Come with me and we can take the long way home

Alla män med känslor och någon form av musiköra har väll haft sina perioder med Tom Waits, om inte, så lär den komma den dagen era vackra flickvänner lämnar er.

Min djupaste period med Tom Waits lyckades jag tajma in samtidigt som min djupaste period med Charles Bukowski, antagligen inte den bästa perioden i mitt liv.

Jag lyssnar inte så ofta på Waits nuförtiden, kan bero på att jag är bra mycket lyckligare nu än vad jag kanske va när jag låg på vardagsrumsmattan och kved till Tom Waits – Long Way Home. Och visst fan var det en lång väg hem, men den var värd varenda snedsteg för att komma dit jag är i dag.

På den tiden var jag nära att tatuera in raden “I put food on the table
And roof overhead , But I’d trade it all tomorrow, for the highway instead”. I dag skulle jag aldrig byta bort varken vårat matbord eller vårat tak för motorvägen, inte ens en glimt av motorvägen, jag har sett den, jag kan det där, no mather what Townes van Zandt säger i låten  Highway Kind.

Hur som helst, Tom Waits försvinner dock aldrig, han är ständigt närvarande, därför är det inte mer än rätt att han numera är medlem av Rock and Roll Hall of Fame. Så här såg det ut när Neil Young tog emot honom, det är fint de här.

Här har ni en gammal spotifylista jag gjorde med Waits; TomWaits.

Hans första skiva är fortfarande de bland de finaste som gjorts.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s