Monthly Archives: November 2010

Ett Blues Liv

Jag funderar lite stilla på om det finns någon annan artist är Cornelis som varit så närvarande genom hela mitt liv. Min första skiva var förvisso GES-När vi gräver guld i USA men jag kan inte riktigt säga att Orup och pojkarna är speciellt närvarande i mitt så kallade vuxna liv. Jag minns däremot bilresan i England med Första vackra dan i maj och brödernas skratt åt raderna med farsan och fantomens häst. Jag minns som alla andra även dom där skollägren med Brev från kolonien vid lägerelden. När tonårsrevolten sedan kom på högstadiet så stod jag och sjöng Avanti Popolo i pojkrummet till min nyliberala familjs stora skräck. Victor Jara dök upp där någonstans i mitt röda vrede och solidariteten med Sydamerika växte samtidigt som raderna ¡El pueblo unido, jamás será vencido! stod som blytunga verser beredda på döden eller odödlig ära. Fick även då skivan Cornelis Vreeswijk – Cornelis Vreeswijk sjunger Victor Jara. Rätten till ett eget liv i handen och Cornelis knöt ihop även den säcken.

När slagorden till slut mest kändes som plattityder så fick jag ändå ett lite mer pastoralt förhållningssätt till politiken och började luta mig åt socialrealismens lugnande axel så stod även Cornelis där och sjöng om Getinghonung Provencale. Ville jag få mina åsikter i militärdebatten sagda i sång så sjöng jag Desertören, ville jag vaggas till söms så lyssnade jag på Till Jack. Ja, ni börjar förstå, jag kan sluta raljera.

Det är ju dock ett problem när man är folklig, och folkkär framförallt. Det blir enkelt en missvisande bild, dom flesta känner väll Cornelis som en stor nallebjörn som var lika mysig och härlig som han var i Rännstensungar. För det är väll så vi vill att han ska vara? Vi vill väll inte veta av att han var på ständig jakt från Kronofogden samtidigt som han göttade amfetamin på Gyllene Freden. Sånt vill vi ju inte veta. Eller hur?. Hur ska man då sammanfatta ett liv som varit så  varierande. Klas Gustavsson gör det fantastiskt bra i boken Ett Blues Liv, och den titeln säger väll egentligen allt. Vid dagens slut så finns det ju bara två sorters musik, det finns blues och så finns det yippiee-dieee-do-da och som ni även vet så vet man ingenting om blues fören man ätit sten. Det är så det är.

Så när filmen om Cornelis i kväll går upp så ska det bli spännande att se hur Amir Chamdin har tacklat det hela. Tänk om regissörerna till Walk the Line hade gjort en film om hur Johnny Cash bara sjöng bas medan June sjöng tenor. Jag är skeptisk, 1 timme och 40 minuter skulle jag inte ens kunna sammanfatta mig eget liv på, och vad fan har jag gjort?

Jag skulle kunna döma ut det här som ett halvdant försök på förhand, men det tänker jag faktiskt inte göra, utan ser med förhoppning fram på kvällen.

Mest intressant är väl att se hur dom gestaltar Fred Åkerström, som för mig är numret större är Cornelis på alla sätt. Men honom ska vi inte avhandla här, det tar vi när boken om honom kommer senare i höst.

I övrigt tar vi en lugn helg, lite lammrostbiff, nått glas vin, lite fotboll men inte mer. Det får räcka så.

Ta hand om er

There ain’t no grave gonna hold my body down

Har äntligen hittat en kyrkogård i Jönköping, inte för  att jag vill ha min sista vila här men jag gillar att promenera på kyrkogårdar. Med förra årets bästa skiva [Ingenting] – Tomhet, Idel Tomhet i ipoden så flanerade jag mellan fabrikörer, postiljoner, byggherrar och sjömän i skogskyrkogården. Ni behöver inte tro att jag svikit mina ideal och blivit kristen på riktigt, nej nej, jag gillar bara kyrkogårdar.Man får lite perspektiv på livet när man går där. Det började nog när jag bodde i Bellevue och strosade på Kvibergs kyrkogård och när jag sedan bodde i Örgryte så var Östra Kyrkogården en utmärkt plats att vandra på. Det var väll bara under mitt år vid Majvallen jag inte hade en kyrkogård, Gud var iofs inte så närvarande vid den tiden av mitt liv ändå. Det var ju där jag insåg att synden var en del av paradiset.

Nu sitter jag ju här i Råslätt och inser att vinet inte smakar mer än vatten. Då kan man behöva lite spirituell närvaro.

Johnny Cash – Ain’t No Grave

Det var ju bara en lögn..

Ni kanske tror att jag inte överlevde Parken, och visst var det knappt. För det var en fantastisk kväll, det var det. Sen dess har livet gått sin gilla gång som det heter. Då min “Att göra-lista” ser ut exakt som Johnny Cash´s “To do-list” så finns det inte alltid tid för bloggande.

Nu sitter jag i Haga och är lite öl-bakis efter gårdagens Champions League, funderar på att åka till Jönköping, det är ju tydligen där jag bor. Lyssnar annars mest på Azure Blue och Eldkvarn nu, en fin blandning. Catcher in the rye är ju faktiskt en av årets bästa låtar.