Monthly Archives: December 2010

Dragvägen-Seven

Dom senaste veckornas mest spelade låt i min lilla ipod har utan tvekan varit låten Seven med Dragvägen, vilka är då Dragvägen undrar ni? Det kan jag med undra, för dom stod ju bara där helt plötsligt. Det fanns inga föraningar om vad som skulle ske, det bara skedde och nu är vi extremt förväntansfulla över vad som kan komma ur Andy Kres och Anders Tjernblom som utgör duon Dragvägen.

Anders Tjernblom är kanske mer känd som en av medlemmarna i Fulkultur som gäckat mig under hösten med låten Fuldans, jag är fortfarande skeptiskt till det där, men i övrigt anser jag att hela fulkulturrevolutionen är något fint. Förutom att sprida glädje med fuldans så är han även tillsammans med Joel Bergkvist med i duon Psychic Stunts. Andy Kres eller Andy Pop som han även kallas har också jobbat med en hel del olika projekt och jobbar för tillfället på en solo EP som lutar mer åt postrock hållet.

Tillsammans utgör dom alltså duon Dragvägen som är aktuella med låten Seven, en låt om hur liten man känner sig inför den stora kärleken, hur tuff man än är. Låten sätter sig direkt och man skulle utan tvekan kunna säga att det är en av vinterns hetaste dängor. Målet med dragvägen är att släppa en EP även om det inte är något som dom vill stressa fram, den kan komma om några månader och den kan komma om något år beroende på tid och lust. Trots det svenska  bandnamnet så kan ni vänta er mer musik engelska för att kunna bredda publiken ytterligare.

Det skulle förvåna mig om detta inte togs vidare, det är helt enkelt för bra. Ska bli spännande att se vad som kan komma efter Seven, ni lär få höra det här.

http://www.myspace.com/dragvgn

Albin Larslin hjälper oss genom vintern..

När Bobastian släppte Brista eller Bära tidigare i höstas så antog vi att sommaren drog sitt sista andetag inför den stundande vintern. Den där känslan man fick då är långt långt borta nu, nu är vi mitt i ett stort kallt helvette och det är svårt att komma ihåg vad det är man  längtar efter, tills man hörde Albin Larslin.

Plötsligt minns man ju när man sprang på dom där hustaken och betedde sig som om man var 16 år igen med kroppen full av Vinbål a`la Fayance.

I Karlskoga City så hittar vi alltså Albin Larslin and The Bad Dressed Arctic Explorers, Albin Larslin som även är medlem i Abbey Orchestra ställer sig nu stadigt på egna ben. Det hela har gått ganska snabbt, det hela formades i sommras och i september skrevs dom första låtarna och i mitten av oktober låg dom första låtarna uppe på Myspace. Lite lovord från diverse bloggar och vips så fanns den där lilla hypen där som jag ämnar att spä på med mina respektfulla omdömen.

Jag kan ju inte göra annat än att beundra den energin som han besitter, han kör fullständigt över oss samtidigt som det är så oerhört kontrollerat. Han har hittat en perfekt balans i soundet, sån här musik är svår, det kan lätt låta förlegat, som ett plastigt plagiat utan varken substans eller trovärdighet. Det finns nästan lika hål att trampa i som dom Winnerbäck trampat i. Albin Larslin får det dock att låta fräscht och det blir definitivt aldrig tråkigt. Larslin lyckas hålla intresset uppe genom hela låtarna och det är mycket tack vare texterna. Man kan ju bygga sin musik som gubbarna i Austin där man låter musiken följa texten, man kan också göra som eh typ Hoffmaestro och strunta i texten så länge det “svänger”. Albin Larslin tänkte inte välja mellan två goda ting och lägger istället fokus vid båda delarna och bygger istället upp en känsla i låtarna som flera andra artister bara kan drömma om.

Holly Golightly, Clowniorita och Thats when we´re scared är tre debutlåtar som slår omkull oss ordentligt. Spontanitet, energi och framförallt glädje är ledorden i musiken och med texter om småstadens desperation och kärlekens frustration som ändå bottnar sig en slags tillförsikt inför framtiden. Det är vackert det hela.

Förutom dom tre låtar vi har att tillgå nu så är ytterligare fem låtar under inspelning, av dom åtta låtarna så kommer alltså fem stycken väljas ut för att släppas på en EP i början av nästa år. Den ännu namnlösa EP´n kommer släppas i en liten upplaga och såklart även på i-tunes och spotify. I och med det släppet så kommer antagligen bokningarna rulla in så ni kan förvänta er att se Albin Larslin runt om i Sverige under våren och sommaren 2011.

Lasse Tennande sjöng för 20 år sedan om hur han ville ha Sånger som brinner, Albin Larslin ger oss det.

http://albinlarslin.blogg.se/

http://www.myspace.com/albinlarslin

Verkstaden revisited

Hade jag haft ett band, eller ah, jag har ett band, som heter Huskuren, av den enkla anledningen att vi är det naturliga botemedlet mot det sjuka samhället. Problemet är att vi inte kan spela så bra, och vi har bara repat en gång. Jag spelar melodika och försöker sjunga, det går sådär, men vi gör det med hjärta och vi gör det med stolthet.

Hade jag dock fått bestämma så hade Huskuren låtit som Verkstaden, små finurliga popsånger med rötter i proggen och själen i socialrealismen, precis som jag vill ha det.

Verkstaden är Edvin Sildén, Petter Träff och Annika Forsberg och ligger lite i vassen och lurar med sina romantiska vardagsskildringar från stockholms utkanter. Likt en gerilla i dimman så slår dom dock till lite då och då, som i våras när dom gav mig sommarens soundtrack Jag håller det för mig själv. Rader som “han tänker inte ofta på dom broar han bränt, för han jobbar nästan jämt” hade kunnat vara titeln på boken om mitt mediokra liv. Den tidigare släppta EP´n På havets botten är även den något av de finaste jag hört.

I höstas dök dom upp igen, från ingenstans och gav oss två nya låtar där Det enda jag vill är en ytterst vacker och skör visa om kärlekens alla vändningar. Man skulle kunna tro att Verkstaden går efter den gamla punk-devisen som 70-talets proggare anammade att det räcker med att du lär dig tre ackord så länge du har något att säga. Så är dock inte fallet, utan Verkstaden är en samling skickliga och smått genialiska musiker, som även om dom sätter texterna i fokus så skapar dom en fantastisk helhet som inte går att sluta att lyssna på.

Så när vi nu sitter på söndagseftermiddagen och inväntar lite glüwein så sätter dom in en liten advent-attack i form av Götgatan 25 revisited. Låten låter som Verkstaden ska låta och förväntningarna på ett helt nytt album växer sig allt större.

Det är sådan här gräsrotspop som är stenen  under min världs vickande bord, Verkstaden fortsätter helt enkelt att ge oss drömmar att leva för, eller gift att dö av.

Götgatan 25 Revisited

Verkstaden

Varje dag får jag ett bytt bevis…

Jobbar just nu på en julshow, eller det borde kallas Gin&tonic-VM för det är ju fan det enda dom dricker. Det är en härlig mix av folk, vi har ungmiljonärerna i ena sidan av baren som dricker G&T, på andra sidan har vi några plåtslagare från Hisingen som dricker redbull/vodka. Mitt emellan dom har vi snabbköpskassörskor från Kungsbacka som ska ha en “en sån där Mocccchhhiito” för att det ska tydligen vara “inne”.  Det hela är ganska beklagligt om man ska se på det med nyktra ögon och det enda gemensamma dom här människorna har är att dom är idioter.

Några andra idioter är våra kära Sverigedemokrater som anser att dom “fått vatten på sin kvarn” nu när självmordsbombarna tagit sig till Bullshit city. Jag vet inte, kära SD, men ni har alltid fel. Så försök inte.

Nu är jag ledig i 4 dar, då ska vi ta tag i musiken…

ta hand om er

Ikväll är jag stolt proletär fast långt ifrån ett jobb här..

Gunstlingarna i Bobastian bjuder in till en cigg och ett glas vin under köksfläkten.

http://vimeo.com/17135121

Bellman, Taube, Vreeswijk, Lundell & Plura

Tidigt i  våras skrev jag om hur Pluralismen var bestående, och visst är den det. Även om den går upp och ner så är den aldrig så lågt att han inte är närvarande, för det är han, i vilken dy jag än ligger i.

I våras var Plura nere i någon sorts dy, mediadrevet hängde ut han som värsta sortens knarkare och  han gjordes till åtlöje inför hela Sverige. Några gram på Kometen och världen stannar för en stund, jag vet inte, men va fan, det e väll inte första gången liksom. Skivan Tuff Lust gjordes ju inte bara på mellanöl den heller.

Nu är det dock andra tongångar, Plura blir folkligare för varje dag som går, vänner som alltid förkastat Eldkvarn som gamla gubbar börjar nu vända i den frågan. Nu är han ju den där mysiga Plura, som alla vill vara med. Vackert.Men jag tycker faktiskt det är bra, ni kan behöva lite Plura i era liv, ni skulle må bättre av det.

Så för att dra mitt strå till den där stacken så ger jag er nu en spellista med deras bästa hits och deras bästa guldkorn. Det är inte en enda dålig låt här, så sätt dig nu ner och ta en tripp från Hunger Hotell till Hollberg Hotell.

Från Hunger Hotell till Hollberg Hotell

https://queclub.wordpress.com/2010/03/04/pluralismen-ar-bestaende/

Mauro för fan, man firar ju jul i Lerum med!

Det går väll inte att missa att julen är på ingång, tv´n börjar redan rada upp komedierna med Arnold Schwarzenegger som vi älskar att se och vi ojar oss över dyrt det egentligen är med saffran. Musiken kommer ni väll också klaga på antar jag, jag kan väll förstå er, eftersom ni fortsätter lyssna Triad – Tänd Ett Ljus och Adolphson & Falk – Mer Jul år efter år.

Mauro Scocco trodde att han släppte årets jullåt för nån vecka sedan när han försökte vara lika mycket New York som Per Bjurman i låten Julkort från New York. Malena Ernman tror väll att hennes överarmar ska hjälpa henne till att bli årets frälsare men så blir det ju inte, det kommer inte bli som ni tänkt er, för årets jullåt kommer från Lerum City.

Om tidernas jullåt kommer från Shane Macgowan och Kirsty MacColl och förra årets jullåt kommer från Bob Dylan så är det alltså grabbarna i The Berndt som kommer med guld, rökelser och myntta. Lagom till julebryggen.

The Berndt-Maybe a dog är årets jullåt, härligt, gött, o allt det där.

Dom spelade förra veckan på henriksberg när Kräftskivefestivalen bjöd på klubbarrangemang. Jag hade ju kunnat vara där om inte den där skolan va så viktig för mig. Misstro mig inte, The Berndt är viktiga dom med, men det vet dom ju redan om.

När vi talade med Emil Lundin i början av sommaren så snackades det om att man skulle gå in i studion och försöka kanalisera all den där energi bandet har till att göra något lite mindre spretigt utan att för den sakens skull inte förlora spontaniteten. Där någonstans hittar vi även soundet på den nya låten, det låter alldeles utmärkt, slipat och fint. Fortsätter dom på den inslagna vägen så kan jag nog lova att nästa skiva kommer bli en succé som kommer skapa vågor från Aspen stora nog att täcka hela Sverige.

Så tro mig mina vänner, tro på mig. För jag har väll aldrig ljugit för er innan va?

Hade detta varit en blogg bland alla andra bloggar så hade jag också haft en krystad adventskalender och räknat ner, upp, fram, tillbaks och antagligen fel. Nu jobbar jag ju inte så, det jag jobbar med däremot är listor, så förvänta er listor. Bra jävla listor, inga gaffa-listor eller Andres Lokko-listor, utan bra listor, med substans och en ärlighet som Birro bara kunde drömma om.

ta hand om er!

Can´t help but wonder where i´m bound

Det går inge bra nu, den där skolan och de där så kallade livet verkar ta upp den mesta av min tid. Så vill inte jag ha det, jag vill vara fri som en fågel tidigt i maj och inte alls så fri som en fånge inne på hall.  Jag minns knappt vad jag tänkt eller vad jag gjort, det enda jag minns är Erik Homburger Erikson och hans psykosociala jävla utveckling.

I morgon kan vi dock kyssa barn- och ungdoms-psykologin adjö, efter några tenta-öl  så rullar vi tillbaka till Göteborg, för det är väll det som är mitt hem?

Eller  är de det? man börjar ju undra…