Tag Archives: simon ljungman

Känn ingen sorg för mig Varberg..

Sommaren 2001 var den sista sommaren som jag spenderade helt och hållet på familjens lantställe strax söder om Varberg, jag lyssnade på i stort sett bara på två saker då, hiphop och progg. Jag var dock hemligt överförtjust i Håkan Hellström och hans debutskiva, det var dock aldrig något jag kunde ta med mig ut till Slottskogen och spela för göbbarna när det vankades folköl i bergen. Näe, jag fick nöja mig med att lyssna på Håkan i smyg i mitt pojkrum.

Den sommaren så kunde jag tillsammans med en kompis från Borås dock inte vara utan Håkan, han var med oss hela den sommaren, på varenda cykeltur och varenda strandpromenad, så på något sätt så kommer den skivan alltid vara förknippad med dom där vägarna längs västkusten. Det var inte utan att man log när man hoppade på den där cykeln igår kväll för att cykla den där vägen in till Varberg med Känn ingen sorg för mig Göteborg i Ipoden. Trots att det var 8 år sedan jag cyklade den där vägen så svängde cykeln av sig själv genom Träslövsläge och Södra Näs, jag behövde inte tänka, bara cykla och le.

Slutdestinationen var Majas vid havet, en trevlig liten restaurang som bjuder på fantastisk underhållning under hela sommaren. Kvällen till ära så skulle Augustifamiljen stå på scen, tillsammans med hemliga gäster. Något jag aldrig skulle missa.

Bland dom röd-svettiga semestersvenskarna så fann vi även en och annan kräddig indie-frisyr, några gubbrockare samt några som antagligen sett på På Spåret under vintern. Trevande inledning bland publiken även om pojkarna i bandet var på gott humör från början, Wreckless Eric – Whole Wide World sitter i allafall som ett smäck som inledningsspår. Det var väll först när Ebbot dök upp som publiken vaknade till, och sedan tog det aldrig slut. Titiyo kom och gjorde en fantastisk version av Bob Dylan – It’s All Over Now Baby Blue, sedan eskalerade det hela när Theodor Jensen dök upp, åh herregud.

The Plan – Mon Amour fick hela stället att smälla av totalt, det går egentligen inte att beskriva hur bra allting var, Simon Ljungman sjöng The Hollies – He Ain’t Heavy He’s My Brother, Daniel Gilbert gjorde den bästa versionen av Goin’ To Acapulco jag någonsin hört. Ebbot sjöng Johnny Cash – Ring Of Fire med en tamburin på huvudet.

Ah ni förstår ju, sådär kan jag ju hålla på hur länge som helst, det ville liksom aldrig ta slut, dom spelade i nästan 3 timmar och ändå stod publiken och skrek efter mer. Under ett av extranummrena så sjöng Theodor Jensen och Oscar Wallblom Håkan Hellström – Dom Dimmiga Dagarna (Foggy Days) till Stefan Sporsén som fyllde år efter klockan 12. Det var bland det finaste jag någonsin hört.

Samtliga på scenen var helt galna, Ebbot sa att det kändes som en turnéavslutning och visst kändes det som om vi hade varit med om något extra. När Oscar Wallblom river av Tom Petty and The Heartbreakers – American Girl till ett annat välkänt piano-intro så är stämningen helt otrolig, att man sedan ger oss Band – The Weight som avslutning så finns det inte mer att önska.

Det är svårt att förklara det där, men det var bland det bästa jag har sett, så om ni inte sett dom den här sommaren så är det nog för sent, men jag lovar att återkomma om dom gör någon mer spelning efter kvällens gig på Blomstermåla i Särö.

Det var alltså inte svårt att vara lycklig när man cyklade hem i totalt mörker klockan 1 på onsdagsnatten, med Hellströms debut i lurarna och när man kom tillbaka till stugan så satt farsan och drack öl på verandan, vissa saker förändras aldrig.

Advertisements

Då ska vi fröjdas på Liseberg med Augustifamiljen

Kl 19.00 steg jag upp ur sängen idag, fräschade till mig och intog Lisebergs entré kvart i 8. Är extremt kluven inför vad jag tycker om Liseberg, på ett sätt älskar jag atmosfären, dofterna, glädjen och allt det där men på samma gång så hatar jag alla träningsoveralls-kids, turister och alla andra low-lifes. En gång i veckan borde dom ha öppet för bara Göteborgare som är över 20 år. Då hade det varit trevligt.

Dock kan man bortse från walla-kids och norska handbollskids när Augustifamiljen bjuder upp till sång och dans. Det var rejält med folk i bänkraderna och på serveringen. Pensionärer, krädd-pöpparna, Håkan-kidsen, Svenssonfamiljerna, Evisu-kidsen och så jag då, alla va vi där och oj vad trevligt det var.

I början av mars så slänge jag iväg ett mail till familjen där jag tyckte att dom skulle repa in Handle With Care med The Traveling Wilburys då den skulle passa som handen i handsken, och visst hade dom haft tankar på den låten tidigare så det föll sig naturligt att öppna med den låten ikväll, dom borde öppna med den varje kväll. Riktigt Riktigt bra.

Det skulle vara en hemlig gäst ikväll, jag sa till mitt sällskap att det antagligen skulle vara Peter Jöback, jag fick ett skratt som svar då det vore osannolikt att han skulle vara på Liseberg en fredag i maj. Men visst var det Jöback med sina tindrande ögon som gav oss finfina versioner av bland annat Chris Isaak – Wicked Game.

Simon Ohlsson från Silverbullit skrämde sedan slag på pensionärerna när han drog av lite låtar med bland andra Led Zeppelin, hans scenspråk är ju helt fantastiskt, han välte notställ och lampor, låg på golvet och skrev och var alldeles alldeles underbar.

Störst jubel fick dock Joel Alme när han drog av  No Class, skivans starkaste spår, helt klart. Fruktansvärt bra det hela. Gästartisterna gick av och på scenen och klassikerna avlöste varandra. Så här borde man ha det varje fredag.

Anledningen till att Augustifamiljen inte spelar oftare är väl att efterfrågan på ett band utan en sångare inte är så stor men ikväll visar man att man har hittat rätt. Jag är även säker på att dom skulle klara sig alldeles utmärkt utan gästartister, Simon Ljungman, Hästpojken-Oscar och Daniel Gilbert bjöd alla på riktigt fina sångnummer.

Sveriges tightaste band ser ni på Taube-scenen dom här datumen i vår

Fredag 21 Maj

Fredag 28 Maj

Onsdag 2 Juni

Jag kommer vara där varenda gång, det borde ni vara med. Trots att dom inte spelade The Weight.

Sveriges bästa kapellmästare