Darkness on the edge of town-boxen, jaadåå

Likt japanska svärdsmidare så har John Landau suttit i flera år och bearbetat det som dom flesta Springsteen-fans väntat på sedan 1978. Man kunde släppt den lägligt till 30 års jubileumet för två år sedan men då hade det blivit en hafsigt sammansatt slutprodukt vars enda funktion skulle vara att dra in pengar.

Istället väntade man, och filade på materialet för att till slut få till den ultimata boxen. Bruce Springsteen & The E Street Band – Darkness on the Edge of Town är inte bara Springsteens bästa skivor, det är även något av det bästa som någonsin gjorts.  Tänk er det genomslaget han hade med Born to Run 1975, tänk då den pressen att följa upp det med en till kioskvältare. Den pressen kunde ju få en annan att vika sig, men inte Bruce inte, han gjorde precis det han skulle, han återvände till rötterna, till the essence of life som någon på HBO skulle sagt. Han skrev ihop 70 låtar i sin pärm och snickrade sedan ihop allting till 42 minuter och 55 sekunders ren perfektion.

5 låtar på varje sida, där precis som på Born to run varje sida börjar med en rejäl dänga ( Badlands/Thunder Road, The Promies Land/Born to run) samt avslutas med en storslagen episk ballad (Racing in the streets/Backstreets, Darkness on the edge of town/Jungleland).

Vi står fortfarande och skakar på huvudet i frågan om hur man egentligen kan skriva en sådan lugn låt om att köra en bil så snabbt?

Hela soundet på skivan är ren och skär perfektion, John Landau, Bruce och Steven van Zandt visste vad dom gjorde. I samband med Springsteens smäktande skildringar av den amerikanska arbetarklassen så blir detta den absolut bästa skivan han har gjort.

Ni kan snacka om hur han sålde ut sig till den stora massan i mitten av 80-talet, i hur han tappade trovärdighet i och med The Ghost of tom joad, i hur han gick Pop på 00-talet osv osv. Snacka ni om det, för den 17e November släpps The Promise: The Darkness on the Edge of Town Story och då kommer inte ett öga vara torrt i mitt lilla studentrum.

Extramaterialet är ju helt magnifikt, The promise, Rendez-vous, fire osv osv. Ja ni förstår ju.

CD 1: REMASTERED ‘DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN’
1. Badlands
2. Adam Raised A Cain
3. Something In The Night
4. Candy’s Room
5. Racing In The Street
6. The Promised Land
7. Factory
8. Streets Of Fire
9. Prove It All Night
10. Darkness On The Edge Of Town
CD 2: THE PROMISE (DISC 1)
1. Racing In The Street (’78)
2. Gotta Get That Feeling
3. Outside Looking In
4. Someday (We’ll Be Together)
5. One Way Street
6. Because The Night
7. Wrong Side Of The Street
8. The Brokenhearted
9. Rendezvous
10. Candy’s Boy

CD 3: THE PROMISE (DISC 2)
1. Save My Love
2. Ain’t Good Enough For You
3. Fire
4. Spanish Eyes
5. It’s A Shame
6. Come On (Let’s Go Tonight)
7. Talk To Me
8. The Little Things (My Baby Does)
9. Breakaway
10. The Promise
11. City Of Night

DVD 1: “THE PROMISE: THE MAKING OF ‘DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN'”

DVD 2: DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN (PARAMOUNT THEATER, ASBURY PARK, NJ, 2009)
1. Badlands
2. Adam Raised A Cain
3. Something In The Night
4. Candy’s Room
5. Racing In The Street
6. The Promised Land
7. Factory
8. Streets Of Fire
9. Prove It All Night
10. Darkness On The Edge Of Town

THRILL HILL VAULT (1976-1978)
1. Save My Love (Holmdel, NJ 76)
2. Candy’s Boy (Holmdel, NJ 76)
3. Something In The Night (Red Bank, NJ 76)
4. Don’t Look Back (NYC 78)
5. Ain’t Good Enough For You (NYC 78)
6. The Promise (NYC 78)
7. Candy’s Room Demo (NYC 78)
8. Badlands (Phoenix 78)
9. The Promised Land (Phoenix 78)
10. Prove It All Night (Phoenix 78)
11. Born To Run (Phoenix 78)
12. Rosalita (Come Out Tonight) (Phoenix 78)

DVD 3: HOUSTON ’78 BOOTLEG: HOUSE CUT
1. Badlands
2. Streets Of Fire
3. It’s Hard To Be A Saint In The City
4. Darkness On The Edge Of Town
5. Spirit In The Night
6. Independence Day
7. The Promised Land
8. Prove It All Night
9. Racing In The Street
10. Thunder Road
11. Jungleland
12. The Ties That Bind
13. Santa Claus Is Comin’ To Town
14. The Fever
15. Fire
16. Candy’s Room
17. Because The Night
18. Point Blank
19. She’s The One
20. Backstreets
21. Rosalita (Come Out Tonight)
22. Born To Run
23. Detroit Medley
24. Tenth Avenue Freeze-Out
25. You Can’t Sit Down
26. Quarter To Three

I mitt brinnande vemod så ska jag möta dig längre upp längs vägen…

Alldeles för bra egentligen..

Que Club ställer sig bredbent!

Läser Hakelius krönika på aftonbladet om Springsteen, jag vet inte riktigt vad han vill ha sagt och jag vet inte heller vad jag vill ha sagt med det här. Har skrivet en massa rader, som jag sedan raderat, jag kommer nog aldrig kunna förklara det hela.

Antingen förstår man det, eller så gör man det inte och förkastar Bruce som bredbent arenarock och helt glömmer bort The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle.

Det är svåra förhållanden man har till sina gubbar, jag skyltar gärna inte med att min LastFM sida ser ut så här;

1. Ulf Lundell 6091 spelningar

2. Eldkvarn 4566 spelningar

3. Bob Dylan 4308 spelningar

4. Bruce Springsteen 3708 spelningar

Okräddigt som fan, antar jag, men det är så det är, jag kan mala på om varenda tygpåse-pop band i hela Sverige, varenda elektropoppare i varenda förort och varenda rappare på varenda bakgata men at the end of the day så står Lundell där, på en piedistal och ser ner på dom och konstaterar att om ni ens kommer upp i en tiondel av det han gjort så ska ni vara mer än nöjda.

“Det finns människor som avfärdar Ulf Lundell, som inte är intresserade av vad han har att säga. För gammal, för kåt, för romantisk, för skör, för ” svag och manlig?
Såna människor är inga människor.
Jag kan inte se det på nåt annat vis.
Såna människor har inga hjärtan…”

Virtanen skrev det en gång och visst hade han rätt.

SÅ nu tar vi in gubbrocken på Que Club, vi välkomnar den med öppna famnar, vi försöker göra den kräddig igen. Eldkvarn blev kräddiga tack vare Håkan Hellström och Moneybrother, nu gör vi samma sak med resten.

Ställ er bredbent, öva in poserna och sjung med

Poor men wanna be rich, rich men wanna be kings,
And a king aint satisfied till he rules everything.

Bring them home (ett inlägg i militärdebatten)

Vaknade  för en stund sedan med en gnutta hopp i kroppen men sedan satte jag på Malou på fyran och vips så hade hon krossat det lilla lilla hoppet i samma andetag som hon sa “Svenskar i Afghanistan”. Jag kom direkt att tänka på en gammal Pete Seeger dänga

Pete Seeger – Bring Them Home (If You Love Your Uncle Sam)

Eller i en äldre version;

Kalla mig pacifist, desertör, landsförrädare eller vad som helst, men jag mår geniunt dåligt av hela militärapparaten. När Pete Seeger sjöng den här sången ville han ha hem sina fattiga arbetarsöner från Vietnamn (och senare Irak), det var alltså det de handlade om, det var inte deras krig. 

It will make the generals sad, I know
Bring ’em home, bring ’em home
They want to tangle with the foe
Bring ’em home, bring ’em home

Läget i Sverige är inte likadant, dom 500 svenska soldaterna som är i “Affe” vill vara där och om du frågar dom varför dom  vill vara där så är det inte för att dom vill hjälpa urinvånarna, det har dom antagligen inte en tanke på. Jag ska fatta mig kort, dom svenska soldaterna åker endast dit för att bli bekräftade som alfahanar, att känna delaktighet i något som dom tror gör skillnad. Det enda dom gör är att dom skrämmer skiten ur små barn när dom patrullerar med sina penisförlängare. Jag har flera kompisar som sagt att dom ska åka ner till “affe”, “fan va gött o åka till Affe asså” säger dom. Affe? som om det vore något jävla lekland, som man bara åker till i 6 månader för att få kalla sig FN-soldat och sen åker hem utan en tanke på landets utveckling. Dom kallar det “fredsbevarande”, jag kallar dom idioter och får egentligen bara lust att skalla dom.

Så på ett sätt vill jag inte ha hem dom, för jag mår dåligt av den stereotypa yrkesmilitären, men för Afghanistans skull kan jag tänka mig att göra mitt eget land rikare på 500 idioter, för det är de ni är, idioter!. Det finns bättre fält än slagfält där det mördas, tro mig.

Jag säger ändå som Bruce Springsteen i San Francisco 2006;

It will make the politicians sad, I know
Bring ’em home, bring ’em home

Jag vill dock förtydliga en sak, jag kommer iallafall aldrig stå på samma sida som er.

Så avslutar vi med Cornelis klassiska statement som jag skriver under på 8 days a week, för att medel för krig kan aldrig bygga fred