Monthly Archives: September 2010

Kite och Lisa Pedersen på Pustervik Dansar och Ler

Det där genomslaget jag efterfrågade i samband med släppet av singeln Jonny Boy har kanske inte infunnit  sig än men vi ska göra vad vi kan för att få ut ordet om Smålands bästa elektropop-akt. Det är helt enkelt dags att göra Tranås känt för något annat än att  legenden Piraten Nilsson jobbade som advokat i staden under några år.

Pustervik Dansar och Ler fortsätter att leverera, senast var stämningen på topp när Söderut spelade och det mesta talar väl för att det ska bli lika mycket folk denna gången. Kite spelade på Jazzhuset i våras, jag missade dom då men tänker inte göra det i mon. Den tredje och senaste EP´n III är så vacker så det saknas ord,A Little More Time är by far en av årets finaste melodier och nämnda Jonny Boy är så kraftfull att till och med jag börjar dansa, med hela kroppen alltså.

Jag gillar att dom bara gör EP´s, för många artister som har dille på att göra fullängdare och ger ut alldeles för många utfyllnadslåtar. Så jobbar inte Christian Berg och Nicklas Stenemo, dom jobbar med hög kvalitet, rakt igenom.

Så det finns ingen anledning att inte komma i morgon, chansen finns att få höra gamla dängor som Cannonballs, Ways To DanceMy Girl And I och Learn To Like It.

För att gänget bakom P D&L ska garantera en fantastisk kväll så har man även bjudit in Lisa Pedersen som support, hennes Lightblue´83 är en av årets bästa låtar och hela skivan Heart Monster Fear Machine är väldigt fin.

DJ´s kommer vara Ninjaspark, bra skit det med antar jag

Plats: Pustervik

Datum: 30 September

Entré: 80kr
Ålder: 18år

vi ses längst bak, med en southern comfort i handen, i vanlig ordning.

Risken finns att vi ses på Svanen sedan, jag känner inte till dom som ska spela där, därför orkar jag inte sätta mig in i morgondagens svanen för ni vet själva att det oftast är bra där. Men först och främst så intar vi Pustervik.

Advertisements

Pluralism!

Så om vi alla tar i i i

Pugh Rogefeldt – Finns det lite stolthet kvar finns det också hopp om bättring

Let’s drink to the salt of the earth

Förortsbo Albert Lindeman beskrev ändå förorten ganska väl, på min lilla runda  i min nya förort så fick jag faktiskt se både havande fjortonåringar och ett gäng ligister. Det är fint ändå, för några månader sedan gick jag bakfull bland “vinnarna” i Örgryte i Göteborg och såg upp på husen där dom lyckliga bodde. Nu går jag nyktert genom dom färgglada höghusen och ser upp på hur samhällets nedre skikt gör sitt bästa för att överleva dagen. Say a prayer for the common foot soldier som Mick Jagger  sjöng i Salt Of The Earth.

Gjorde även min första praktikdag idag, på en skola för den övre medelklassen  i Jönköping city, tog ett steg tillbaka efter att en 14-åring rättat mig i den engelska grammatiken.

Men tro inte att jag sviker mina ideal  för det, jag tjuvröker fortfarande bakom skolan, tjuvåker på bussen, tänker fortfarande lite snuskiga tankar ibland och blandar fortfarande ut min Sève Fournier med Ginger Ale och Lime.

Men framförallt så har jag inte svikit musiken, på torsdag är det Kite och Lisa Pedersen Pustervik, dagen efter är det KulturNatta som dom egentligen borde döpa om till StrukturNatta då det är sjukt dåligt organiserat, då ska vi iallafall se Söderut spela på synthar. På lördagen ser vi Ludwig Bell på sticky, bra dagar, det är bra dagar. För att sedan på söndag återvända till jordens salt i Råslätt Gård.

I Jönköping kan ingen höra dig skrika

But I’d trade it all tomorrow, For The highway instead

Bruce sjöng det redan 84 till Bobby Jean och Lundell sjöng det från Hotell Danieli i Venedig ett år efter.

För om du hör det här på en radio nånstans, så vet du vem jag skrev det till.

Men skit i det

Parken-Annas sång

http://blogg.svt.se/psl/2010/09/17/musik-med-parken-2/

Klubb Svanen- Azure Blue ikväll

Tobias Isaksson gör till slut det han talat om länge, han gör som Billy Bragg och beger sig ut ensam på scenen. Situationen med Irene var svår att hålla då det inte alltid är lätt att få 10 glada och duktiga amatörmusiker att kunna lägga gruppen som första prioritet. Själv är bäste dräng tänkte han och tog tag i karriären på egen hand och bildade Azure Blue, ett låtnamn som skulle få vilken Gaffa-recensent som helst att göra i byxan.

“Natten efter dagen efter. En höst efter en sommar som inte blev som den skulle. Finstämd pop med ett sväng vi inte visste att vi saknade och de mest eftertänksamma texter vi hört på mycket länge”

Jag hatar och fruktar alltid natten efter dagen efter, man skulle kunna säga att jag gör allt för att förhindra den, förskjuta den och förgöra den. Men den kommer ju alltid till slut ändå, och då kan man gott behöva lite hjälp.

Ska man ro ett sådant här solo-projekt i land så kan man ju även behöva lite hjälp, så varför inte plocka in David Pagmar som medproducent,den enligt mig fantastiska David Pagmar. Vissa känner honom som Montt Mardié andra kanske som Monty, Det finns två låtar ute på soundcloud, samt två remixer. Skulle jag alltså varit en journalist på Gaffa så hade jag väl skrivit att känslan man får av att lyssna på Azure Blue är som att” handfallet men fortfarande kontrollerat kasta sig ut från en vit klipphylla rakt ut i friheten, men istället för att slå sig mot medelhavets stenhårda yta så fångas man upp i ett stort blått hav av hoppfullhet”.

Jag hade kunnat skriva så, men det gör jag inte, för det säger inte ett skit om hur musiken låter. Istället konstaterar jag att det Azure Blue skapar är rent fantastiskt,så välproducerat och genomtänkt.Two Hearts träffar så fruktansvärt rätt, jag kan iband tycka att sådan här musik kan bli lite trött och menlös men Tobias Isaksson håller det  levande och driver  det hela tiden framåt. Det blir aldrig tråkigt, förens låten tar slut, alldeles för tidigt. Låten Little Confussions är även den en genial lite dänga. Det vilar någon trolsk skönhet över det hela. Helskotta gött med andra ord.

Behöver jag sedan säga att han ikväll står på Jazzhusets scen när Klubb Svanen slår upp dörrarna, som sig bör på en torsdag. Man kan alltid lita på Svanen, Det finns egentligen ingen anledning att stanna hemma, förra veckan var extremt trevlig  och Southern Comforten smakade finare än någonsin.

Nu ska jag bara låta Bus4you föra mig innanför vallgraven så jag kan ta mig hem till baby för vin och sång. Som sig bör. Vi ses ikväll. Längst bak, som alltid.

Djs: LONDON & POLEN + VIKTOR SANDSTRÖM

Jazzhuset
Torsdagar
22:00-03:00
18 år
www.myspace.com/klubbsvanen

Azure Blue på Soundcloud, lyssna själva.

http://www.myspace.com/azureblueswe#mce_temp_url#

Jag vet att det är tungt vännen, men det är lugnt vännen

Det är en massa musik som nu börjar dyka upp på Spotify, bobastian har vi ju skrivit om, samt Melodies in Mono. Det är bra saker helt enkelt, så hooka upp QueClub på Spotify så håller ni är relativt uppdaterade. Ny musik blandas med gamla dängor som man aldrig tröttnar på. Kör på det.

I övrigt så sitter jag i Jönköping City och pluggar inför en tenta, har gått på koffein-tabletterna nu då jag inte har någon form av kraft i kroppen. Jag är slut, helt slut. Utbränd tror jag bestämt, fråga mig inte hur, det enda jag gjort på sistone är att dricka vin.

I morgon tar vi oss dock hem till Göteborg igen, Klubb Svanen på kvällen och på fredagen så är det först Augustifamiljen på Liseberg och sedan Raekum Dexter på en St George i Majorna, svårt att vara lycklig då.

Så med andra ord så kommer vi ta tag i den här mediokra bloggen rejält under veckoslutet. Först ska vi bara klara av en här jävla tentan.

Folkets kamp är folkets hopp..

Jag tror den värsta chocken efter valet har lagt sig, jag tror det iallafall, jag är i alla fall inte självmordsbenägen längre. Det var jag däremot i söndags, tårögd och utan någon form av hopp låg jag på burgrevegatan och sökte tröst hos musiken.

Afzelius sa väl bäst hur jag kände i den här låten.

Kommer du kunna se dina barn i ögonen och säga till dom att du var en av dom som stod emot? Så vässa nu dina knivar och vakna upp, fatta mod och börja se dig omkring.

När hopplösheten hade lagt sig och planerna om att säga farväl från Älvsborgsbrons räcke stillat sig lite så dök han till slut upp, som en strimma ljus av hopp i det totala mörker som låg över lägenheten. Bertil Goldberg sjöng ut dom där orden som om dom var viktigare än någonsin, och visst är det det. Visst är det dags, på riktigt att visa att folkets kamp är folkets hopp.

Nynningen – Folkets kamp är folkets hopp/Efter dyning