Senast igår stod jag och drömde mig tillbaka till 2009 när jag hade den bästa veckan någonsin i mitt liv, den där veckan i mars när jag såg Lundell på globen, Dylan på Berns, Dylan på globen och Dylan i Malmö, då var det långt mellan lycka och leda.
Det hade la tisslats och tasslats om att P&L skulle boka Dylan, i takt med att han bokar fler och fler festivalspelningar i Europa (bland annat en i Odense (DK) i slutet av juni) så tillkännagav P&L att man skulle släppa en stor akt, det var väll egentligen redan då skrivet i sten men det är inte fören det är klart som den euforiska lyckan infinner sig.
Det är möjligt att Dylan idag inte är en vidare bra liveartist, det är möjligt att man kan tycka att det är en smula tråkigt att han står vid sin orgel med sidan åt publiken, att han gjort om sina låtar såppas mycket att man inte ens känner till dom. Det är även möjligt att man knappt hör vad han sjunger, att hans röst kan liknas vid en kråka, det är även möjligt att det är tråkigt att han spelar Cats in the well istället för Blowin in the Wind.
Allt det är mycket möjligt, och om du tycker så, så är det även mycket möjligt att du inte fattar vad det handlar om.
Jag minns när han spelade Just like a woman i Malmö och till och med uppmanade till lite allsång, eller i globen när han tog några danssteg ut på scenen och möttes av ett jubel som Oskar Linnros bara kan drömma om, eller på Berns när han drar igång Senor som andra låt.
Sådana saker kan egentligen inte mätas, sådant kan aldrig slås, det blir helt enkelt inte bättre än så. Att lyssna på bootlegs från dom spelningarna är som att hålla fast vid en dröm.
Jag längtar tills Borlänge, jag längtar till att se ungdomarna längst fram som tror att Dylan ska komma ut och ställa sig i mitten av scenen och säga “hej borlääänge” på knackig svenska och sedan dra igång en akustisk version av Blowin in the wind. Jag längtar att få se deras besvikna miner när det sedan visar sig att han står med sidan åt publiken vid sin orgel och kraxar fram låtar som Cats in the Well och High Water, och de enda orden han förmår sig att säga är “thank you friends”.
Detta inlägg är inte ett försök för mig att sätta mig över er, det är bara ett sätt att få er att förstå att det är större att se Dylan ta ett litet danssteg än att se en hel Robyn konsert.
– Ända sedan vi blev så pass stora att vi kunnat boka artister på den här nivån har Bob Dylan stått högst upp på listan över namn vi vill ha. Jag tycker att det här i artistisk mening är det största som hänt både festivalen och Borlänge, säger Peace and Loves grundare och kreative chef Jesper Heed till Aftonbladet.
Mats Weman hade ett segment som hette Dagens Dylan på sin blogg, jag funderar på att köra något liknande, endast för att få er att förstå.
Que Club 