfilé o så..