Category Archives: Indiepop

Klifton Filente-Breaking the clouds

En levande stad är en stad i förändring, och dess musikliv följer samma mönster. Men varken staden eller musiken är värt någonting om man inte värnar om det som varit. Att ta till vara på historien är minst lika viktigt som att ständigt förnya. Därför är det skönt att bo i en stad med ett musikliv som både är historiebevarande och innovativt. Där någonstans finner vi Klifton Filente som med dofter av 60-tales harmoni i Paul Simons anda blandat med en smula Jackson Browne och Kalifornisk melankoli. Den nya skiva Breaking the Clouds är så behaglig att lyssna på och lika mjuk i rörelserna som den första snön. Lika lätt, bräcklig och sårbar, fylld av hopp, längtan och oro. Allt detta fångas redan i första låten Foremost of the Westeners och sedan fortsätter det genom samtliga 8 spår. Jonas Lundvall som han egentligen heter beskriver kärlekens långa och krokiga väg genom  kampen, förlusten, vägen tillbaka och vägen ner igen. Något vi alla kan känna igen oss i.

Det hela är välproducerat och Klifton Filentes fjärde skiva sedan han gick solo (efter The Winston Solution) är i min mening den bästa och det kan även vara början på något stort. Så ladda ner skivan på hans bandcamp och njut vidare där.

 

 

 

 

 

 

 

 

Klifton Filente på Spotify.

Advertisements

Daniel Gilbert leder oss, taktfast.

Ingen gör mig lyckligare än Daniel Gilbert, så är det bara.

Jag och många med mig längtar starkt efter nya skivan!

[Ingenting] planerar ny skiva!

Enligt PSL så är ett av sveriges absolut finaste kapell i startgroparna till att spela in en ny skiva.

– Vi har många låtar och ska bara hitta rätt stuga att lära oss spela dom i och hitta rätt barnmorska att förlösa dom. Men det kommer bli den mest fantastiska skiva som ett svenskt band gjort och som alla mirakel dyker den nog upp om sisådär 9 månader.

Så säger alltså gruppens frontfigur Christopher Sander, det låter spännande och det låter strålande.

[ingenting] – Tomhet, Idel Tomhet är enligt mig iallafall en av de 10 bästa svenska skivorna någonsin. Jag kan aldrig sluta lyssna på det.

Galenskaper på Lagerhuset!

Göteborgs bästa klubb Pustervik Dansar och Ler som under Pusterviks spa-vistelse numera huserar i Lagerhuset bjuder ikväll på något utöver det vanliga. Inte bara det att dom bjuder på tre välkända och oerhört bra göteborgs-band utan vi får även vara med om något unikt, The Berndts uppvaknande i en ny stilig skrud.

The Berndt har sedan januari 2010 seglat under vingarna på den här bloggen, eller om det är tvärtom, antagligen tvärtom. Hursomhelst så älskar jag det The Berndt gjorde på debutskivan The Berndt – GBGBG och spekulationerna om uppföljaren har varit vida och vilda. Någon efterfrågade kanalisering av energi, någon ville skita i allt och bara köra på, en annan sket i vilket så länge han får vara med i ett band. Den enda försäkring vi har angående kvalitén är egentligen att det är inspelat i den legendariska Nacksvings-studion. Att en studio som gett oss skivor som Tältprojektet – Vi äro tusendenNationalteatern – Rövarkungens ö och den sjuka klassikern Motvind – Känn dej blåst ska ge liv åt Lerums största band är egentligen ganska självklart. Uppgiften att axla detta musikaliska arv kan anses en aning övermäktigt, därför behövdes det något speciellt, något nytt, rentav något så revolutionärt som att helt enkelt byta namn, skapa sig ett nytt varumärke genom att skrota ett gammalt. Som när Caligula & Co betalade 1 miljon för att göra Göteborg till Go:teborg, fast ändå inte.

Så säg välkomna till Theo Berndt, Upstate Göteborgs färskaste band.  Idag den 10e December är det officiella datumet för omstarten och det ska så klart firas på Lagerhuset. Senast vi sågs, va på Pustervik i juni 2010, då var det galet, det var fullsmockat och det var svettigt. “Jävlar vad populära dom verkar vara” sa jag, “Jävlar va trångt det va på pendeln in från Lerum” sa en annan. Sanningen ligger väl där i mellan någonstans. Hur som helst så vet vi inte riktigt vad vi ska förvänta oss av kvällen, ni gör bäst i att inte missa det hela, för det kommer bli galenskaper!.

Ett annat band som jag skrivit om sedan dag 1 är BOA, detta utmärkta lilla pop-kapell har charmat oss hela hösten, dels genom singeln Push men även genom pärlor som Vagabond, Pool och Raincheck. Lyssna på samtliga på deras soundcloud  eller på spotify Boa – Forever and never.

Som om detta inte vore nog så bjuder man även upp The Tension som redan tagit över Tyskland men väntar nu på genombrottet på hemmaplan, det borde och kan komma när som helst, och då kan ni ju stoltsera med att ni redan känner dom. Deras singel Electricity är inte tråkig alls!

Så ta er dit för guds skull, jag ska försöka ta mig dit, det kan bli svårt, men jag ska göra vad jag kan.

DJ Ikväll är Magnificent Olle

Datum:10 December 2011
Tid: 22:00 – 03:00
Ålder: 18år
Plats:Lagerhuset
Gatuadress: Heurlins Plats 1
Stad/ort:Göteborg, Sweden
Pris: Förköp: 80 kr / Dörren 100kr
Biljetter: http://www.pusterviksbiljetter.com/ http://www.ticnet.se/

Lagerhuset ligger ca 200m bortom Pustervik mot vattnet.

Ny låt från Per Egland!

Per Egland förgyllde min senvinter 2010 tack vare den makalöst bra skivan Slut dina ögon och dröm om Egland samt en finfin spelning på Pustervik. Ända sedan dess har vi väntat på nytt, men Egland har många järn i elden så vi får helt enkelt vänja oss vid väntan och längtan. Efter att ha hört nya singeln, så kan vi enkelt konstatera att det har varit värt det.

Ni får även en gammal klassiker.

Link

Azure Blue-Rule of thirds

Sedan september 2010 så har Azure Blue  varit smått central i mitt musiklyssnande, så det är med både glädje och stolthet vi kan presentera årets mest efterlängtade album, Azure Blue – Rule of Thirds.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan ni läsa vad pressen säger om skivan, vad jag tycker om den, det vet ni ju redan. Inledande Azure Blue – Fingers är magiskt, och den har varit det sedan dag 1. Den får mig att drömma om en skiva där Tobias Isaksson azurifierar sina favoritlåtar, det hade varit rent magiskt!

Summer Heart-My forever Smile EP

När jag skrev om Summer Heart  i mars månad så visste vi inte riktigt var det skulle barka hän,  Summer Heart – Please Stay blev mycket riktigt en av sommarens finaste bitar och bara för det snöar, haglar och blåser så ska vi väll inte lägga känslorna på hyllan?

Summer Heart, eller David Alexander som vi kan kalla Malmö-sonen är på gång med riktigt stora grejer, han har under året släppt flera låtar och flera remixer, så det går bra nu, kan man lugnt säga.

Nya EP´n är lite drömsk och trolsk sensuell som vanligt, det är så behagligt och harmoniskt så man får lust att bli religiös.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summer Heart spelar även på Jazzhuset torsdagen den 15e December, kanske ses vi där?

Följ Summer Heart på Facebook

Navet brinner!

Jag har skrivit om Navet förr, det vet ni ju om. Navet – For the show är en av årets bästa låtar, den blir aldrig dålig, aldrig någonsin.

Jag älskar Navet, medlemmarna är sympatiska och trevliga och deras musik är så ljuvlig så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Nu pratar vi inte sönder det här, nu lyssnar vi.

Navet är även on the road en hel del, följ dom på Facebook

Exklusivt på Que Club: Melodies in Mono´s nya singel 1990

Då jag skrivit om Melodies in Mono tidigare och hyllat hans melodiska synthpop i och med förra singeln Comfort Pills så känns det både  hedrande och stort att idag kunna presentera nästa singel från Max Ekholm.

Melodies in Mono-1990

“Låten handlar om 1990, året då jag började i första klass. Skolan var som en käftsmäll, och jag fattade rättså snabbt att det inte skulle bli som jag tänkt mig. Är du annorlunda så märker folk det direkt. Ett utanförskap var oundvikligt.”

Att blanda lyrik om det stora utanförskapet och nedslagna förväntningar med bländande synthpop är storslaget. Jag har tidigare varit inne på ämnet när jag skrivit om Steso Songs, hur man kan lyckas med att göra glad och förhoppningsfull musik fast med melankoliska och deprimerande texter. Det blir så komplext och motsägelsefullt så att det i slutändan blir så fruktansvärt bra. Sådan musik kan aldrig bli tråkig, sådan musik kan inte dö, se bara på Springsteen, vi står fortfarande 32 år efter att att Darkness on the Edge of Town släpptes och undrar hur man kan göra en sådan långsam låt om att köra en bil så snabbt. Om vi står om 32 år och undrar hur vi kunde sittdansa till en låt om grusade förhoppningar återstår att se, men jag är säker på att Melodies in Mono kommer vara med oss en lång tid framöver.

1990 inger oss dock med en del hopp inför framtiden, och det känns bra och nödvändigt. “Det stora utanförskapet” som det kallas måste ju faktiskt till slut leda till den stora revanschen. Det hade inte varit vänligt av honom att lämna oss ensamma på skolgården med bara en ryggsäck full av nedslagna drömmar.

En EP lär vara på väg i Januari och på tisdag kan ni även köpa singeln 1990 via i-tunes. Om ni skulle befinna er i Frankrike så kan ni skratta er lyckliga då  Comfort Pills snart går upp i rotation på studentradon,Sacrebleu att man bor i Jönköping!.

Så in och lyssna på det jag anser vara ett av dom mest intressanta namnen i syntharnas annars ganska dunkla värld år 2010.

http://www.myspace.com/melodiesinmono

http://sv.wordpress.com/tag/melodies-in-mono/

Göteborg är inte stort nog..

Jag antar att jag sagt det förr, men jag kommer fortsätta säga det, Pustervik dansar och ler är Göteborgs bästa klubb. Dom försöker inte konstla till det, försöker inte spela svåra med Andres Lokko-musik som ingen annan har hört utan dom ger publiken det dom vill ha. Ibland känns det som om klubbformaten i Göteborg är ett jävla självändamål, att man försöker framhäva sig själv som någon sorts indie-orakel. Det är då jag blir lycklig av att se hur kön igår utanför Pustervik ringlades lång och väl inne så var stämningen på topp. Delar ur Augustifamiljen var där och firade att dom släppt Håkans nya singel. Då jag endast hade tid för Söderut så var det snabbt in och snabbt upp för att beställa min traditionella Southern Comfort med Ginger Ale och lime. Strax därefter så vandrar Andreas Söderut på tillsammans med Gustav Hammarlund, Ida Gillner och Fredrik Ulmhage.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det här är så jävla bra, jag förstår inte hur folk kan fortsätta missförstå det här, eller vad är grejjen? Det borde stå 300 personer dansande personer framför scenen, han borde sälja ut vilket ställe som helst. Men jag antar att det är så det är, får man ingen “familjen-hit” så kommer man stå där på bakgatorna med sina synthar, men jag hoppas och jag dricker för Söderuts framgång.

Jag var helt enkelt tvungen att se vad Andreas själv tyckte om konserten och om signingen med Wonderland records.

-Spelning i Göteborg igen, senast jag såg var det på Jazzhuset inför en blygsam skara, sen dess har du både hunnit med att bli signad och varit med i GPscen, Hur var förväntingarna?

-Visste inte vad jag skulle förvänta mig men det var ordentligt med folk och quizzet på Haket före spelningen hade också stor uppslutning. Det kändes som att publiken var med i matchen!

-Ja det var bra med folk igår, hur tyckte du att det gick?

-Det gick så bra det kunde! Hade bra kontakt med större delen av publiken och det tekniska fungerade som det skulle. Vi har alltid massa apparater kopplade till varandra så det är gött när det funkar.

Var dealen med Wonderland det som behövdes för att allting skulle ta fart?

-Dealen kom efter GP Scen-spelningen och det första Wonderland gjorde var att boka spelningen på Pustervik. För oss är det grymt för motivationen att få ett bolag som väntar på material och har åsikter om allt från låtarna till live-framträdandet.

-Nu behövs det bara en till bandmedlem, hur går sökandet?

-Sådär faktiskt, har haft några intresserade men hittills ingen som gjort som Gustaf, Fredrik och Ida: ringt mig och sagt -jag ska vara med! Vi söker faktiskt två medlemmar, en för syntbas och en för trummaskiner/beats.

-Ni jobbar med en fullängdare, hur går det?

-Det går bra! Vi har 15 låtar som ska jobbas upp sen ska vi gallra ut de 10 bästa och göra en platta som hänger ihop från början till slut.

-Synthpop på svenska är ett ganska smalt format och det är svårt att nå ut, ser du det som ett problem eller är det bara något som triggar dig till att nå ut ännu mer?

-För mig är det inget problem alls, själv lyssnar jag inte på musik efter genrer, en bra låt är en bra låt, punkt. Och jag vet att jag inte är ensam om det. Ska man däremot få en bred trendkänslig massa att tycka vi är the shit så så är det problem. Lyckligtvis varken kan eller vill jag ha det som mål: jag vill göra Söderut så bra att jag om 10 år kan lyssna på det och känna yes, jag gjorde precis det jag ville.

-Att bli finalist i GPScen lär ha ökat intresset för din musik, har du märkt någon effekt av det?

-Jepp, lite nya fans, lite fler bloggar där vi är omnämnda. Har vi en spelning syns det lite mer, mycket tack vare Sebastian på Wonderland ska tilläggas.

-Spelning på pustervik, då kommer vi osökt till den obligatoriska pustervik frågan, hur många gånger har du blivit utslängd därifrån?.

-Ingen än. Mina bästa/sämsta kvällar har jag inte haft i Gbg (än). Däremot har jag blivit utslängd av en konstapel med batong i Prag en gång.

När kommer jag få höra “Ett Dygn till”?

-Det blev ingen Ett dygn till igår! Däremot tycker jag att du ska infinna dig på vår spelning på kulturnatten den 1 oktober vid Röda Sten (mer info kommer), då kommer vi att spela den igen.

-Innan H.H så frågade du publiken om dom kommer rösta med plånboken, huvudet eller hjärtat. vad kommer du rösta med?

-Till största delen hjärta, lite med hjärnan och absolut inte med plånboken.

Så nu vet ni till och med hur ni ska rösta. Söderut finner ni enkelt på Spotify och som ni precis hörde så kommer skivan snart, men så länge så njuter vi av Ett Dygn Till, som fortfarande är bland de finaste jag någonsin hört.

(Fotot är taget av Mette Muhli)

There is a light that never goes out!

(jag ska avsluta alla mina texter med dom raderna, bara så ni vet).