Människor som jag hittar aldrig hem

Igår kom man alltså hem från jobb och kvällen var vigd åt en vårfest i ett industriområde, det var fint, även om vi missbrukade både rökmaskinen och alkoholen. Ungefär såhär såg min vy ut hela natten;

Då temat var 70tals soul så lyckades ändå några flickor ta sig fram för att önska Lady Gaga, jag bad dom vänligt men bestämt att dra åt helvette.

Steget från gårdagens motown-madness till Johannes Vidén är inte särskilt långt. Göteborg är Sveriges Motor-town och i närheten av Masthuggstorget ligger uppenbarligen vårat eget “Hitsville U.S.A.” .

Det var nämligen där som Johannes Vidén spelade in sin nya bomb Självsabotören. Jag har tidigare efterfrågat mer låtar på svenska och nu bevisar  Vidén att jag inte behöver skämmas för att tycka det. Låten har ett sanslöst driv och tempo, pianokompet ligger fantastiskt och jag är säker på att till och med Roy Bittain skulle bli imponerad om han hörde det här.

Längtan och väntan på skivan känns nu enorm, jag har talat om det innan och jag kommer fortsätta mala på om det här. Vidén träffar mitt i prick på det som sammanfattar mitt tycke.

Låten damp ner i inkorgen i veckan men pga jobbet så kunde jag inte lyssna på den förens i går. Det var en hemsk väntat men nu ligger den där, i ipoden, med sina 5 stjärnor och lyser upp hela displayen. Som ett slags ensamt ljus i den kalla aprilhimlen.

Förra helgen var Vidén i Arvika och spelade på Värmlands filmfestival, en liten men sevärd film har vi här

http://www.myspace.com/johannesviden

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s