Hej Göteborg!

Innan trodde jag att det va Broder Daniel som sjöng sanningen om Göteborg, med åren har jag märkt att det inte alls var mitt Göteborg dom sjöng om, det kanske var mitt Göteborg, men det är inte det längre.  Jag råkade se på Lotta på Liseberg igår och noterade att människorna i publiken är inte särskilt representativ för staden dom heller.

Eller är det just de den kanske är?

Det är svårt att veta vad som är rätt och fel ibland, vad det är vi egentligen ska tro på,  därför är det skönt att Roffe Ruff signar ut med att ge oss sanningen, en sanning som står för hela staden, och inte bara för mig.

 

Det är inte erat fel

Det var hemskt längesen jag talade med er, ni kanske hade väntat er en storslagen uppladdning inför Peace&Love, eller reseskildringar från Knarrholmen, repotage från Andra Långdagen och Hellström i Slottskogen. Det är möjligt att ni hade kunnat få det, om det inte vore så att jag har fått bortprioritera den här annars ganska trevliga bloggen.

Det har som sagt hänt lite mycket på andra plan, roliga grejer, absolut, samt att jag under sommaren arbetar varannan vecka på ett så kallat flytande lyxhotell mellan Sverige och Tyskland, inte så glammigt som det låter, men det är trevligt.

Inte mycket tid kvar till musiken alltså, men det hindrar oss inte från att hålla fanan högt, även om den mestadels varit på halv stång det senaste. Vi sörjer Clarence Clemons, vi sörjer Roffe Ruff och vi sörjer Gustaf Kjellvander.