Dan Berglund & Sven Wolter på Lorensbergsteatern

Det var med kluvna känslor med intog den avslagna BitburgernBishop Arms efter gårdagens konsert på Lorensbergsteatern.

Teatern var full till hälften och det var en spänd och förväntansfull publik som välkomnade Dan Berglund in på scenen. Vi visste ju inte riktigt vad vi skulle få, att Sven Wolter skulle dyka upp visste vi, och att dom då skulle bjuda på några klassiker var ju då självklart, men mer än så visste vi inte.

Låtar från skivorna Sånna som vi (2007) och Vildmarken (1988) samt lite smakprov från det som kommer i höst, tillsammans med fantastiskt klaviaturspel av Harald Svensson och fint sträng och stråkspel av Henrik Cederblom gav en fin och lovande inledning. Frasse Swahn och dom andra karaktärerna i all ära men det hela var en lång väntan på att få höra visorna från 70-talet. Så det är först när Dan Berglund ger oss Bullen hade firat som man börjar känna att det är på rätt väg. Sven Wolter entrar tillsammans med den fantastiske Bernt Andersson och dom gör tillsammans Johan & Johanna och Anderssons kärring. När man bryter till för paus så går man ut med en hoppfull känsla om fortsättningen men den slår Dan genast ner då han fortsätter ensam i andra akten och ger oss sin Bellman-lyrik.

Enda gången  som nackhåren reser sig är när Dan och Sven tillsammans sjunger Dom Mördades Fria Republik, men mycket mer än så ger Dan oss inte. Visst, en avslutade fin allsångs-version av Mina Herrar.. men utöver det så ger Berglund oss bara sina senaste alster. Det är då man börjar undra varför han sitter där på sin stol.

I stort sett alla som satt i publiken har funnit Dan Berglund genom skivan En Järnarbetares visor. Det spelar ingen roll om man var med på den tiden eller om man som jag funnit den 25 år efter att den släppts. Det är den Dan Berglund vi älskar, det är den vi lyssnar på och det är den vi vill höra. Dom senare skivorna är inte dåliga, dom är bra, väldigt bra men samtidigt så är skillnaden mellan dom senare och dom tidigare skivorna monumental. Trevliga sånger, men absolut inget att bygga en konsert runt, det är som om Springsteen skulle spela alla låtar från Working on a dream istället för någon från Born to run.

Jag kan förstå att han bröt med R.arna, att han inte ville vara med och glorifiera Sovjet, att han byter ut vissa ord i vissa sånger. Jag kan dock aldrig förstå hur han kan blunda för den låtskatt han sitter på. Det är som om hans konserter vore ett självändamål, att han vill visa för sig själv att hans nya sånger håller. Den dagen Dan Berglund börjar fatta vad det handlar om och börjar spela för sin publik igen, den dagen kan jag se honom igen.

Dan Berglund ska spela på Peace and love i sommar, kanske att jag ser honom då, men antagligen inte.

Ballad till minnet av en kamrat, samt En yngling är det vackraste som någonsin har skrivits i Sverige, och det behöver man inte vara R.are för att inse.

Sven Wolter är däremot en man jag har min allra djupaste respekt för, han har inte svikit sina ideal direkt. Det han tappar i taktfasthet och textsäkerhet tar han igen i sitt fantastiska scenspel. Enligt egen utsago så håller han på och jobbar med Bertolt Brecht-uppsättningar, det gör mig glad. Brecht är en fantastisk pjäsförfattare och jag är säker på att Wolter kommer göra det där alldeles utmärkt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s